Hemma hos björnarna - camping i Yosemite

Ibland tar man ju såna här "här hänger jag över kanten"-bilder på skämt, när man i själva verket står på en avsats eller något. På den här bilden är det faktiskt precis så högt, och så brant, som det ser ut! Jag, mitt på en vad som för mig kändes som totalt vertikal bergvägg. I ett rep! Men mer om detta nedan.

Att ta en liten avstickare (inga avstickare är små i det här enorma landet, men ändå) till Yosemite National Park var verkligen en fantastisk idé. Vi mötte upp Martin, Magnus och Abel (Alexander) som åkt runt och klättrat i två månader. Vägen från nationalparkens gräns in till "the Valley" där man bor var sagolikt vacker med höga berg i alla riktningar, tät granskog och mängder av enorma vattenfall. Tydligen har inte vattnet varit så högt på sex år, så det var mycket vatten som forsade ner för de branta granitklipporna.

Överallt varnades det för björnar. 29 stycken hade blivit ihjälkörda av besökare bara 2009. Det lät ju nästan osannolikt. "De kommer väl inte in på campingen?" frågade David på skämt. "Haha nej, det är f-ö-r-m-o-d-l-i-g-e-n därför man måste bo på anvisade campingar och inte tälta varsomhelst" sa jag.

Vi hade fel. När vi kom fram till klättrar-campingen där våra vänner bodde var det första de frågade om vi hade någon mat i bilen. Vi var tvungna att genast låsa in all mat (och även schampo och tandkräm, oöppnade läskburkar, ALLT) i specialgjorda metallskåp inne vid tälten. Annars kommer det björnar och bryter sig in i bilarna. De kan öppna dem genom att ställa sig på taket och hoppa, så att dörrarna öppnas. Vi bara skrattade lite chockat och nervöst när vi hörde detta. Sedan gick det upp för oss att björnarna går omkring inne på campingen på nätterna, och sniffar på tälten. Därför får man INTE glömma sin gamla matlåda i någon ryggsäck inne i tältet, då kan det nog sluta mindre lyckosamt.
"Vi råkade glömma några äggskal i tältet inatt! Vi vaknade av att en björn var precis utanför tältet och rev sönder en lina, men som tur var skrämde några andra campare bort den!" berättade Martin när vi kom.

Vi tittade på varann igen, ännu lite mer nervösa och förvånade. Björnar, okej. Taget. Grabbarna bodde på en camping man inte kan reservera i förväg, så varje morgon köar folk för att få en plats. Campingen bebos främst av klättrare och eftersom trycket är så stort får man inte komma och ta en plats även om man betalar för sig, och även om man har vänner som redan satt upp tält. Med andra ord var det smygcamping som gällde för oss. Jag och David försökte som bäst smälta in bland alla hårdhudade klättrare som satt vid sina lägereldar och drog storys från dagens klättringsäventyr. En hade klättrat "El Capitan", en 1 km hög lodrät vägg, på 15 timmar. Vissa gör det på flera dygn och sover hängandes i en påse.

Det var skitkul att träffa Martin och gänget såklart, och intressant att se tonen på deras kläder efter två månader i tält. Martins klättrar-tischa var inte vitast i stan längre, om man uttrycker det milt. "Men Abels fötter har nästan ruttnat!" sade han, som för att visa att han inte var värst.
Vi åkte runt med vår fina röda och väldigt blanka hyrbil upp på en topp dit man kunde komma med bil. Beundrade utsikten och vattenfallen och laddade sedan för hamburger night vid tälten. Med en guacamole med en vitlöksmängd som måste vara hämtad ur en kokbok från yttre rymden, på ett bra sätt, och två uppkorkade vinflarror som lockade i skenet från fotogenlampan smakade det som den bästa burgaren på mycket, mycket länge. Det ÄR ju verkligen något visst med att äta utomhus, man känner sig som en hjälte helt utan egentlig anledning. Vi tände en brasa och halvlåg runt elden på bouldringsmadrasser och hade en mäktig stjärnhimmel som tak. Det var fullkomligt kolsvart runt oss. Man vände sig ju då och då och kikade efter björn, det gjorde man ju. Martin berättade att deras tältgrannar plötsligt hade haft en björn mumsandes på mat från en kasse jämte deras bord en kväll tidigare under veckan. Lyckligtvis verkade det funka att skrämma bort dem med att skramla i kastruller och föra liv.

Vi sov hur gott som helst och det var inte alls så kallt som vi befarat, mest tack vare att Martin tittade in i vårt tält på kvällen och beredde över oss en sovsäck.
Vi vaknade upp till en dag med strålande sol och en hög med färskt björnbajs några meter från tälten. Vid frukosten frågade Abel om vi verkligen var säkra på att vi inte vill prova att klättra lite. "Ja", sa David med den stora övertygelsens röst. "Mmm", sa jag, lite mer tveksamt. Det var de inte sena att hugga på, kan jag säga. En minut senare hade jag sagt "Ja men okej, det är klart att jag ska klättra lite".

Herregud, vilket sjukt, men bra beslut det var. Jag hade föreställt mig att jag skulle klättra tio meter eller så och sen fira ner mig, hade ju varit coolt att bara prova. Riktigt så blev det inte kan man säga. Vi gick först upp till basen av leden och det var en liten promenad upp på bergets fot. Så redan vid basen var vi högt uppe med en vidunderlig utsikt. Och där var den, väggen. Det sög lite i magen måste jag erkänna. David och Magnus som skadat tån stannade där nere och så började Abel, jag och Martin klättringen mot toppen. Det var fantastiskt roligt och gick verkligen förvånansvärt bra. Jag kände mig coolast i världen. Adrenalinet rusade och det blev väldigt mycket mer på riktigt än vad jag hade föreställt mig. Istället för att "testa" i tio meter klättrade vi uppför hela bergväggen, omkring 100 meter. Och det hände en del sjuka saker. Exempelvis kom en "frisolist" som det heter, en kille som klättrar utan rep (jävla idiotjävel) och klättrade NERFÖR berget. Att det ens var möjligt tyckte jag var helt enormt sjukt. Jag tyckte mest att han verkade dum i huvudet, men det var inte förrän jag såg Martins och Abels miner som jag förstod HUR sjukt det verkligen var. Inte ens de hade någonsin sett någon klättra utan rep tidigare. De verkade väldigt tacksamma att jag inte hade freakat ur när jag såg honom, men jag hade nog fullt upp med mitt eget tror jag. Kanske tur det. Det blev svårare och svårare ju högre upp vi kom, och en gång hade våra rep trasslat sig lite, så vi fick köra en liten akrobatisk övning för att komma loss.

Det jag tyckte var allra mäktigast var det faktum att det inte fanns en enda sak på väggen som var gjort av människor. Inga färdiga bultar, inga rep, inga borrade hål att sätta kilarna i, ingenting. Det var bara jag, Martin, Abel och vår utrustning, och bergsväggen i sitt ursprungsskick. Jag klättrade alltid i mitten, så en av killarna "ledde", dvs klättrade först och satte kilar i sprickor där vi kunde säkra oss. Vid sista standplatsen, där man liksom stannar till, samlar ihop repen och "börjar om" var vi mitt på en brant vägg, inte vid någon liten skreva man kunde vila i eller så som tidigare. Nu var vi så högt upp att jag inte finner ord för det, och jag skulle alltså "sätta mig" mitt på en superbrant vägg, på en liten utskjutning som var någon decimeter bred, en sluttande decimeter dessutom*. Här var jag lite rädd vill jag lova. Det hjälpte såklart att M och A var så positiva och hela tiden sa saker som "vad modig du är", "vilken kämpe!" och "det går ju SKITBRA för dig att klättra, man ser att du är teknisk" (haha). Dessa tillrop var bra att höra när man stod där och höll sig fast i någon liten klippbit. Till slut nådde vi toppen, flera timmar efter att vi hade börjat. Herregud vilken känsla. Jag var så sjukt stolt över mig själv, och lite småchockad. Men jävligt nöjd!

När jag blir höjdrädd brukar det ila under fötterna på mig, men det gjorde det aldrig på berget. Istället kom det när vi satt oss för att bila de femtio milen till LA. Det ilade sedan under fötterna hela vägen hit.

(* Viktig info till mammor: Kilarna man sitter fast i tar 2 ton var, och även om någon skulle lossna så hänger man i flera stycken till. Och man dubbelkollar allt femtioelva gånger. Man kan alltså inte ramla ner. Det bara känns så.)