Blod, svett och ett riktigt högt berg

Nu har vi tagit oss en sadar 200 mil soderut - till Kapstaden, den stad dit alla i Sydafrika verkar vara pa vag. Har ar sjukt mycket mer avslappnat, man kan som turist till exempel ga pa gatorna vilket var helt, helt uteslutet i Joburg (!). En viss lattnad ar det forstas, aven om vi var helt overens om att det var bra och viktigt att fa se Johannesburg.
Vi kom till Kapstaden i gar, agnade kvallen at att sitta pa golvet och ata svenskt paskgodis (forlat, Sonja, vi kunde inte halla oss) tillsammans med de tva amerikanska tjejerna i vart dorm. Efter lite hang pa en parkbank i tradgarden somnade vi med varsitt lyckligt flin pa lapparna.

I morse hade vi inga sarskilda planer utan bestamde oss for att, lite spontant, bestiga det lokala berget. Table Mountain ar ett storslaget plataberg som utgor en helt fantastisk kuliss till Kapstaden. Det ar ett berg som, forutom att vara fantastiskt vackert, ar ratt sa hogt.

Vi kopte varsin liten flaska vatten och packade fyra applen, bestamde oss for att tygskor och varsin kamera var tillracklig utrustning och tog en taxi till bergets fot. Vi fick ga ganska lange innan vi ens hade natt sjalva utgangspunkten och gick till en borjan ut ganska hart. Vi blev snabbt trotta. Berget var som sagt bade hogt och brant, solen stekte, varmen angade fran stenblocken som utgjorde klattringsleden. Alla vi motte var fullstandigt utslagna och hade fatt vanda om. De flesta hade inte ens tagit sig halvvags. "No, we didn't make it to the top" var standardsvaret. Vi blev varmare, trottare och lite, lite oroliga.

Efter en absolut evighet motte vi en kanadensisk hiker i svarta sportklader med stora muskler som satt och pustade i skuggan. Hon forklarade att hon var en van bergsbestigare men att hon helt enkelt hade tvingats ge upp. "It's the heat". Sedan uppskattade hon att vi hade gatt ungefar en sjattedel. Det borjade att kannas lite tufft.

Men. Nar vi val forklarade hur garna vi ville ta oss upp pa det forbannade berget, log hon at oss och sedan sa hon: ga ner till backen. Hall vatten i hela haret, ta av er trojorna och doppa dem i floden, drank in sjalarna och vira dem om huvudet. Och fyll pa era vattenflaskor med backvatten. Ga sakta. Da KANSKE ni klarar er upp.
Vi tittade pa varandra, garvade lite och sa korde vi. Drankte alla vara klader, fyllde vattenflaskorna med iskallt backvatten och gav oss fan pa att ta oss upp till toppen.

Ni kanner oss. Klart att vi inte gav oss. Med mjolksyra i laren, solen stekandes i nacken, svetten parlandes i rannilar och flasandandes stretade vi upp mot toppen.

Det tog tre timmar. Minst. Men att kliva upp pa Table Mountains topp, spana ut over Kapstaden och se Indiska oceanen mota Atlanten var en upplevelse vard varenda svettdroppe. Vi luktade ratt sa illa men kande oss anda tio ganger battre an alla andra turister som hade varit lata nog att aka linbana till toppen.

Sedan akte vi linbana tillbaka. Dareftter taxi hem. Att ta mer an tio steg i rad var uteslutet. Men vi har utan att overdriva varit drygt stolta och malliga over var prestation.

I morgon ska vi nog gora nagonting som inte kraver sa mycket fysisk aktivitet. Nagonting stillasittande.
Vi lovar att snart hora av oss igen. Tack for alla kommentarer och ta hand om er darhemma!
Massvis med kramar
Johanna och Johanna





Fler bilder finns här.

Jo and Jo in Jo'burg

Nu ar vi antligen har och allt ar an sa lange langt over forvantningarna. Vi nyper varann i armen ungefar en gang i halvtimmen och kan agna andlost langa stunder at att prata om hur bra vi har det.

Vi landade har i ett soligt och varmt Johannesburg i gar formiddag efter nastan ett dygns resande. Vi hade ju ingen aning om var vi ville bo, men av en slump hittade vi den vite sydafrikanen Patrick som driver ett hostel och tog oss med. Vi hakade pa och blev hiskeligt glada vi var over det beslutet nar vi kom fram. Hostelet ar en stor villa med vaggar i glada farger, ett vardagsrum med tusen filmer och en stor tradgard med en gront gras, en pool och en bar. Det tog nog max en minut innan vi hade bytt om till bikinis och kastat oss i vattnet.
Pa kvallen hangde vi med hostelfolket, Nina och Ole fran Oslo och Berlinaren Bjorn som lagade svingo gorgonzolapasta at oss alla pa eget initiativ. Johanna W deklarerade att hon alskar manniskor som lagar mat at henne Sen spelade vi backgammon och drack ol i baren pa kvallen, lite brunare an vi varit pa morgonen, och tyckte att allt liksom var lite for bra for att vara sant.

Johannesburg, har Jo'burg, ar en valdigt marklig stad. Den ar gigantisk och allt handlar hela tiden om sakerhet. Allting ar inhagnat med enorma murar, grindar och las, aven vart hostel. Anda bor vi i en trygg stadsdel dar man utan problem kan ga till affaren och handla mat. I stadens centrum daremot kan man inte ga som vit. Dar finns inte en enda vit person, och skulle man knalla runt dar ar man garanterad att bli ranad, om man far tro vad folk sager. White people dont walk. They drive. Dock kan man pa manga stallen inte stanna for rodljus, da blir man ranad direkt.
Segregationen har ar sa pataglig och total att man blir radd, landets politiska historia ar extremt narvarande och verklig.

Vi gick upp tidigt i morse for en heldagstur i kakstaden Soweto. Vi var bada i de rikare delarna, dar bland annat Mandela och Desmond Tutu bor, men ocksa i de valdigt valdigt fattiga delarna dar manniskor lever i platskjul. Sjukt intressant dag. Det kanns ju valdigt markligt att komma dit som turist och betrakta pa det sattet.. Samtidigt vill man ju aka dit och det finns verkligen ingen som helst mojlighet att kunna gora det pa egen hand. Familjerna vi besokte ar en del av ett projekt som ska hjalpa de som har det samst stallt, sa pengarna vi spenderar gar atminstone till nagot bra.
Vi var ocksa pa tva museum om landets historia, ett om studentupproret 1976 och Apartheidmuseet. Nar vi gick in fick Johanna L ett kort dar det stod Black, och Johanna W ett med White. Det innebar att vi fick ga in i separata dorrar till separata korridorer -en valdigt effektiv illustration av det bisarra apartheidsystemet. Det ar inte utan att vi mar javligt daligt nar vi laser om det och det ar tydligt hur samhallet praglats och fortfarande praglas av det. Fram till for femton ar sen var apartheid lagstadgat i Sydafrika.

Summa sumarum ar att vi trivs makalost bra och har valdigt skoj. Vi har redan lart oss saker om varann som vi inte visste innan, tex att vi har varsitt likadant fodelsemarke pa varsitt markligt stalle.

I morrn ska vi sova skitlange, sen ga ut i tradgarden och sola oss bruna. Darefter bar det av till Kapstaden dar vi ska satta igang mer med sjalva exjobbandet.

kram kram kram,

Jo x2




Fler bilder finns här.

Komihågkomihågkomihåg

På min to-do-list som jag ägnat det senaste dygnet till att bocka av punkter från, står det "packa" om en punkt. En smula onödigt kan tyckas, eftersom det ju är det jag ägnat hela gårdagen åt fram till klockan 4 inatt. Jag lär ju inte glömma att packa, den saken är klar.
Nu är det i alla fall gjort, och jag kan bocka av packa-punkten på listan. Snart sitter jag och Johanna på ett flygplan PÅ VÄG!

Jag ser väl ändå inte ut som 15?

Besynnerlig och ganska oskön dag. Bland annat har den hittills innehållit följande saker:

1. Jag har trott att plånboken varit borta/stulen, fått en svettattack av ångest och hittat den igen.
2. Jag har trott att mobilen varit borta/stulen, fått en svettattack av ångest och hittat den igen.
3. Jag har sett i en spegel på HM att min frisyr bakifrån ser ut ungefär som en sån där ful långhårig liten hund. Note to self: klipp dig när du kommer hem från resan.
4. Jag var på axessakuten för att köpa Dukoral-vaccin. Läkaren frågade om jag studerade. "Ja" sa jag. Då frågade hon om det var på högstadiet. När man går på högstadiet är man 13-15 år gammal. Nu undrar jag: är jag med mina knappa 25 år verkligen uppe i den ålder då jag bör bli glad för att någon tror att jag är tio år yngre än jag är?
5. Jag har sagt hejdå till D vid Stena Line-terminalen och träffar honom inte förrän om en månad. Jag missar deras slutspelsmatch/er. Och, även om det såklart inte är några problem att vara borta en sväng så är det ju inte utan att det stinger till lite i hjärtat av att jag inte ska få sniffa på hans hud när jag sover på 32 nätter. Sting, sting.

Men man kan också se det såhär:

1. JAA, plånboken är inte borta!
2. JAA, mobilen är inte borta!
3. JAA, jag har hår!
4. Hm. Om tio år skulle jag säkert bli skitglad. Och det är ju lite lustigt, på sitt sätt.
5. JAA, det är asjobbigt att säga hejdå = det blir så jävla underbart att ses igen.

Berlin baby!

Berlin. Som alltid när jag är och far någonstans tänker jag alltid ut långa detaljerade inlägg i huvudet om vad jag vill skriva på bloggen. Om människor på bussar, samtal man överhört och färger och lukter och allt möjligt. Jag upplever saker genom att formulera dem i ord i skallen. Det är lite synd att jag sen inte riktigt minns de där små roliga detaljerna nu när jag ska skriva om resan (fan, jag borde skriva dagbok varje dag som jag gjorde när jag var liten) men jag försöker.


Mitt femdagarsbesök i Berlin har verkligen varit bra på alla sätt och vis! Jag har hälsat på Karin och det var väldigt roligt att ses igen. Just nu gör hon praktik på ett modemagasin så det första jag upplevde av staden var hennes flådiga kontor på femte våningen i ett inglasat hus på Friedrichstrasse. Eller rättare sagt: jag fick blir avundsjuk på att Karin kom tillbaka från en pressgrej med Adidas där hon fått ett par adidasdojjor gratis och knallat runt stan på en street-art-vandring. Eftersom Karins chef gått bananer och kräver tio artiklar av henne varje dag gick jag runt i kvarteren själv tills hon slutade, och fotade och tyckte att det var rätt trevligt.






På kvällen spelade OBLIQ i Berlin! Fantastiskt att få se dem där, och jävligt skoj att träffa dem och höra massa roliga stories från deras turné. En rolig sak var att ett troget fan som sett dem i Dresden dök upp även här, och hängde med oss under kvällen. I Polen hade de träffat ett fan som åkt 30 mil för att se dem spela.
Zimmer 16 där de spelade i Berlin var ett ganska märkligt ställe; litet men intimt och spelningen var sjukt bra som alltid är när Obliq spelar. Vi tog ett par öl efteråt och vid ettsnåret skulle bandet dra vidare i sin lilla buss, mot Danmark. Karin och jag fick skjuts en bit och tyckte att det var synd att vi inte kunde hänga längre dem. Vi avslutade kvällen med en öl på "Zu mir oder zu dir".




På lördagen åt vi en väldigt sen och väldigt lång frukost på ett ställe med ett franskt namn, och sen visade Karin mig Berlin. Ett Berlin med många fik och secondhandbutiker och mysiga gator. En stad jag tyckte om. På kvällen var vi på förfest hos Elin och Nina, två svenska vänner till Karin, och sen var vi ute på klubb (Scala, en extremt tysk och väldigt rolig sådan) till sex på morgonen. När vi kom upp ur tunnelbanan hade det blivit dag.






Söndag -den perfekta bakisdagen. Vi sov till ett. Sen åkte vi till en stor flohmarkt (loppmarknad) och jag fyndade en jättefin handväska och fulfina örhängen. När fingrarna blivit kalla gick vi och åt varma våfflor på cafét Kauf dich Glücklich, ett namn som passade väl med tanke på att det var det vi just hade gjort. Men det kändes ju bra, duktigt och pk med finkonsumtion av detta slag.
Resten av dagen och kvällen lagade vi mat i Karins lilla lägenhet där hon hyr ett rum av tyska Ruth, en tjej med väldigt litet huvud.





Måndag. Karin var tillbaka på sitt flashiga jobb och jag åkte runt och underhöll mig själv. Det ösregnade oavbrutet precis hela dagen, men jag gillade ändå dagen mycket. Ibland är det så jävla nice att bara gå omkring själv och inte tänka på någon annan. Jag började med Berlinmuren, kände att jag på nåt sätt måste ha beskådat den innan jag lämnade staden. Sen åkte jag till en secondhandbutik där de säljer kläder per kilo. Fatta vilken dröm! Om de hade haft snygga lätta kläder vill säga. Jag hittade såklart bara saker som inte ingick i vikt-varianten, precis som det alltid är med mellandagsrean. Dock var 200 spänn för ett par pumps, en fin skinnbörs och en väldigt tysk brun tröja också ett bra pris.
Ändå var det bara en försmak. Jag lunchade med Karin och på eftermiddagen fanns det ingen hejd på mitt shoppande. Kanske var det regnet, kanske var det ett uppdämt och akut behov av nya vårkläder. Resultatet var hur som helst en lite tunnare plånbok och två kassar: en med en skamligt dyr men fin adidaströja, och en med jättemånga fina topar, linnen och tröjor från "Made in Berlin".
På kvällen drack vi öl med Karins kompis Mårten, och på tisdagen flög jag hem.

Världens starkaste björn!

Ni vet när man var liten och alltid fick en Bamsetidning att läsa när man var sjuk? Idag har jag varit sjuk, och förut kom min mamma hit med massor av mat, sushi, färskpressad juice, såna kakor som mormor alltid hade och bäst av allt -en bamsetidning!

Det är så himla förträffligt med mammor.

Jag har läst den nu och insett att det måste vara världens bästa tidning för barn, så mycket viktigare ur bildningssynpunkt än man förstod när man låg hemma på Ådäljan åtta år gammal och febrig. I numret jag fick fanns till exempel en historia om varför det är bra med loppmarknader och second hand. Ola Grävling och Mickelina upptäcker att de har för mycket prylar, så Mickelina övertalar Ola att de ska sälja dem på loppis. Det gör de. Men när de är klara har Ola gått iväg och shoppat massa nya saker, så att de kommer hem med fler saker än de hade på morgonen. Typiskt, liksom. Begreppet second hand är självklart översatt, tillsammans med förklaringen att det är bra för miljön om fler kan använda samma saker istället för att köpa nytt. Efter berättelsen kommer en uppgift, där man ska räkna ut om Ola Grävling och Mickelina har råd att köpa alla saker på bilden när de säljer de saker de redan har.

Med tanke på program som "Lyxfällan", där programledarna på fullt allvar står och berättar för häpna Sureplansbrudar att nyckeln till en hållbar ekonomi är att man helt enkelt måste få IN mer pengar än man gör AV med, är det nog inte helt dumt att börja tidigt med den pedagogiken.

Jag tror att världen behöver lite mer Bamse.

Heja mitt yrke.

Helt plötsligt är det bara några månader kvar av vår utbildning. Det är lite sorgligt på många sätt, men det fina är att det allra roligaste är kvar: exjobbet! Ordet låter ju inte så festligt i sig, men det är det. Omåttligt festligt. Man får nämligen tio veckor på sig att skriva reportage om vad som helst, var som helst. En journalists våta dröm.

Johanna och jag har under lång tid bara spånat och gottat oss i alla roliga idéer man kommer på. Det landade ungefär här:


Med andra -mer strukturerade- ord ska vi åka till Sydafrika en månad och skriva en reportageserie på temat "inför fotbolls-VM 2010". Fokus ska vara de fattiga människor som lever i townships, kåkstäder i utkanterna av Kapstaden och Johannesburg, människor vars liv kretsar kring fotbollsplanen men som aldrig kommer ha råd att köpa biljetter till matcherna under VM.

Vi åker den 29 mars, och det är bara arton dagar kvar. Jag ser fram emot varje stund av resan, alltifrån intervjuer med intressanta människor, möjligheterna att fota spännande miljöer och personer, till stunderna vi kommer sitta och skriva reportagen, allt roligt vi ska göra och se i landet och veckan i Mocambique på slutet av resan.

Heja mitt yrke.

on the road.

I morgon ger sig OBLIQ ut på Europaturné! Jättehäftigt, min egen lillebror ska åka omkring i en minibuss och giga i en ny stad och ett nytt land varenda kväll. Själv ska jag se dem i Berlin med Karin den 20e mars.

HÄR bloggar de från turnén, om jag förstått det hela rätt.

oj.

Idag hände något galet. Jag blev erbjuden ett sommarvik på GP Utland, skoj!. Men jag hade ju planerat att jobba på DN hela sommaren, och nu sitter jag med två timmars betänketid och total beslutsångest. Vad ska jag ta mig till? Jag trivs ju på båda ställena och det är sjukt smidigt och gött att vara i Göteborg i sommar. Och jättekul att få jobba på utlandsredaktion. Samtidigt var jag ju själaglad för några veckor sen när DN ringde innan jag ens hade hunnit söka jobbet där. Min plan nu, är att försöka kombinera det och köra några veckor på varje. Så försöker jag alltid lösa alla former av problem där man måste välja.
Bakom den massiva beslutsklumpen i magen är jag förstås överlycklig. Sån jäkla tur, jag är jättetacksam och skitglad och allt. Jag ska verkligen njuta av att kunna välja mellan två kanonroliga jobb så att jag minns den känslan sen när det blir tuffa tider och jag blir utlasad från alla arbetsplatser, som man ju tydligen blir i den här branschen. Just nu känner jag mig bortskämd som fan, men beslutsångestklumpen är ändå väldigt, väldigt stor. En fysisk smärta.

En annan lika bisarr grej är att filmen "Snabba Cash" (de ska alltså göra film av boken) eventuellt ska spelas in i vår lägenhet. Det satt en lapp här någonstans om att de var intresserade av vårt bostadsområde. Konstigt, för hela boken utspelar sig ju runt stureplan i Sthlm(?) David mailade dem i alla fall och när de sett bilder tyckte de att våra vita väggar var lite "för fräscha" -haha- för att vara huvudrollskaraktärens hem, men om tio minuter kommer en kille från produktionsbolaget hit och ska inspektera. Lite kul ändå. Vilken konstig dag det här är.

Lördag hela veckan lång

En av de bästa sakerna med att jobba på en stor tidning är att det nästan varje dag är någon som får ett pris, någon som ska bli mammaledig eller någon som pensioneras. För då får man semlor eller tårta och bubbeldricka. Varje gång. Mmmmm, chokladtårta.

Från koja till slott, från asyl till kungligheter

Nu är jag uppe i Sthlm igen, jobbar några dagar på dn och bor hos Soffan. Vi har ätit semlor och africana-wraps, fast mest pluggar hon. Och jag tittar på.

Igår på jobbet skrev jag om en irakisk man som söker asyl i Sverige. (för att förstå sammanhanget måste man läsa Helenas faktaartikel också, och där finns även den väldigt fina bilden till min artikel.) Jag fick kontakt med Hussam på Migrationsverket, där det satt ett hundatal flyktingar med nummerlappar och väntade. Jag kände mig hyfsat dum när jag inte kunde deras språk, men ändå skulle förklara vem jag var och varför jag ville prata med dem. En tolk hjälpte mig och sen fick jag och fotograf-Åke åka med Hussam hem. Hans sjuka pappa låg på golvet i vardagsrummet när vi kom.
Under tiden jag hörde dem berätta om sitt liv, om Hussams gömda fru i Syrien, dottern han inte träffat på mer än ett år och de 61 kronor om dagen han ska leva på, skrev nästan alla andra på tidningen om kronprinsessans pompösa förlovning med Daniel Westling. Vi hade elva sidor om det i dagens tidning, och när jag kom tillbaka från asyl-familjen kändes den kontrasten ganska stor.

Resten av eftermiddagen satt jag och en kollega och fnissade åt klippet nedan. De är säkert jättesympatiska människor, kungafamiljen, men det blir ju oerhört komiskt när de måste titta på fusklappar för att komma ihåg att de ska säga "vi är så glada idag". Man vill ju bara ruska liv i dem och be dem prata från hjärtat, i normalt samtalstempo.

Mediastorm

Ett tips, en uppmaning, nästan en vädjan: Kolla in Mediastorm.
Det är sådan journalistik man vill göra. Sådan journalistik jag vill göra. En stor samling porträtt av människor och människoöden, vackert fotograferat, starkt filmat och ärligt beskrivet.

Jag sitter här och ryser.

I´m hot as a pistol.

Idag får ni två saker, som båda passar till rubriken. Dels det här fantastiska nyhetsinslaget:



... och så mitt nya tetrisrekord :)

Jag frågade om man kunde ha stark ost till sushin, men det kunde man inte, sa K.

Karin Edh var min första kompis. Vi har känt varann sen vi föddes, eller ja, sedan jag föddes och Karin som då var fem månader gammal kom med sina föräldrar och hälsade på. Fast när vi var små brukade vi alltid säga att vi hade spelat kort genom navlarna på våra mammors magar redan när de var gravida.

Igår fyllde Karin 25. Nästan tant. Jag och föräldrarna har varit i Billdal på födelsedagsmiddag och även om Karin sa att hon kände sig rätt gammal nu så tyckte jag inte att det var någon nämnvärd skillnad. Förutom att hon hade permanentat håret, men det hade nog inte så mycket med åldrandet att göra. Men närmare 30 än 20 är såklart en milstolpe. Nästa gång man fyller år blir man plötsligt vuxen och får betala dubbelt så mycket överallt.

Karin och jag har lärt oss många saker ihop. Klättra uppför trottoarkanter till exempel, som vi gjorde när vi precis hade lärt oss gå och kanten nådde oss till låren. Den senaste lärdom Karin givit mig var för några veckor sedan då hon var här. "Johanna, jag kommer inte ihåg, men gillar du sushi?" frågade hon dagen innan. "Nej!" sa jag. Jag hade aldrig hade ätit sushi eftersom jag tänker mig att
1. man inte kan bli mätt på det
2. folk som gillar sushi gör det för att det är trendigt och de ska alltid bedyra sin kärlek till sushin på ett asstörigt sätt.
Men Karin är inte den som tar ett nej. "Bra, då käkar vi sushi när jag kommer till dig!" sa hon bara, och så gjorde vi det. Och hon lärde mig vilken ordning man skulle äta allt. Bara välja goda bitar (inga rullar), blanda wasabin med soyan, pilla bort sjögräset och äta ingefäran mellan tuggorna. Mot min vilja -jag kämpade faktiskt emot- så älskade jag det. Så jävla gott. För Karin hade det tagit fem år, för mig tog det fem minuter. David skrattar rått men hjärtligt åt min inkonsekvens och jag väntar bara på rätta stunden att introducera sushi för honom och smitta honom med mina nyfunna cravings efter rå fisk.

Viktigt PS: Nog för att jag tycker om sushi nu, men jag kommer aldrig i livet bli en sån där störig sushiätare som ska hålla på och insistera på att det är det ENDA de kan käka till lunch. Jag lovar att alltid vara som en sån som hatar sushi, men som bara råkar gilla sushi.

Snö, palmer och sol.

De senaste dagarna har jag och David varit i Bellinzona i italiensktalande delen av Schweiz och rekat för att eventuellt flytta dit en säsong. (En säsong = en innebandysäsong, eftersom David i så fall ska coacha och spela i ett lag där.)
Bellinzona är en liten mysig stad jättenära Italien, med massor av gamla slott överallt, kullerstensgator och snöbeklädda alptoppar som omringar en åt alla håll. Fantastiskt vackert. Och en helt bisarr kombination av sommar och vinter på samma gång.
Vi lånade till exempel en bil och åkte fem mil norrut, mot sankt Gotthardspasset. Där var det två meter (!) nysnö överallt, så mycket snö att bilarna var helt begravda under den. Här och där kunde en baklykta kika fram under snömassorna. Snön knarrade och gnistrade. Vi tog bilen tillbaka, och några mil senare låg vi och njöt i solen med nybakade chiabattabröd under palmerna i Locarno, utan jackor och alldeles intill sjön Lago Majore. Jag visste inte att man kunde ha medelhavsklimat och alpskidåkning inom en sjumilsradie, men det kan man!

Bo där i en betald lägenhet, med betald bil och götta sig några månader? En halvtimme till alpskidåkning åt ena hållet och en timme till Milano och medelhavsklimat åt andra hållet. Det skulle man kunna leva med, det skulle man ju.














Andra roliga saker på resan:

Den här lille killen tog först våra beställningar på en restaurang, sen ropade han "Babaaaaaa, un Bira!" till sin pappa, restaurangägaren, som då hällde upp en liten, liten öl och gav till den nöjda sonen.


På tal om öl har Davids eventuella framtida klubbkompisar gjort en bar i hallen där de spelar. Den ligger i ett litet cementförråd där de också har massa prylar, och i "baren" samlas de efter varje träning och match och dricker Heineken. Vaktmästaren, en jättegammal man med världens kutigaste rygg, får också vara med, men vanligtvis är tjejer förbjudna. Dock "gjordes ett undantag" för mig. Schysst :)

Såhär begravd kan ens bil bli. Det är inte lätt när det är svårt.

Nicole skrev på facebook om bilderna att David plötsligt ser ut som en spanjor. Då påmindes jag om att han blev tilltalad på italienska av alla flygvärdinnor, men jag på tyska! Det kändes sådär. Ingen jättekomplimang för mig, va? Det är väl så jag ska tolka ditt skratt Nicole? :)