Jag ser väl ändå inte ut som 15?

Besynnerlig och ganska oskön dag. Bland annat har den hittills innehållit följande saker:

1. Jag har trott att plånboken varit borta/stulen, fått en svettattack av ångest och hittat den igen.
2. Jag har trott att mobilen varit borta/stulen, fått en svettattack av ångest och hittat den igen.
3. Jag har sett i en spegel på HM att min frisyr bakifrån ser ut ungefär som en sån där ful långhårig liten hund. Note to self: klipp dig när du kommer hem från resan.
4. Jag var på axessakuten för att köpa Dukoral-vaccin. Läkaren frågade om jag studerade. "Ja" sa jag. Då frågade hon om det var på högstadiet. När man går på högstadiet är man 13-15 år gammal. Nu undrar jag: är jag med mina knappa 25 år verkligen uppe i den ålder då jag bör bli glad för att någon tror att jag är tio år yngre än jag är?
5. Jag har sagt hejdå till D vid Stena Line-terminalen och träffar honom inte förrän om en månad. Jag missar deras slutspelsmatch/er. Och, även om det såklart inte är några problem att vara borta en sväng så är det ju inte utan att det stinger till lite i hjärtat av att jag inte ska få sniffa på hans hud när jag sover på 32 nätter. Sting, sting.

Men man kan också se det såhär:

1. JAA, plånboken är inte borta!
2. JAA, mobilen är inte borta!
3. JAA, jag har hår!
4. Hm. Om tio år skulle jag säkert bli skitglad. Och det är ju lite lustigt, på sitt sätt.
5. JAA, det är asjobbigt att säga hejdå = det blir så jävla underbart att ses igen.