Tipsguide till Göteborg

Lisa bad mig i en kommentar att skriva en guide till Göteborg eftersom hon ska åka hit med sin syster, och det är klart att jag vill göra det! Men som vanligt är jag nu ute i sista minuten så släpper tanken på att lyckas få ihop något heltäckande utan skriver bara det jag kommer på från toppen av huvudet.
Så kan väl ni andra som har koll på stan fylla på i kommentarsfältet?! (Ja, jag tänker på dig Josefine, aka restaurangproffset).

Men ok, vi kör:

ÄTA:

Det finns såklart massor av bra restauranger, därför är den rubriken nästan svårast. Men försöker ändå. Spisa Matbar på Övre Husargatan har skön stämning och serverar typ smårätter med nordiska råvaror (gott!). Puta Madre på Magasinsgatan har skoj och knäpp interiör men nån gång har jag blivit besviken på maten. Gillar man dumplings är någon av de två DubbelDubbel-restaurangerna (En i Linné, en på Kungshöjd) ett bra tips, och är man sugen på koreanskt är det gott på Hello Monkey (också den finns det två av, en på Linnégatan och en... på magasinsgatan, tror jag?).

Förresten är kanske Tredje Långgatan (Linnéstaden) bästa mattipset om man ska säga en hel gata, där finns en hel drös ganska nya restauranger. Flera av dem ägs av samma bolag och om man vill kan man ju störa sig lite på det, att det är så gentrifierat och monopoliserat. Man kan också välja gå dit ändå, för det är indeed god mat i snygga miljöer (ett nyrenoverat gammalt auktionsverk).
Ett av de bästa ställena på gatan rent matmässigt är i alla fall Brewers Beer Bar, som förutom mycket gott öl också har VÄRLDENS godaste pizzor (på riktigt, inte ens överdrivet, de är oförglömliga och gjorda på surdeg och något helt annat än vanliga pizzor). Har för mig att de flesta är vegetariska och det går också att få vegansk pizza.
På Tredje Lång ligger även Taverna Averna som har jättegod italiensk mat, Tacos & Tequila (på den mysiga innergården, så ge inte upp om det är svårt att hitta!) som är ett poppis hipsterställe med goda fishtacos och massa annat, och Made in China som ska vara bra men som jag inte testat än.

Två andra ställen vi inte varit på än men som vi vill gå till någon dag för att äta riktig lyxmiddag på är Koka på Viktoriagatan (Vasastan) och Björk och Bambu på Vegagatan (Linné).

DRICKA:

Den klassiska bargatan är ju Andra Långgatan med tusen alternativ. Den har som sagt kompletterats med lite nya ställen på sin granngata, tex lilla men trevliga Olssons vin.

Mitt och Axels favvoställe är Oscar och den lille på Prinsgatan, som har öl och danska smörrebröd. Varken hippt eller extraordinärt, det är mer bara ett gött ställe att ta sig en fredagsöl på efter jobbet.

Vill man spela boule till sin öl finns Boulebaren, och vill man se hela stan medan man äter eller tar ett glas kan man till exempel göra det på Heaven 23 i Gothia Towers. (Men ska man gå runt en kväll och ta några glas här och var är ju Långgatorna och Linné mycket bättre och trevligare eftersom det finns så mycket att välja på.)

FIKA:

Caféer finns ju överallt, men mysigast är det på Haga Nygata i Haga. Där ligger till exempel Kringlan som har jättegod frukost- eller brunchbuffé. Flera av fiken där har också enorma kanelbullar (jag menar enooorma), det är väl en grej på något sätt.

Vill man ha med hund och/eller få plats med barnvagn(ar) utan problem är Magasinet bra (ligger på samma innergård som Tacos & Tequila, alltså på Tredje Långgatan). De har förutom fika även mat och öl, men lite skralt utbud tycker jag ibland.

Ett fik som ligger lite off men som kanske är en mer unik upplevelse är Guldhedstornets café på Guldheden. Fiket ligger lägst upp i ett vattentorn (på ett berg) så man får verkligen vacker utsikt till sin kaka.

HANDLA:

Inredning: Det finns många fina pryl- och inredningsbutiker. Till exempel Market 29 på Haga Nygata, Kvart Interiör som ligger i en gammal banklokal vid Mariaplan i Majorna och såklart Artilleriet på Magasinsgatan som är dyr men fantastisk. Artilleriet har dessutom nyligen öppnat en köksfilial med köksprylar ett stenkast från huvudbutiken. Och jo, älskar också Rum för Papper i Victoriapassagen, fantastisk butik om man tycker om papper. Och pennor. Och sånt. (Och det gör man ju).

Kläder:
Kläder är svårt att tipsa om eftersom det ju finns enormt mycket, och det beror också så mycket på vad man gillar. Det finns allt ifrån Myrorna till NK - frågan behöver vara mer specifik för att jag ska kunna svara bra!
En bra gata för barnkläder är Vallgatan, där exempelvis Mini Rodini och Polarn och Pyret ligger, liksom ByLelou (ekokläder i mindre skala) och nån mer som jag inte minns namnet på. Södra Larmgatan i änden närmast Kaserntorget har också flera fina och lite personliga barnklädes- och leksaksbutiker. Duns som har fina ekokläder ligger på Prinsgatan.

Nu vaknar visst barnet så jag hinner inte skriva mer. Men som sagt - fyll på i kommentarsfältet så kan jag komplettera allt eftersom!

Jobb, tid, prioriteringar och sånt

Peppe skrev nyligen om fördelarna med fyra dagars arbetsvecka och jag tänker att det är något så väldigt klokt med det. Fyra dagars arbetsvecka, sex timmars arbetsdag eller vad som nu funkar bäst. Med kontentan att alla jobbar lagom och hinner med sina liv istället för att några går arbetslösa medan andra jobbar ihjäl sig. Ett så enkelt recept som skulle kunna underlätta för hela samhället.

Det är så väldigt lätt hänt att man vill vara duktig och effektiv och lyckad och allt det där, så lätt att jobba jobba jobba. Jag är själv sådan. Som frilans har jag verkligen jobbat mycket, ofta hört mig själv säga att "det är en väldigt intensiv period just nu" fast det kanske inte alls handlat om perioder utan mer om att jag haft mycket på to do-listan hela tiden. På många sätt har det varit toppen, hellre för mycket att göra än för lite och mitt jobb är roligt nästan jämt. Men, och här kommer poängen: det är ju ändå bara jobb. Jag älskar ju minst lika mycket att vara ledig (eller egentligen mer såklart, hemskt vore det väl annars!)

Sedan vi blev föräldrar tänker jag ännu mer på det där med att hitta balansen. Se till att ordentlig ledighet infaller varje dag och inte bara på helger och längre ledigheter. Att inte tänka "det är mycket just nu, det får vi ta igen sen". För det blir liksom aldrig sen. Jag vet, hej hej klyscha, men så sant det är ändå?!
Nu är det drygt sju veckor kvar tills jag börjar jobba och Axel går hem för att vara heltidsföräldraledig. Det känns plötsligt som ingenting, tiden rusar. Jag nojjar lite över att Nils ska vara i den där fasen då bebisar vill vara extra nära precis då, fasen då de förstått att föräldrarna kan försvinna (han är drygt 8 månader då). I så fall kanske det blir tufft att skifta precis då vem som är hemma. Men håller tummarna för att det ska gå fint.

När Nils börjar i förskolan nästa höst kommer vi hur som helst att ha varit hemma lika länge, Axel och jag, och det känns mycket bra! Att jämställdhet i det avseendet inte bara blir en vision. Det känns också skönt att det fortfarande är så mycket kvar av tiden då en av oss är hemma, det är ju så lätt att ha en go vardag då. Jag hoppas att det går att behålla den goa och lagom jobbintensiva vardagen även senare, när vi båda jobbar igen. Gissar att det är då det berömda livspusslandet verkligen startar.

Hur tänker ni andra kring de här sakerna? Hur gör ni, hur prioriterar ni? Ni med förskolebarn, jobbar ni heltid/deltid? Gör den andra föräldern likadant samtidigt, eller varvar ni lite? Eller är den ene hemma mer än den andre sett över tid?

Plantagegatan

Malin och Björn, våra goda vänner och grannar som vi som bekant hänger med väldigt mycket, har ju köpt hus och flyttar till Lerum om en månad. Kul, men också hemskt hemskt tråkigt (för oss). Efter sig lämnar de en väldigt väldigt väldigt fin lägenhet på Plantagegatan typ två stenkast härifrån.

Puffar lite för den här. Kom och köp! Bli våra grannar!

OBS. Bilder lånade från Hemnet/Alvhem. Antar (dvs hoppas) att det är okej pga bra reklam ju.

Det har förresten varit stor humor i att på håll få följa stylingen inför Hemnetfotograferingen. Stylisten bara "Den soffan funkar inte, den är för stor. Ni får köpa en ny. Och det funkar inte att det syns att det bor ett barn här också, ALLA saker som är barnets måste bort. BORT. Sängen också ja. Och inte bara inför fotograferingen och visningen nej, detta gäller under hela veckan då vi stylar. Vi måste få rätt helhetskänsla medan vi jobbar. Och så kommer vi vända på alla böcker i skåpet så att ryggarna står inåt. Såatt."

Ungefär så sa hon, enligt utsago. Så Björn och Malin har snällt fått bära Folkes spjälsäng och hans hundratusen andra prylar fram och tillbaka mellan grannens och deras egen lägenhet, varje kväll. I en vecka. De har också fått köra sin soffa till Björns päron, och köpa en ny.

"Rimligt".

Kul också att det ligger en hund på hallgolvet på bilderna. Den måste ju vara ditlånad för att se härlig ut..? Hundar säljer tydligen. Men tv:ar gör det inte, dem måste man gömma (dvs bära iväg till en kompis, tex oss) så att de potentiella köparna får intrycket av att lägenheten kommer att förvandla dem till nån sorts härliga människor som bara sitter och läser och dricker te på kvällarna och aldrig kollar på skräpserier.

Bostadsmarknaden av idag alltså, lite sjuk ändå.

Hösten gamle vän, det är helt okej att du är här nu

Det är otroligt vad långa och brrrrrannntaaa uppförsbackar känns när man går i dem med barnvagn. Speciellt på grus och i skog. Det märkte vi alldeles tydligt igår när vi traskade upp till toppen av Änggårdsbergen med familjen Jansson-Jonson för att grilla korv. Svettigt men himla värt. Belöning i form av höstsol så varm att vi fick klä av oss lager efter lager och utsikt ända bort till öarna ute i skärgården.

Som Johanna W säger: Korvgrillning - själva syftet med att bli förälder! Lite så. Kände hur jag med andakt packade Kånken med Nils egen lilla termos på morgonen, och barnmat och raggsockar. Korvgrillning i skog är på något vis utflykternas utflykt. Bara barnafadern saknades (men medverkade via sms).

På kvällen senare bjöd jag resten av gänget på vin och vietnamesiska vårrullar (igen, förbannat gott alltså) och Folke och Nils satt och ropade till varann över köksbordet. De har verkligen upptäckt varandra nu!

Himla, himla fin dag.

Äta med ögonbrynen

Förra helgen körde vi mat-träning här hemma. Projekt undersöka om Nils kan klara sig utan bröstmjölk under motsvarande en hel arbetsdag. Det kunde han! Och det var ju rättså tur eftersom jag gjorde ett litet avbrott från föräldraledigheten och jobbade tisdag-onsdag den här veckan. Det var första gången jag var borta från Nils så många timmar i sträck och Axel var överlycklig över att få vara hemma. Fick sådana här bilder skickade till mig under dagarna så det känns inte som att barnet saknade mig alltför mycket:

Jag hade slängt ner en bröstpump i väskan men glömde pumpa på lunchen så jag hade ändå rättså sprängfulla tuttar när jag kom hem, om en säger... Men all good! Axel och Nils hade bland annat testat vår nya löp/cykelvagn. Den har Axel drömt om att köpa sedan innan Nils ens fanns (eller enligt honom själv: sedan innan han ens träffade mig). Peppen när vi tog en premiärlöprunda med den hela familjen förra veckan var därför ENORM. Som tur var verkar Nils tycka att det är soft att sitta i den och det är ju bäst för honom det med tanke på den smärre förmögenheten löpvagnar tydligen kostar.

Apropå det här med mat är jag förresten så himla glad att ongen äter bra nu. Ett tag kändes det lite som att han skulle vilja amma för alltid, han liksom bara smakade på mat men tyckte det räckte med någon sked eller två. Men nu: älskar mat, äter massor! Gärna med hela ansiktet.

Annat som hänt i veckan:
1. Min bästis Sofia har varit och hälsat på några dagar (lyx att få vardagshänga!)
2. Jag har varit och sett den väldigt roliga Till häst genom Västerbotten på Storan med Axels föräldrar + svägerska.
3. Jag och Nils har rännt runt på allt möjligt. Till exempel har vi varit och fikat på mitt frilanskontor och hängt på Plikta med föräldragruppen.

Och smack så var det bara SJU veckor kvar av föräldraledigheten. Gaah stoppa klockorna!

Facit

Jag lade mig 03.30, barnet vaknade punktligt på sin vanliga tid 07:00 och vi morgnade (mornade?) oss till 08:15.

Det var värt det! Alltid värt det.

(Förstår på ett sätt folk som kommer med tipset att "sova när barnet sover" på dagen, för det är ju logiskt. Men själv har jag dock gjort det kanske... en gång. Sedan Nils föddes. Sova i all ära, men att vara vaken och få lite göra precis vad du vill-tid? SÅ mycket bättre). 

Vakenfis

Det jag är absolut sämst på när Axel är bortrest: att gå och lägga mig. Fan vad jag älskar att vara vaken. Speciellt på kvällar som ju är dygnets uppenbart bästa stund. Natten ligger framför en så det är liksom inget som stressar eller stör. Perfekt. Som just nu; det är fredag kväll, barnet sover sött, jag har glass, chips, godis, tv-serier och egentid. Magiskt! Jag blir också piggare och piggare ju mer klockan blir, vilket i och för sig kanske inte är odelat positivt. Nu är den till exempel tre och jag inser vid eftertanke, med en gnutta fruktan, att Nils eventuellt kommer att vakna vid sex eftersom han sov rätt mycket idag. Men med lite tur kan vi sova till halv nio. Då är det ju fortfarande fem och en halv timmar kvar! Den som lever får se.

(Hur som helst är det nog tur att Axel tycker om att lägga sig tidigt och oftast får med mig på det. Annars hade jag väl aldrig sovit.)

Lilla foten del III

Så infinner sig äntligen high five-känslan. Blev helt förundrad igår över hur mycket Nils sår hade läkt på bara tre dagar när vi var på Östra igen för att lägga om bandaget. Otroligt verkligen. Blev så jävla glad. Det blev sköterskan också, hon sa bland annat "Jag ÄGER det där såret nu, jag känner mig o-ö-v-e-r-v-i-n-n-e-r-l-i-g!". Skön kommentar ändå. Gillar när sjukvårdspersonal vågar ha den attityden. Och hon gör verkligen det, äger såret alltså, för det har blivit otroligt fint otroligt snabbt under hennes watch. Nya budet nu är att om det blir ärr kommer det att handla om max ett par mindre streck, inga stora ytor. Lättnaden lättnaden lättnaden. Snart är det över. (Klipper ändå bort själva såret ur bilden nedan av hänsyn till eventuellt känsliga läsare. Det ser trots allt ännu rätt nasty ut.)

Nils var glad hela besöket den här gången, trots att sköterske-Anki skrubbade rakt i sårytan. Han fick en godisklubba som smärtlindring och det var uppenbarligen mycket effektivt, sockerhög och lycklig lät han henne hållas. Vi tog en bild för att skicka till Axel som i samma stund satt på ett tåg till Stockholm för konferens med jobbet och önskade att han kunnat vara med.

Så proffsiga människor det finns. Impad och evigt tacksam.

Idiot på tv

Tittade på nyhetsmorgon i morse om att Sverige ju påbörjat en process för att erkänna Västsahara som stat. Jens Orback sa bra grejer, men jag blev helt tokig på kvinnan som var där i egenskap av researrangör och som tyckte att det var "dumt" att erkänna Västsahara nu när det "händer så mycket bra saker i Marocko".

1. Det händer rätt mycket dåligt i Marocko också. Även om en "viss demokratisering" skett tillåts till exempel ingen riktig opposition, journalister förföljs, åsiktsmotståndare förföljs. Det finns ingen fri press, väldigt många människor lever i extrem fattigdom. Och så vidare.
2. Det spelar väl ingen roll, ens? Att det sker viss utveckling i ett land ger inte det landet rätt att illegalt ockupera sitt grannland. Hur kan detta ens vara något att diskutera?

Nån jävla måtta och så vidare. 

En måndag i oktober: Bandageomläggning

"Hur är det nu de säger i den där reklamen...? KATCHING!"
Sjuksköterskan på barnsjukhuset ställer sig upp och gör en liten segerdans vid britsen med armarna upp i vädret. Hon hurrar, säger å nu blev jag riktigt glad faktiskt och det var precis det här jag ville se.

Vi har just öppnat bandaget och det hon har sett är hur rent och fint det blivit i Nils sår, hur det börjat läka i kanterna. Hon konstaterar nöjt att hon valde rätt grejer att packa in såret med för några dagar sedan, och det känns ju skönt att höra. Men det jag precis har sett är ett himla öppet sår på min bebis fot, ett sår på min bebis fot, ETT SÅR. På min bebis fot. Bröööl.

Det finns en magisk gräns för sår, tydligen. Den går vid fjorton dagar. Om ett sår läkt på inom den tiden vet man att det inte blir ett ärr. På torsdag har det gått fjorton dagar sedan Nils brände sig på grötvattnet, och det är klart att såret inte kommer att vara helt läkt tills dess. Det ser jag ju. Och kanske blir det ändå inget ärr. Kanske blir det ett litet. Man vet inte.

Om ett år kommer du att vara förvånad över hur mini-lite det syns, det vågar jag nästan lova, säger den glada barnsjuksköterskan. Jag tänker: Vadå ett ÅR? Vadå nästan? Nils får ett nytt bandage och även om det gjorde ont att dra bort det gamla blir han glad igen så fort det nya kommer på. Skrattar mot sjuksköterskan, får plocka av henne glasögonen som han brukar göra på sin mormor.

Nu får du andas ut, åka hem och fira lite. Så fint såg det ut, är det sista jag hör när vi lämnar rummet. I torsdags lät det annorlunda, då upptäckte de att såret var lite djupare än man sett på akuten och att det därför behandlats med fel sorts bandage första veckan. Jag anklagar mig själv för att jag inte läst på om brännsår, för att jag inte visste bättre än den läkaren. Helt orimliga men oundvikliga tankar.

Vi går mot bilen. Den alldeles dimmiga morgonen har blivit solig höstförmiddag med blå himmel och rödorangea stänk i löven på träden.

Och så gråter jag en stund på parkeringen. 

Bröllopstips tack

Sedan vi förlovade oss i våras har vi haft en tanke om att vi ska gifta oss i juni nästa år. (Den här sommaren kändes lite för tight inpå barnafödandet, vi ville ägna oss åt kiddot i våras och inte ha en massa planering att stå i.) Än så länge har vi har dock bara småklurat lite, gjort några enstaka googlingar på bra lokaler och sedan liksom... inte tagit det vidare. Nu börjar det kännas som att det är ont om tid (är det det? Hur långt i förväg bokar folk?), och jag ska ju dessutom börja på ett nytt jobb som kommer ta en hel del tid i anspråk under våren. Därför kan vi inte riktigt bestämma oss för om vi ska köra på bröllop nästa sommar som vi tänkt, eller kanske chilla med det ytterligare något år för att verkligen hinna planera utan stress. HMMM. Svårt detta.

Hur som helst tänkte jag köra en Fråga bloggen angående bra ställen att gifta sig på. Vi tänker oss typ en vacker lada eller liknande byggnad, där det får plats 80-90 pers, som ligger någonstans i Västsverige (max ett par timmar från Göteborg) och där man helst får catera egen mat och dryck (dvs att det inte är krav på att beställa genom den som har lokalen). Till detta vill vi gärna att det ska finnas någonstans att bo i närheten, helst för nästan alla gäster så att alla, eller många, kan sova över på samma ställe. Enkelt va? :)

Stömma Farmlodge utanför Varberg verkade ha allt vi söker, förutom att man måste catera maten genom dem samt köpa all dryck i deras bar, vilket inte blir så billigt. Direkt.

Så: har du varit på något fantastiskt bröllop i Västsverige?? Oavsett om det stämmer med våra tankar ovan eller är något HELT annat, skriv jättejättegärna i kommentarsfältet. Vi behöver lite idéer och input!

Nils sex månader

Hipp hipp hurraa, nu är du ett helt halvt år!

Ett halvår och tio dagar för att vara exakt, för jag hann inte skriva brevet prick på din sexmånadersdag. Den avslutades nämligen med drama: Axel skulle blanda gröt till dig och du råkade välta skålen med hett vatten och brände dig. Det var totalt fruktansvärt, vi fick till och med åka ambulans (fast långsamt; eftersom du var ledsen fick du sitta i min famn istället för att vara fastspänd, så ambulansen körde mycket sakta och försiktigt in till barnakuten). Allt gick bra tack och lov. Du fick bandage både på foten och handen. Världens minsta lilla bandage. Lilla älskling. Handen har redan läkt men det på foten får sitta kvar någon vecka till, och som tur är har du inte haft ont sedan bandaget kom på. Du leker och stojar runt som vanligt! Men fy satan vad hemskt det var den kvällen. Morbror Anders skulle ha följt med på babysimmet dagen efter och såg fram emot det jättemycket, men det får bli en annan gång istället, när såret läkt.

Det hände också roliga saker på din sexmånadersdag. Vi hämtade till exempel våra förlovningsringar hos guldsmeden! (Vi förlovade oss ju precis innan du föddes, men ringarna blev inte klara förrän nu). De glittrar äntligen fint på våra fingrar. Det händer mycket hela tiden nu, du lär dig saker, vi lär oss saker, vi gör nya grejer tillsammans. Just nu handlar det mycket om mat. Du äter gröt och grönsakspuréer och smoothies och majskrokar. Bananmos och avocadomos och allt annat som går att kladda med. Jag ääälskar inte direkt kladd, hehe, men har nu kapitulerat under faktumet att måltiderna oftast slutar med att du har gröt i pannan och fruktmos på ögonlocken. Det är mycket gulligt. I början ville du bara ha tutte när jag försökte mata dig med vanlig mat, men med Axel gick det jättebra! Ni var värsta superteamet. (Nu funkar det fint oavsett vem som matar. Kladdigt och gött.)

Vi har varit iväg på din första utlandssemester, en helg i Köpenhamn! Det var regnigt väder men väldigt mysigt. Hemma fylls veckodagarna snabbt, vi går på sångstunder på biblioteket, hänger på öppna förskolan, umgås mycket med våra vänner och deras bebisar. Det är så kul att få följa alla dessa ungar redan från början. Se personligheterna utvecklas. Tänk vad kul ni kommer ha ihop när ni blir lite större. Det märks att du blivit ”stor” när du sitter mellan oss i soffan på kvällarna och leker med dina leksaker. Eller ålar omkring på den stora lekfilten som din mormor sytt. Du är så aktivt med i allt som händer nu och det är roligt, en av dina favvogrejer är när vi spelar vinylskivor och fuldansar ihop i vardagsrummet. Och vet du, du säger Ma-Ma och Ba-Ba! Jag förstår ju att det inte är medvetet än, tror inte du vet vad det betyder, men ändå. Du säger mamma! Tänk att du en dag ska ropa på mig och att vi ska kunna prata med varandra med ord. Förklara och berätta saker för varandra. Jag längtar.

Min bästa stund på dygnet är morgnarna. Du ligger och jollrar i spjälsängen och vi lyfter över dig till vår säng där du rumlar omkring, gosar med handen i Elsas päls eller drar henne i örat. Hon ligger snällt kvar, hon älskar dig vad du än gör. Tänk att jag får vakna såhär med er tre varenda dag! Det gör mig så oändligt lycklig. Ni gör mig oändligt lycklig.  

Nils underbara barn. Du är det finaste.

Huvudstadstrippen

Jag och Nils har varit i Stockholm i några dagar och nu är vi på väg hem med tåget. Detta oerhörda hände just: Barnvagnen fick plats på tåget utan att plockas isär, och sätena i närheten inkl samtliga fyra säten runt ett bord var lediga. Tror knappt det är sant. Nils var först skitnöjd över att få sitta i egen stol, sedan somnade han innan vi ens hann ut ur Stockholm så nu sitter jag här och har EGENTID. Ska äta mitt godis, dricka min läsk och läsa min bok medan jag bara har min egen kropp att hålla koll på!

För övrigt "lite" skillnad mot tågresan till Sthlm, då det var fullt överallt så att vagnen inte fick plats, snubben i bistron skällde ut mig och sa att jag absolut inte fick sitta med barnvagn där no matter what (det fanns hur mycket plats som helst), och vi till slut fick placera vagnchassit i en tågvagn, liggdelen i en annan, väskan på ett tredje ställe. Nils satt i mitt knä men leksakerna, blöjor och annat som kanske kunnat vara bra att ha låg såklart i någon av väskorna någon helt annan stans än där vi satt. Mot slutet spred sig en härlig doft i tågvagnen..
Jaja, vi överlevde i alla fall. Fick hjälp av en underbar kvinna som skällde tillbaka på bistro-snubben och spydigt rättade honom när han uttalade ordet "premisser" fel. Det var kul!

Här ser vi ju tämligen harmoniska ut men det var rätt svettigt irl. 

Grejer vi gjort i Stockholm, i kronologisk ordning:

1. Hälsat på min fina kompis E, som har hjärtesorg. Det var fint att få krama om henne, dricka vin och prata hela kvällen, men hemskt att se henne ledsen. There sure are douches out there, tyvärr.

2. Hälsat på Johan och Lisa och barnen i Huddinge. (Johan är mitt ex från förr, numera mycket god vän). Vidar och Ruben tyckte att Nils var "en gullig och jätteliten bebis". Nils tyckte att de var jättecoola och jättespännande stora barn, (förutom när han fick en feberdipp under eftermiddagen och varken ville somna eller äta. Jag kände mig helt ställd eftersom han aldrig haft feber förut. Men när han väl lyckades ta sig en powernap efter 40 (!) minuters nattande återfick han krafterna, och när vi var på väg in till stan igen en stund senare spanade han in pendeltågen med förtjusta rop: )

3. Vi har också hängt med Linneorna. Ena Linnean är min brors tjej, den andra är Axels syster. De är båda fantastiska och gillar dessutom varann, bingo. (Min brolla var dock i Göteborg). Vi lagade vietnamesiska vårrullar med jordnötssås och nuoc cham och nu vill jag aldrig äta något annat.

Jag och barnet tog sovmorgon. Kanske den kornigaste bild jag någonsin lagt upp men kolla hur jämn min tandrad ser ut!

4. De två sista dagarna har vi varit med på produktionsveckan för nästa nummer av Re:public, resans huvudanledning. Nils närvaro må ha minskat min jobbeffektivitet en aning men han var bra på att sprida god stämning. Framför allt ville vi ju ändå mest fika och hänga med det ljuvliga redaktionskollektivet. (Väljer att blunda för det sorgliga att jag ju inte kommer vara med och göra Re:public på ett tag framöver pga nya jobbet.)

Det var det! Nu längtar vi båda väldigt mycket efter Axel som väntar på perrongen när vi kommer fram. Såklart försenade, det är ju SJ vi snackar om. Men värre saker har ju hänt. 

Mardrömskvällen

Alltså detta dygn.

Igår fyllde Nils sex månader. Hade tänkt sätta mig och skriva färdigt månadsbrevet till honom, men istället bjöd kvällen på sjukhusdrama. Fy fan. Jag hade varit och handlat och när jag kom hem satt Axel och Nils i köket, de skulle göra gröt. Axel tittade upp på mig i någon sekund när jag sa hej från hallen, och då råkade Nils vispa till skålen med micrat vatten så att det rann ner på hans fot och brände den. Skräcken i den sekunden. Vi såg knappt var han hade ont först men Axel tog honom blixtsnabbt till badrummet för att spola vatten. Den lilla minifoten blev röd och svullen och den tunna överhuden började lossna, det var hemskt. Hemskt hemskt hemskt. Jag ringde 112 och det kom en ambulans hur snabbt som helst (alltså efter typ två minuter, de är ju helt fantastiska?!) och ambulanspersonalen lade om foten med kylgel. Sedan fick vi packa ihop oss och åka med den in till barnakuten.

Vår lilla lilla lillunge. Hemma och i ambulansen var Nils, förstås, jätteledsen vilket kändes fruktansvärt. Han är ju så sällan ledsen ens och har aldrig gråtit sådär otröstligt förut. När vi kom fram till sjukhuset blev det bättre, han blev lugnad när han fick gosa med sin elefant och somnade en stund, och när han vaknade lite senare var han äntligen sig själv igen. Då hade nog smärtlindringen verkat. Resten gick smidigt, lyckligtvis bedömde läkaren att det blivit en ytlig skada och att den kommer att läka fint utan att synas. Tack och lov att det gick bra. (Och att vi båda var hemma när det hände, att vi hade varann hela tiden.)
En stund senare fick vi åka hem, Nils med ett stort bandage på foten och ett nästan lika stort på handen. Handen var bara lite röd så det behövdes egentligen inte, men läkaren tyckte rather play it safe om det skulle komma en blåsa när det gått lite tid. Så nu ser Nils ungefär ut som han varit med om en lavin eller så...

Inatt sov han i alla fall som en stock, och idag har han till vår enorma lättnad inte ens märkt av bandagen eller haft det minsta ont. Har inte ens behövt alvedon. SÅ SKÖNT. Älskade barn. Axel åkte till jobbet innan Nils vaknade i morse och stod vid spjälsängen och droppade några tårar innan han gick. Så resten av dagen har jag och Nils uppdaterat honom genom sms med bilder som den här:

Det gick bra, det gick bra, det gick bra. Får fokusera på det. Och nästan all personal vi träffade berättade om när deras barn bränt sig på olika saker, det var fint att de delade med sig.

Gårdagen var tack och lov inte bara misär, det hände en kul sak också. Guldsmeden blev klar med våra ringar! Det kändes helt orimligt roligt att få sätta på oss dem, så shiny. Vi förlovade oss ju strax innan Nils föddes, gick till en guldsmed i Haga dagen efter och bestämde oss nästan helt färdigt för hur vi ville att ringarna skulle se ut. Sedan kom Nils och ja... det tog fem månader innan vi gick tillbaka igen för att faktiskt göra beställningen. Men nuså! Äntligen. Har gått runt och stirrat på min hand hela dagen som om jag vore nån himla filmkaraktär.

Oh mjölken, du fattas mig

Annan grej som hänt lately: vi har kommit på att Nils eksem beror på att han är tillfälligt överkänslig mot komjölksprotein. Jag har ju alltid sagt (på skoj, är ej en idiot) att det värsta som kan hända är att mitt barn inte ska tåla mjölk. Älskar ju verkligen mjölk. Mmmm, mjölk. Så självklart är det ju just det han inte tål (och inte jordgubbar som jag uteslöt ur kosten hela sommaren i onödan..haha. Dammit.)

Det goa med det här är ju att det går över. Det är tydligen jättevanligt och av alla barn som är överkänsliga/allergiska mot komjölksprotein har 80 procent blivit av med känsligheten innan de fyller två. (99 procent tål mjölk igen när de är fem år). Tack och lov! Axel tycker också att det ger oss ett gyllene tillfälle att minska vår mjölkkonsumtion, och jag får väl motvilligt hålla med om att han har rätt där.
På minussidan ligger ju dock den trista verkligheten att behöva undvika mjölk helt medan Nils fortfarande ammar. Att laga mjölkfri mat till honom känns inte så svårt, men att inte äta ost ALLS är ju... rätt svårt faktiskt. Eller trist om inte annat. Dör frustrationsdöden över att behöva beställa menyns tråkigaste alternativ varje gång vi äter ute, och välja bort alla goda chèvremackor och mozzarellapastor för nån torr sallad utan parmesan. (Hej hej dagens i-landsproblem).

Folk fattar ju uppenbarligen inte heller vad mjölkfritt innebär. Är det såhär allergiker har det?! Måste vara olidligt. Exempel: jag åt en vegansk buffé på stan igår för att vara säker på att den var mjölkfri. Hittade på buffén en morotskaka som såg alldeles oemotståndlig ut, och blev lite misstänksam.
– Är den här verkligen mjölkfri?
– Nej.
– Nähe? Den står ju framme på den veganska buffén.
– Jaha. Nej men vi brukar alltså inte ha den på buffén. Men vi ställde dit den idag.
– ??

Sen skar jag upp lite bröd, smörade skivorna ordentligt med smör från en skål och då väcktes den lilla misstänksamheten igen: om de kan ställa morotskaka på den veganska buffén kan de säkert ha ställt dit vanligt smör också. Och det hade de ju gjort. Såklart.

Alltså nu är ju Nils bara lite överkänslig och inte ens allergisk på riktigt (han har ju bara fått eksem som symtom trots min gigantiska mjölkkonsumtion...), men tänk de som är allergiska på riktigt? Som har allvarligare symtom? Eller som vill äta helt veganskt? Känns ju jobbigt att behöva dubbelkolla allt som restaurangpersonalen säger.

(Det här påminner mig också om när jag var gravid och frågade en servitris om ädelostsåsen varit upphettad till minst 70 grader. Hon skulle fråga kocken, försvann och kom tillbaka. "Varken kocken eller någon annan i köket vet om den har varit uppe i 70 grader tyvärr. Men den har kokat och så i alla fall! Räcker det tror du?". Eh?)

Hej hopp nytt jobb

Ett av de där inläggen som inte blivit skrivna, inser jag, är det om nya jobbet! Jag nämnde ju lite kryptiskt i slutet av sommaren att jag haft lite möten/intervjuer angående en spännande jobbgrej, och det handlade om att jag blev erbjuden ett jobb som redaktör för GP:s helgbilaga Två Dagar (som jag ju skrivit mycket för som frilans).

Min första reaktion var något avvaktande eftersom jag ju älskade min arbetssituation som den var, även om jag blev smickrad över att få frågan. Jag reagerar visst alltid så på nya jobberbjudanden, antar att det är för att jag alltid gillar mitt jobb som det är. Och det är ju en bra grej! Nu tyckte jag liksom att jag redan fått till en sån himla fin och rolig blandning av projekt och åtaganden (frilansandet, Re:public och Ågrenska osv), och gillade dessutom verkligen friheten det innebär att vara sin egen chef. Men så måste man ju kunna tänka om också. Och ju längre tid i rekryteringsprocessen som gick, desto mer kändes det som att detta var en chans jag inte kunde (dvs inte ville) tacka nej till. På många sätt handlade det ju om en ren drömtjänst.

Så. Den 1 december tar jag och en kollega över som redaktörer för Två Dagar, genom byrån OTW som producerar bilagan från och med årsskiftet (samt flera andra av GP:s bilagor, som ekonomi- och bostadsbilagan). Det ska bli otroligt roligt. Jag har en superbra känsla både inför de nya kollegorna och inför att tillsammans med den andra redaktören få sätta vår prägel på tidningen. Det blir säkerligen stressigt också, och såklart utmanande att försöka vara den redaktör jag själv hade velat jobba mot som frilans. Men jag känner mig peppad och tror att det kommer att bli riktigt bra! Så från att ofta ha snackat mig varm om hur fördelaktigt det kan vara att frilansa när man är småbarnsförälder har jag nu gått över till att fokusera på fördelarna med att ha ett fast jobb, fast lön och lite mer strukturerade arbetstider. Hehe. (Är övertygad om att båda sanningarna stämmer..!)

Tänk ändå vad spännande livet är ibland och vad det serverar en oväntade saker.

Bloggandet då och nu

Såhär såg mitt bloggande ut förr:

1. Jag kom på ett uppslag till ett inlägg.
2. Jag skrev inlägget.

Såhär ser det ut nu:

1. Jag kommer på ett uppslag till ett inlägg.
2. ... ...

Inte så bra verkställandegrad alltså. Har väl tjugo-trettio oskrivna inlägg som far runt i huvudet, samt en drös halvskrivna utkast som väntar på färdigställande. Jaja. Jobbar på det! Det som blir, det blir, och det får väl räcka. 

Slå pattarna i taket

Jag måste bara tipsa om årets fetaste feministpepp: Slå pattarna i taket. Bianca och Tiffany Kronlöfs nya föreställning som hade premiär på Folkteatern i Göteborg igår. Jag och Linn var och såg genrepet i onsdags och det var så jävla bra. Så genialiska människor. Skrattade kinderna ömma och blev varm i hjärtat av the smartness of it all. Se den!

(Lite kul var också att jag just som föreställningen skulle börja fick mess av Axel om att Nils sexdagarsbajs äntligen anlänt. Samt att bodyn jag satt på honom tydligen var "väldigt svår att få av", med "bajs i håret" som resultat, och att Axel därför "slängt den bodyn nu". Hehe. Mycket nöjd med barnets timing måste jag säga!)

Rimligt

Haha, alltså hetsen det innebär att försöka få plats på diverse bebisaktiviteter? En kompis påminde mig igår kväll om att det är sångstund för 2-8-månadersmänniskor på Stadsbiblioteket på tisdagar, och att man anmäler sig på nätet klockan nollnio dagen innan. Satt därför nyss redo med bibliotekskortet framför datorn.

Känslorecap från denna händelse:

08:45. Tänker att jodå, det här låter ju som en mysig grej och vi har ändå inget planerat i morrn: vi försöker boka.
08:50. Undrar var man bokar, stör mig på att det står så himla otydligt beskrivet.
08:52. Får sms från två kompisar som också ska boka och som också undrar varför det står så himla otydligt beskrivet.
08:54. Får facebookmeddelanden från några mammor i föräldragruppen som undrar exakt samma sak, allt mer stressade nu. Bara minuter kvar!
08:57. Ok, var redo nu, var redo nu, VAR REDO. Pulsen stiger. Lutar mig framåt i soffan för att liksom vara på tårna när det väl gäller.
08:59. Känner plötsligt att jag MÅSTE få en plats, plötsligt är det SÅ. HIMLA. VIKTIGT att vi får gå på Vicke Vire på tisdag och sjunga. Lite om om VÄRLDEN hänger på det.
09:00. Bokningslänken poppar upp, jag kastar mig på knappen. Lyckas tamigfan få en plats! Jublar.
09:01. Får sms av J och E som också lyckats boka in sig. Sån segerkänsla alltså. VI GJORDE DET. Det sades vara i det närmaste omöjligt men VI GJORDE DET! Alla beskriver pulspåslag, adrenalinrusher och svett som lackar.
09:02 Ser att alla platser OCH reservlistan nu är fullbokade. (Detta är ju sjukt?)

Hur som helst: Vi får hoppas att det blir en hejdlöst rolig sångstund i morrn!

Köpenhamn

Vi åkte på en miniweekend (lö-sö) till Köpenhamn förra helgen. Nils första utlandsresa! Det var skitmysigt trots att det regnade ganska mycket. Så härligt bara att komma iväg någonstans och inte göra något annat än det man känner för för stunden. Förra gången vi var i Kph var förra sommaren, när vi hade cyklat hela vägen dit från Göteborg och just hade fått reda på att Nils låg i magen. Fast då visste vi förstås inte att det var Nils. Den gången var det soligt soligt soligt och jättevarmt och jag märkte för första gången av graviditeten (jag var i vecka sex då tror jag, och efter att piggt ha cyklat 36 mil utan större problem var jag under en förmiddag i Köpenhamn plötsligt så orkeslös att minsta promenad var en ansträngning. Kom ihåg detta tydligt nu när vi var där igen).

I alla fall. Vi tog tåget tidigt i ottan på lördagmorgonen. När vi åkte över Öresundsbron kändes det som om vi var med i tv-serien Bron som vi just sett första säsongen av. Överlag har vi sett rätt mycket dansk tv (och läst en serie danska deckare båda två) så nu går vi runt och pratar danska hemma ("danska").  Så härligt språk. Så mycket gröt.

När vi kom fram kom den första störtskuren, vi fick kasta oss in i foajen på något museum och vänta ut den. Sen var det sånt här väder resten av helgen: ganska mycket sol men ungefär en gång i timmen öppnade sig himlen och tömde alla moln på allt regn. Ett minus var att man riskerade att bli ganska blöt, ett plus att skurarna åtminstone var korta och förutsägbara så att vi oftast kunde vänta ut dem under tak. 

Vi inledde dagen med lunch och lunchöl, semestrigt och härligt. Sen gick vi lite i butiker, till exempel till Hay (herregud vad jag älskar papperssaker och fina möbler och och och) och till Wood Wood museum (Wood woods outlet). Köpte inte så mycket men en väggkalender, ett par prints, lite pennor och sånt. Vi fokuserade mer på att hinna fika många gånger än att hinna gå till många butiker.

Sen var det eftermiddag och vi checkade in på hotellet; Carlton Guldsmeden i Vesterbro. (Förra sommaren bodde vi på ett annat av Guldsmedelhotellen, Axel Guldsmeden.) Superbra hotellkedja ju, med ekomat, ekoprodukter osv. Och fint kakel i badrummen. 

Vi slappade på rummet ett bra tag, sedan gjorde oss i ordning för kvällen och vandrade iväg för middag. Så här såg vi ut då.

Vårt mål var att hitta en restaurang som inte var för högljudd och stojig för Nils, men samtidigt tillräckligt folklig för att övriga gäster inte skulle störas av en bebis. Kom fram till att Madklubben, som vi fått tips om och som råkade ligga nästan vägg i vägg med vårt hotell, var perfekt. Medan vi väntade på att ett bord skulle bli ledigt gick vi en liten vända till Ködbyen. Satt en stund på Bakkens uteservering, alldeles innan regnet kom tillbaka. Antar att det var sommarens sista uteserveringshäng. 

Vi var sjukt nöjda med att Nils somnat gott i vagnen precis före middagen, kände att vi tajmat allt perfekt, men just som vi satt oss vid bordet på Madklubben vaknade han förstås och ville vara med. Kan definitivt förstå honom, det var ett trevligt ställe! Det gjorde dock inget att han vaknade, han var glad som en sol. Satt upp i vagnens liggdel som vi ställt på soffan intill oss och log mot alla som gick förbi. Detta barn, detta barn. Ett ljuvligt resesällskap.

Efter maten köpte vi massa godis, gick till hotellet, kollade någon serie på paddan och somnade tidigt. På söndagen tog vi en lång sovmorgon (lång med småbarnsföräldrars mått mätt alltså..) och hade noll stress i kroppen, inga måsten alls med dagen. Så himla skönt.

Vi hade tänkt äta brunch på Mother i Ködbyen, men eftersom den inte öppnade förrän elva och vi var hungriga innan det tänkte vi om och gick till Granola på Vaernedamsvej. Kanske är den Köpenhamns vackraste gata.

Därefter strosade vi omkring ett par timmar. Först i Vesterbro, sen i Nörrebro. Tittade på dyra möbler och annat fint. 

På eftermiddagen klev vi på tåget igen och åkte hemåt!

Om att försöka göra i alla fall något

Jaha, den här morgonen har jag liksom många andra gråtit framför tv:n över Syrien. Fy fan vad ont det gör att se och höra om drunknade barn, människor som kvävs ihjäl i lastbilar eller desperat klamrar sig fast på tåg. Det är bara fruktansvärt. Det är overkligt och det gör ont att förstå att det är på riktigt, och det blir extra tydligt genom bilder som den på den drunknade lille pojken, Aylan. Det bisarra i att se att han dött men att de små små sandalerna som en förälder, får man anta, omsorgsfullt satt på honom fortfarande sitter kvar. 

Jag känner mig kluven i debatten huruvida det är rätt eller fel att publicera den här bilden. Å ena sidan: självklart ska det inte behövas bilder på döda barn för att människor ska reagera, självklart får barn aldrig exploateras och självklart blir det konstigt när en tragedi användas som slagträ i en kampanj av något slag, även om det är av goda skäl. Samtidigt känns det så konstigt att alla reagerar som om detta vore något helt nytt - vi har ju sett bilder av barn och vuxna som dödats i Syrien varje vecka i flera år. Lika hemskt varje gång. Men vad är värst: att bilderna visas eller att vi tidigare inte reagerat på dem lika starkt som nu? 

Det är alltid en avvägning vad som bör visas i medier och inte. Alla redaktioner har tillgång till bildbanker där kriget flödar in i en aldrig sinande bildström, där ingenting är censurerat. Varje dag kräver en avvägning av vad som kan eller bör publiceras. Tillräckligt mycket för att visa på allvaret, grymheten, utsattheten och hur akut en situation är, men inte så mycket att det exploaterar människorna på bilderna och i reportagen. Människor i chock kan inte och ska inte behöva överblicka konsekvenserna av en medverkan i medier, det måste journalisterna till stor del göra åt dem. Och jag säger verkligen inte att jag vet vad som är rätt eller fel i det här fallet, tvärtom, min poäng är att det är komplext. Som journalist tror jag ju starkt på att skildra det stora perspektivet utifrån det lilla, att hitta berättelserna som beskriver vad det handlar om. Det är då det blir greppbart. Och den största otjänst vi kan göra människor som lever i krig och förtryck är att tiga, att inte visa vad som sker. Ord och bild är de medel som står till förfogande för att de berättelserna ska komma någonstans. Men med det sagt är det ju också något osmakligt i genomslagskraften som en enda bild kan få, och får. När tidningarna skriver artikel efter artikel om just den här pojken, just den här familjen, när han plötsligt blir Aylan med hela Europa. Vad är det egentligen? Och har det inte varit uppenbart under de fyra (FYRA) år som kriget pågått, att det här är en katastrof av gigantiska mått och att vi måste agera utifrån det? Jag blir så ledsen på världen när jag inser att mänskligheten kirrat en månlandning och rätt mycket andra avancerade saker, men inte lyckats utarbeta system som per automatik kickar igång när människor behöver hjälp. Det känns så basalt, så grundläggande. Vi måste hjälpa varann. 

Även om det alltid kan (och ska!) diskuteras vad som borde gjorts redan tidigare (och hur vi agerar utifrån vem det handlar om, hur det kan skilja sig) är det i alla fall väldigt fint att se att många nu bryr sig och engagerar sig. Ingen kan ju göra allt, men alla något. Jag klickade just in mig som månadsgivare för UNHCR (vi ger sedan tidigare till Läkare utan gränser), jag har skickat pengar med en kompis som ska köpa upp en större mängd rena underkläder och annat som efterfrågats av organisationer på plats i flyktinglägren, och i nästa vecka ska vi hjälpa Vi gör vad vi kan-nätverket att samla in skor och hygienartiklar. 

Det är inte mycket, det räcker inte, det kommer inte rädda alla eller göra världen rättvis. Men det är i alla fall något. Alla kan göra något. 

Nils fem månader

Älskade unge!

Fem månader är du nu, plus någon vecka. Har du inte alltid funnits? Det känns lite så. Jag vet ju såklart att det fanns en tid innan dig, men nu känns det liksom som att det ändå var du som inte hade kommit ännu, då. Förstår du hur jag menar? Det är inte ”tiden innan barn” utan ”tiden innan Nils”. Omöjligt att tänka att du inte alls fanns.

Den totala kärleksattack som det inneburit att få dig börjar i hjärtat och tar sig ut i varenda cell. Jag är så kär i dig att det spritter i tårna och rusar i bröstkorgen. Så kär att jag vill bita dig i kinderna och kramas det hårdaste jag kan. Underbara lilla människa.

Du kan sitta nu! Du har precis lärt dig. Du välter fortfarande förr eller senare, men du sitter. Du går på babysim på fredagar och har fått två gulliga sylvassa tänder i underkäken. Dina ögonfransar är så långa att folk stannar vid vagnen på stan ganska

ofta och kommenterar det. Du älskar din elefant som är en snuttefilt med ett elefanthuvud på, och när du blir sömnig trycker du in hela snabeln i munnen och däckar direkt. Sjukt gulligt.

Det är så fint att få vara en familj, att jag och Axel har dig och att perspektivet alltid handlar om den här lilla enheten som är vi, om vad som är bäst för den. Att alla val vi gör utgår ifrån det. Allt handlar om dig nu. Jag har blivit försiktigare på ett nytt sätt, ser mig om fem gånger innan jag går över gatan istället för att tankspritt gå rakt ut som jag gjorde innan, både när jag har vagnen och när jag går själv.

Jag kan inte ens nudda vid tanken på att något skulle kunna hända dig. Det är mitt värsta värsta, värre än allt annat. Nästan varje dag tänker jag på alla mammor och pappor i världen som inte har möjlighet att ge sina barn trygghet. Föräldrar som bor där det inte finns nog med mat, eller som gömmer sig i skydd från krig och våld. Som funderar på vilken del av rummet som är säkrast om en bomb briserar. Föräldrar som tvingas sätta sina barn på rangliga båtar som kanske eller kanske inte kommer nå land på andra sidan havet. Det går ju inte ens att tänka på. Det river i själen. Att se och läsa om sådana saker har alltid gjort ont, men nu? Sedan du kom? Nu gör det fysiskt ont i hela bröstkorgen.

Jag hoppas att världen du växer upp i blir en plats där alla hjälps åt. Där inga föräldrar någonsin ska behöva uppleva sådan förtvivlan att de sätter sina barn i en gummibåt. Där det är självklart att alla, och framför allt vi i Sverige som har det så bra, hjälper dem som flyr så mycket det bara går. Så att alla barn får vara trygga, och alla föräldrar får känna ro i vetskap om att barnen har det bra.

Nils Erik Olle. Du är min lilla lillunge. Du är min min min och jag kan nästan inte fatta att det är sant. Allt handlar om dig.