torsdag 3 september 2015

Nils fem månader


Älskade unge!

Fem månader är du nu, plus någon vecka. Har du inte alltid funnits? Det känns lite så. Jag vet ju såklart att det fanns en tid innan dig, men nu känns det liksom som att det ändå var du som inte hade kommit ännu, då. Förstår du hur jag menar? Det är inte ”tiden innan barn” utan ”tiden innan Nils”. Omöjligt att tänka att du inte alls fanns.
Den totala kärleksattack som det inneburit att få dig börjar i hjärtat och tar sig ut i varenda cell. Jag är så kär i dig att det spritter i tårna och rusar i bröstkorgen. Så kär att jag vill bita dig i kinderna och kramas det hårdaste jag kan. Underbara lilla människa.

Du kan sitta nu! Du har precis lärt dig. Du välter fortfarande förr eller senare, men du sitter. Du går på babysim på fredagar och har fått två gulliga sylvassa tänder i underkäken. Dina ögonfransar är så långa att folk stannar vid vagnen på stan ganska
ofta och kommenterar det. Du älskar din elefant som är en snuttefilt med ett elefanthuvud på, och när du blir sömnig trycker du in hela snabeln i munnen och däckar direkt. Sjukt gulligt.

Det är så fint att få vara en familj, att jag och Axel har dig och att perspektivet alltid handlar om den här lilla enheten som är vi, om vad som är bäst för den. Att alla val vi gör utgår ifrån det. Allt handlar om dig nu. Jag har blivit försiktigare på ett nytt sätt, ser mig om fem gånger innan jag går över gatan istället för att tankspritt gå rakt ut som jag gjorde innan, både när jag har vagnen och när jag går själv.

Jag kan inte ens nudda vid tanken på att något skulle kunna hända dig. Det är mitt värsta värsta, värre än allt annat. Nästan varje dag tänker jag på alla mammor och pappor i världen som inte har möjlighet att ge sina barn trygghet. Föräldrar som bor där det inte finns nog med mat, eller som gömmer sig i skydd från krig och våld. Som funderar på vilken del av rummet som är säkrast om en bomb briserar. Föräldrar som tvingas sätta sina barn på rangliga båtar som kanske eller kanske inte kommer nå land på andra sidan havet. Det går ju inte ens att tänka på. Det river i själen. Att se och läsa om sådana saker har alltid gjort ont, men nu? Sedan du kom? Nu gör det fysiskt ont i hela bröstkorgen.

Jag hoppas att världen du växer upp i blir en plats där alla hjälps åt. Där inga föräldrar någonsin ska behöva uppleva sådan förtvivlan att de sätter sina barn i en gummibåt. Där det är självklart att alla, och framför allt vi i Sverige som har det så bra, hjälper dem som flyr så mycket det bara går. Så att alla barn får vara trygga, och alla föräldrar får känna ro i vetskap om att barnen har det bra.

Nils Erik Olle. Du är min lilla lillunge. Du är min min min och jag kan nästan inte fatta att det är sant. Allt handlar om dig. 

4 kommentarer:

S sa...

Så fantastiskt fint!

Emma Esteban sa...

Älskar dessa inlägg och blir så blödig av dom pga så himla fint ❤️️

Den där om Jenny sa...

Han ser så himla glad och nöjd ut!

Arne sa...

Så träffande. Och ni är så fina! <3