Bobby Seale och våren.

Så kom ett par lediga dagar när jag behövde dem som bäst. Det var valborg och varmt och sandalpremiär. Jag snörade på mig mina älskade hasbeens och plockade med mig blommor när jag skulle på fest med Melinda, Alex, Anna, Ida och några till. Vi hade roligt, vi gick ut, och så in någonstans för öl och prat. Utanför på fortfarande solvarma gator pågick den sorgliga fjortisfyllan som varje valborgsmässoafton. Hoppas alla di små kiddona kom hem som de skulle.

Det blev första maj också. Eftersom jag väldigt sällan blir bakis (är mycket tacksam för denna egenskap, peppar peppar PEPPAR osv) var jag förvånad över att ha just detta tillstånd när jag vaknade i morse. Tvingade David att hålla sin hand på min panna och så. Gnydde lite ynkligt. Huvudvärken gick lyckligtvis över ganska snabbt och jag tog mig ut i solen. Och den värmde ju som vore det en högsommardag! Förtjänar nästan dubbla utropstecken; som en högsommardag (!!).

D åkte och fiskade med några vänner och jag och Linn åkte till Biskopsgården för att lyssna på förstamajtal av den legendariske grundaren av Black Panther-rörelsen i USA: Bobby Seale. En av 60-talets amerikanska medborgarrättsrörelses stora namn. Mäktigt! Vi åkte dit på grund av tack vare ett reportage vi ska göra, och konstaterade som så ofta att det är praktiskt att få uppleva så spännande saker tack vare jobbet. Som att få skaka hand och tala med denne legend.

En kille vi intervjuade hade åkt från Stockholm för att se Bobby och han tyckte att det kändes surrealistiskt att få göra det. "Alla mina andra hjältar och förebilder jag haft sedan barndomen har ju dött ut, mördats. Malcolm X, Martin Luther King, jag kan nämna hur många som helst. Men Bobby Seale lever, och idag är han här. I Göteborg, på första maj. Det är stort."