Om att inte gå hem när man blir ombedd.

Jag har kommit på när man vet vad som kännetecknar en riktigt nära vän. Det är när man inte längre känner några som helst krav på artighet gentemot varandra. Igår var jag och Sofia hemma hos Nicole, som vid åttasnåret supervänligt bad oss att gå hem eftersom hon ville hinna träna. Helt rimligt. Jag och Sofia satt kvar i soffan en stund och snackade vidare - det var ju så kul att ses liksom. Sen glömde vi bort att gå hem. Vid tiotiden sa Nicole lika vänligt att "förlåt, men jag måste sova snart. Jättekul att ha er här men... ni får faktiskt gå hem nu". Då gjorde vi det. Eller nästan, vi kom bara till trapphuset, för just då kom Martin och hans kompis Erik hem och bjöd in oss på kvällsmat. Vi tackade ja. Oss blir man inte av med så lätt!

Hence dagens visdom: Att vara riktiga vänner är att kunna be varandra att gå hem, men lika mycket att kunna låsas som ingenting och stanna kvar, timme ut och timme in.

En rolig detalj är förresten att "kvällsmaten" bestod av gurka och keso. M och E, redan supervältränade klättrare, har någon form av deffningsperiod för att tappa ett kilo eller två och på så sätt bli ännu bättre på att hänga i berg i fingertopparna. Känns som att det kan bli svårt att bjuda det här gänget på middag under de kommande veckorna...