Det är väldigt lätt att känna igen min släkt under Göteborgskalaset, det är alltid vi som står och tjoar ljudligast och mest intensivt. Så också idag. Min kusin och hans pappa sprang som vanligt så jag och David mötte upp hejarklacken som bestod av mamma, moster Marianne, kusin Sara (som ju ökade spänningsmomentet med sin blotta närvaro, tokgravid som hon är tre dagar efter beräknad bebisankomst), Johan och lilla Klara.
Innan resten anlände stod jag och D själva och kikade på de svettiga löparna. Jag anmärkte på hur ovanligt tysta och tråkiga alla åskådare var - såhär tyst brukar det ju aldrig vara. Det visade sig bero på att resten av vår familj inte hade kommit ännu, när de väl var på plats lade sig en ljudmatta av "Aooooh, iiiiih,, heeeejAAAA, STEEEFAAAAN, Gert-ERIIIK, komigeeen, ooooo, iiiii, aaaaa, heeeejAAAA" över Kungsportsplatsen.
Måste säga att familjerna Lagerfors/Johansson/Gottfridsson/Jansson även år 2011 sköter sig exemplariskt som motivatorer!
4 kommentarer:
När jag sprang varvet var nästan det bästa all publik som peppade och skrek.
Jag tror att det viktigaste inför en förlossning är att vara öppen för att den kan gå till på en mängd olika sätt och försöka att inte planera hur den ska vara, eftersom det är svårt att få den förlossning man har tänkt sig. Dock är det nog bra att samtidigt försöka att se positivt på den, annars skrämmer man nog upp sig själv och spänner sig i onödan.
sv: köttet blir otroligt mört när man tillagar det i lergryta eftersom all fukt stannar kvar :) det är helt enkelt bästa sättet att laga kyckling på!
Här var det blandad kompott - förlossningar och lerkrukor. =) (Svar på andra kommentarer förstås)
Fifi: Gött att höra att tjoandet peppar löparna, det är ju det man hoppas.
Karin: Ah, då är jag med. Känns ju dessutom väldigt proffsigt att laga mat i lerkruka, bara en sån sak liksom.
Såg du mig när jag lunkade förbi? :) Jag och Daniel fick två biljetter måndagen innan så ingen direkt uppladdning men tog mig runt iallafall :) Kram Johanna
Skicka en kommentar