Det officiella vårtecknet.

Det känns nästan lite schizofrent att bo i ett land där man leker i snön ena dagen och solar i bikini nästa. Fenomenet med sommar och vinter samtidigt resulterar ju i en hel del väderbloggande - jag kan liksom bara inte låta bli, är så fascinerad. Vår/sommarvärmen som Bern bjudit på den senaste veckan är ju MER än välkommen, och i dag kom ett väldigt konkret vårtecken: Vi fikade med Linda och Daniel på Starbucks och jag tog en iced chai tea latte istället för en hot. Inga kalla fingrar som behövde tinas här inte, utan tvärtom: ville svalka mig lite. Lite übervarmt ute liksom. I mars. Inget märkvärdigt.

Det var dagens oumbärligt viktiga rapport från Bern. Ha en fin kväll hörrni!

(Bildtack till Linda. Jag har snott bilden från hennes blogg så det är hon som fixat det tjusiga montaget. Tack L! Och en sak till: David äter inte sin hallonmuffin med kinesiska matpinnar. Det ser bara väldigt mycket ut som att han gör det.)

Skrattkrampsgaranti: snowtubing.

David fyllde ju år nyss och av Daniel & Linda, Sofia & Andreas fick han en superb present: snowtubing i Engstligenalp.

Vi gjorde detta igår och det var hysteriskt roligt att snurra runt i ett gummidäck i en sorts halfpipe i snön. Jag hoppas verkligen att jag aldrig blir för gammal för sånt. Roligast var att åka allihop samtidigt, lite svårt att styra men ändå kul att se vem som kunde komma ner först. David fick sån fart att han krockade med Daniel och fick en sko på näsan, men det var det värt, tyckte han.

Kvällen avslutades med mongolisk buffé på HAN, som är Berns variant av Göteborgska Bamboo, fast med kanske 500% fler såser att välja mellan. Ruskigt gott.

Å Davids vägnar säger även jag: tusen tack för en grym present och en kul dag!

Till Johanna Wiman.

Det här inlägget tillägnas DIG. Kolla kolla kolla vad jag hittade i källaren på en deliatessbutik här i Bern! Bara sådär!
Plötsligt minns jag precis allt, backgammon i gräset i Johannesburg, hur det luktade på Ashanti, röran i vårt rum och känslan när vi hade varit ute och kollat in det där roliga bandet. Och babianen som hoppade in i tantens bil, och hur fula vi var i cykelhjälmar och hur snygga vi var när vi blev lite bruna. Och hur fantastiskt korkat det var att vi tog på oss tygskor inför den 4 timmar långa bergsbestigningen i Kapstaden. Och Lerusha. Och kåkstäderna. Och definitivt mannen som skällde på dig när du fotade en väska gjord av kapsyler. Och så tänker jag på safarin och caipirinhan vi drack mitt på dagen i Maputo när alla hostel var fullbokade, och hur snabbt jag lärde mig att ha en banan och lite kex i väskan att ge till dig när du blev hungrig.

Glasspremiär

I höstas tog sommaren slut väldigt plötsligt i mitten av oktober, tjoff så var det kallt på en dag. Idag var det likadant, fast tvärtom. Sommaren kom tillbaka igen! Det har varit så varmt att svetten rann på ryggen när vi stod stilla i solen, och vinden var alldeles ljummen. Det luktar vår, stan är full av soldyrkande människor och studenterna sitter på marken överallt med sina block och upp- och nerkavlade kläder.

Vi chillade runt i stan med Linda och Daniel och njöt av att det faktiskt är T-SHIRTVÄDER i mars. Schweizarna själva tycker att våren är jättesen i år. Jag tycker den kommer alldeles lägligt.

ÄNTLIGEN!

Det är sol, 16 grader varmt och blommigt ute! Man kan sitta och läsa bok i linne utan att det ens känns kyligt. Hela stan är översvämmad av folk som sitter på uteserveringar utan jacka, det såg jag från bussfönstret på väg hem förut och då kunde jag inte sluta le. Det såg ljuvligt ut. I morrn ska det blir 21 grader och sol. Jag känner mig så lättad över det att jag [nästan] överväger att åka och bada i då. Man kanske kan doppa fötterna i alla fall?

500 days of summer

I söndags spelades det tv-spel här igen och då låg jag och Sofia i sovrummet och kollade på film. (Börjar eventuellt bli en tradition.) Den här gången såg vi 500 days of summer och jag måste bara tipsa om den, för den var så fin. Jättefin! Allt var fint i den. Go see. (Bra betyg på imdb också).

Grattis...

... på den riktiga 30-årsdagen David! Hurra hurra hurra hurra!

Überraschungsparty!

Hela den här veckan har jag gått runt och smitt hemliga planer som David inte fått veta något av. Han fyller nämligen 30 på tisdag och det tyckte jag skulle firas ordentligt! I smyg har jag bjudit in alla vi känner här, varnat grannarna och bunkrat upp med öl och vin som jag smugglat ner och gömt i källaren. Lyckligtvis har det gått bra, men självklart har vi stött på en del hinder i planeringen. Som exempelvis när David sa till Andreas i torsdags i telefon, att lördag kväll är absolut helt kört, då ska jag bort hela kvällen och titta på en jätteviktig match och det går verkligen inte att ändra på. Paniken! Men vi löste det, utan att David märkte något alls.

Så igår var det äntligen dags! Det bara vällde in folk här, hela laget, en del flickvänner och massa andra kompisar. Till slut var det så fullt att vi med nöd och näppe fick plats, och på något konstigt sätt lyckades nära 40 personer vara helt tysta när D klev in. Han tog av sig skorna i hallen, jag frågade lite lojt från vardagsrummet hur matchen varit. Sen gick han runt hörnet och fick världens chock, förstås. Han ryckte till och man såg hur pulsen skenade på honom. Men han log som en sol. Alla i rummet skrek "Was passiert!"* och sjöng Happy Birthday. Då blev han rörd. Det var fint och väldigt, väldigt skoj. 

Festen blev mer än jag hade hoppats på, det kändes som att alla var på topphumör och jag hade oerhört roligt hela kvällen. I slutändan gick vi ut, till Bierhübeli. Där spelade de fantastisk musik, bland annat Roxettes Joyride och minst femtio procent av låtarna från Absolut Dance 6. Klockrent.

(Ich weiss dass einige Schweizer manchmal diese Blog lesen versuchen, so... Alle schweize freunde: merci viumau für alles, gestern hat so viel Spass gemacht! Huerä Spass! Ihr seid einfach Super und bedeutet sehr viel für uns... Bis när! Ciao.)

* För en svensk känns det ju logiskt att säga "Was passiert?" när man menar "Vad händer?". Således var det Davids favorituttryck i början här, tills något påpekade att man faktiskt inte kan säga så på tyska. Laget gillade det dock väldigt mycket så det har blivit deras signum litegrann, de skriker det ibland när de står i klunga på planen och peppar sig före matcherna. Fint.