Berlin baby!

Berlin. Som alltid när jag är och far någonstans tänker jag alltid ut långa detaljerade inlägg i huvudet om vad jag vill skriva på bloggen. Om människor på bussar, samtal man överhört och färger och lukter och allt möjligt. Jag upplever saker genom att formulera dem i ord i skallen. Det är lite synd att jag sen inte riktigt minns de där små roliga detaljerna nu när jag ska skriva om resan (fan, jag borde skriva dagbok varje dag som jag gjorde när jag var liten) men jag försöker.


Mitt femdagarsbesök i Berlin har verkligen varit bra på alla sätt och vis! Jag har hälsat på Karin och det var väldigt roligt att ses igen. Just nu gör hon praktik på ett modemagasin så det första jag upplevde av staden var hennes flådiga kontor på femte våningen i ett inglasat hus på Friedrichstrasse. Eller rättare sagt: jag fick blir avundsjuk på att Karin kom tillbaka från en pressgrej med Adidas där hon fått ett par adidasdojjor gratis och knallat runt stan på en street-art-vandring. Eftersom Karins chef gått bananer och kräver tio artiklar av henne varje dag gick jag runt i kvarteren själv tills hon slutade, och fotade och tyckte att det var rätt trevligt.






På kvällen spelade OBLIQ i Berlin! Fantastiskt att få se dem där, och jävligt skoj att träffa dem och höra massa roliga stories från deras turné. En rolig sak var att ett troget fan som sett dem i Dresden dök upp även här, och hängde med oss under kvällen. I Polen hade de träffat ett fan som åkt 30 mil för att se dem spela.
Zimmer 16 där de spelade i Berlin var ett ganska märkligt ställe; litet men intimt och spelningen var sjukt bra som alltid är när Obliq spelar. Vi tog ett par öl efteråt och vid ettsnåret skulle bandet dra vidare i sin lilla buss, mot Danmark. Karin och jag fick skjuts en bit och tyckte att det var synd att vi inte kunde hänga längre dem. Vi avslutade kvällen med en öl på "Zu mir oder zu dir".




På lördagen åt vi en väldigt sen och väldigt lång frukost på ett ställe med ett franskt namn, och sen visade Karin mig Berlin. Ett Berlin med många fik och secondhandbutiker och mysiga gator. En stad jag tyckte om. På kvällen var vi på förfest hos Elin och Nina, två svenska vänner till Karin, och sen var vi ute på klubb (Scala, en extremt tysk och väldigt rolig sådan) till sex på morgonen. När vi kom upp ur tunnelbanan hade det blivit dag.






Söndag -den perfekta bakisdagen. Vi sov till ett. Sen åkte vi till en stor flohmarkt (loppmarknad) och jag fyndade en jättefin handväska och fulfina örhängen. När fingrarna blivit kalla gick vi och åt varma våfflor på cafét Kauf dich Glücklich, ett namn som passade väl med tanke på att det var det vi just hade gjort. Men det kändes ju bra, duktigt och pk med finkonsumtion av detta slag.
Resten av dagen och kvällen lagade vi mat i Karins lilla lägenhet där hon hyr ett rum av tyska Ruth, en tjej med väldigt litet huvud.





Måndag. Karin var tillbaka på sitt flashiga jobb och jag åkte runt och underhöll mig själv. Det ösregnade oavbrutet precis hela dagen, men jag gillade ändå dagen mycket. Ibland är det så jävla nice att bara gå omkring själv och inte tänka på någon annan. Jag började med Berlinmuren, kände att jag på nåt sätt måste ha beskådat den innan jag lämnade staden. Sen åkte jag till en secondhandbutik där de säljer kläder per kilo. Fatta vilken dröm! Om de hade haft snygga lätta kläder vill säga. Jag hittade såklart bara saker som inte ingick i vikt-varianten, precis som det alltid är med mellandagsrean. Dock var 200 spänn för ett par pumps, en fin skinnbörs och en väldigt tysk brun tröja också ett bra pris.
Ändå var det bara en försmak. Jag lunchade med Karin och på eftermiddagen fanns det ingen hejd på mitt shoppande. Kanske var det regnet, kanske var det ett uppdämt och akut behov av nya vårkläder. Resultatet var hur som helst en lite tunnare plånbok och två kassar: en med en skamligt dyr men fin adidaströja, och en med jättemånga fina topar, linnen och tröjor från "Made in Berlin".
På kvällen drack vi öl med Karins kompis Mårten, och på tisdagen flög jag hem.

Världens starkaste björn!

Ni vet när man var liten och alltid fick en Bamsetidning att läsa när man var sjuk? Idag har jag varit sjuk, och förut kom min mamma hit med massor av mat, sushi, färskpressad juice, såna kakor som mormor alltid hade och bäst av allt -en bamsetidning!

Det är så himla förträffligt med mammor.

Jag har läst den nu och insett att det måste vara världens bästa tidning för barn, så mycket viktigare ur bildningssynpunkt än man förstod när man låg hemma på Ådäljan åtta år gammal och febrig. I numret jag fick fanns till exempel en historia om varför det är bra med loppmarknader och second hand. Ola Grävling och Mickelina upptäcker att de har för mycket prylar, så Mickelina övertalar Ola att de ska sälja dem på loppis. Det gör de. Men när de är klara har Ola gått iväg och shoppat massa nya saker, så att de kommer hem med fler saker än de hade på morgonen. Typiskt, liksom. Begreppet second hand är självklart översatt, tillsammans med förklaringen att det är bra för miljön om fler kan använda samma saker istället för att köpa nytt. Efter berättelsen kommer en uppgift, där man ska räkna ut om Ola Grävling och Mickelina har råd att köpa alla saker på bilden när de säljer de saker de redan har.

Med tanke på program som "Lyxfällan", där programledarna på fullt allvar står och berättar för häpna Sureplansbrudar att nyckeln till en hållbar ekonomi är att man helt enkelt måste få IN mer pengar än man gör AV med, är det nog inte helt dumt att börja tidigt med den pedagogiken.

Jag tror att världen behöver lite mer Bamse.

Heja mitt yrke.

Helt plötsligt är det bara några månader kvar av vår utbildning. Det är lite sorgligt på många sätt, men det fina är att det allra roligaste är kvar: exjobbet! Ordet låter ju inte så festligt i sig, men det är det. Omåttligt festligt. Man får nämligen tio veckor på sig att skriva reportage om vad som helst, var som helst. En journalists våta dröm.

Johanna och jag har under lång tid bara spånat och gottat oss i alla roliga idéer man kommer på. Det landade ungefär här:


Med andra -mer strukturerade- ord ska vi åka till Sydafrika en månad och skriva en reportageserie på temat "inför fotbolls-VM 2010". Fokus ska vara de fattiga människor som lever i townships, kåkstäder i utkanterna av Kapstaden och Johannesburg, människor vars liv kretsar kring fotbollsplanen men som aldrig kommer ha råd att köpa biljetter till matcherna under VM.

Vi åker den 29 mars, och det är bara arton dagar kvar. Jag ser fram emot varje stund av resan, alltifrån intervjuer med intressanta människor, möjligheterna att fota spännande miljöer och personer, till stunderna vi kommer sitta och skriva reportagen, allt roligt vi ska göra och se i landet och veckan i Mocambique på slutet av resan.

Heja mitt yrke.

on the road.

I morgon ger sig OBLIQ ut på Europaturné! Jättehäftigt, min egen lillebror ska åka omkring i en minibuss och giga i en ny stad och ett nytt land varenda kväll. Själv ska jag se dem i Berlin med Karin den 20e mars.

HÄR bloggar de från turnén, om jag förstått det hela rätt.

oj.

Idag hände något galet. Jag blev erbjuden ett sommarvik på GP Utland, skoj!. Men jag hade ju planerat att jobba på DN hela sommaren, och nu sitter jag med två timmars betänketid och total beslutsångest. Vad ska jag ta mig till? Jag trivs ju på båda ställena och det är sjukt smidigt och gött att vara i Göteborg i sommar. Och jättekul att få jobba på utlandsredaktion. Samtidigt var jag ju själaglad för några veckor sen när DN ringde innan jag ens hade hunnit söka jobbet där. Min plan nu, är att försöka kombinera det och köra några veckor på varje. Så försöker jag alltid lösa alla former av problem där man måste välja.
Bakom den massiva beslutsklumpen i magen är jag förstås överlycklig. Sån jäkla tur, jag är jättetacksam och skitglad och allt. Jag ska verkligen njuta av att kunna välja mellan två kanonroliga jobb så att jag minns den känslan sen när det blir tuffa tider och jag blir utlasad från alla arbetsplatser, som man ju tydligen blir i den här branschen. Just nu känner jag mig bortskämd som fan, men beslutsångestklumpen är ändå väldigt, väldigt stor. En fysisk smärta.

En annan lika bisarr grej är att filmen "Snabba Cash" (de ska alltså göra film av boken) eventuellt ska spelas in i vår lägenhet. Det satt en lapp här någonstans om att de var intresserade av vårt bostadsområde. Konstigt, för hela boken utspelar sig ju runt stureplan i Sthlm(?) David mailade dem i alla fall och när de sett bilder tyckte de att våra vita väggar var lite "för fräscha" -haha- för att vara huvudrollskaraktärens hem, men om tio minuter kommer en kille från produktionsbolaget hit och ska inspektera. Lite kul ändå. Vilken konstig dag det här är.

Lördag hela veckan lång

En av de bästa sakerna med att jobba på en stor tidning är att det nästan varje dag är någon som får ett pris, någon som ska bli mammaledig eller någon som pensioneras. För då får man semlor eller tårta och bubbeldricka. Varje gång. Mmmmm, chokladtårta.

Från koja till slott, från asyl till kungligheter

Nu är jag uppe i Sthlm igen, jobbar några dagar på dn och bor hos Soffan. Vi har ätit semlor och africana-wraps, fast mest pluggar hon. Och jag tittar på.

Igår på jobbet skrev jag om en irakisk man som söker asyl i Sverige. (för att förstå sammanhanget måste man läsa Helenas faktaartikel också, och där finns även den väldigt fina bilden till min artikel.) Jag fick kontakt med Hussam på Migrationsverket, där det satt ett hundatal flyktingar med nummerlappar och väntade. Jag kände mig hyfsat dum när jag inte kunde deras språk, men ändå skulle förklara vem jag var och varför jag ville prata med dem. En tolk hjälpte mig och sen fick jag och fotograf-Åke åka med Hussam hem. Hans sjuka pappa låg på golvet i vardagsrummet när vi kom.
Under tiden jag hörde dem berätta om sitt liv, om Hussams gömda fru i Syrien, dottern han inte träffat på mer än ett år och de 61 kronor om dagen han ska leva på, skrev nästan alla andra på tidningen om kronprinsessans pompösa förlovning med Daniel Westling. Vi hade elva sidor om det i dagens tidning, och när jag kom tillbaka från asyl-familjen kändes den kontrasten ganska stor.

Resten av eftermiddagen satt jag och en kollega och fnissade åt klippet nedan. De är säkert jättesympatiska människor, kungafamiljen, men det blir ju oerhört komiskt när de måste titta på fusklappar för att komma ihåg att de ska säga "vi är så glada idag". Man vill ju bara ruska liv i dem och be dem prata från hjärtat, i normalt samtalstempo.

Mediastorm

Ett tips, en uppmaning, nästan en vädjan: Kolla in Mediastorm.
Det är sådan journalistik man vill göra. Sådan journalistik jag vill göra. En stor samling porträtt av människor och människoöden, vackert fotograferat, starkt filmat och ärligt beskrivet.

Jag sitter här och ryser.

I´m hot as a pistol.

Idag får ni två saker, som båda passar till rubriken. Dels det här fantastiska nyhetsinslaget:



... och så mitt nya tetrisrekord :)

Jag frågade om man kunde ha stark ost till sushin, men det kunde man inte, sa K.

Karin Edh var min första kompis. Vi har känt varann sen vi föddes, eller ja, sedan jag föddes och Karin som då var fem månader gammal kom med sina föräldrar och hälsade på. Fast när vi var små brukade vi alltid säga att vi hade spelat kort genom navlarna på våra mammors magar redan när de var gravida.

Igår fyllde Karin 25. Nästan tant. Jag och föräldrarna har varit i Billdal på födelsedagsmiddag och även om Karin sa att hon kände sig rätt gammal nu så tyckte jag inte att det var någon nämnvärd skillnad. Förutom att hon hade permanentat håret, men det hade nog inte så mycket med åldrandet att göra. Men närmare 30 än 20 är såklart en milstolpe. Nästa gång man fyller år blir man plötsligt vuxen och får betala dubbelt så mycket överallt.

Karin och jag har lärt oss många saker ihop. Klättra uppför trottoarkanter till exempel, som vi gjorde när vi precis hade lärt oss gå och kanten nådde oss till låren. Den senaste lärdom Karin givit mig var för några veckor sedan då hon var här. "Johanna, jag kommer inte ihåg, men gillar du sushi?" frågade hon dagen innan. "Nej!" sa jag. Jag hade aldrig hade ätit sushi eftersom jag tänker mig att
1. man inte kan bli mätt på det
2. folk som gillar sushi gör det för att det är trendigt och de ska alltid bedyra sin kärlek till sushin på ett asstörigt sätt.
Men Karin är inte den som tar ett nej. "Bra, då käkar vi sushi när jag kommer till dig!" sa hon bara, och så gjorde vi det. Och hon lärde mig vilken ordning man skulle äta allt. Bara välja goda bitar (inga rullar), blanda wasabin med soyan, pilla bort sjögräset och äta ingefäran mellan tuggorna. Mot min vilja -jag kämpade faktiskt emot- så älskade jag det. Så jävla gott. För Karin hade det tagit fem år, för mig tog det fem minuter. David skrattar rått men hjärtligt åt min inkonsekvens och jag väntar bara på rätta stunden att introducera sushi för honom och smitta honom med mina nyfunna cravings efter rå fisk.

Viktigt PS: Nog för att jag tycker om sushi nu, men jag kommer aldrig i livet bli en sån där störig sushiätare som ska hålla på och insistera på att det är det ENDA de kan käka till lunch. Jag lovar att alltid vara som en sån som hatar sushi, men som bara råkar gilla sushi.

Snö, palmer och sol.

De senaste dagarna har jag och David varit i Bellinzona i italiensktalande delen av Schweiz och rekat för att eventuellt flytta dit en säsong. (En säsong = en innebandysäsong, eftersom David i så fall ska coacha och spela i ett lag där.)
Bellinzona är en liten mysig stad jättenära Italien, med massor av gamla slott överallt, kullerstensgator och snöbeklädda alptoppar som omringar en åt alla håll. Fantastiskt vackert. Och en helt bisarr kombination av sommar och vinter på samma gång.
Vi lånade till exempel en bil och åkte fem mil norrut, mot sankt Gotthardspasset. Där var det två meter (!) nysnö överallt, så mycket snö att bilarna var helt begravda under den. Här och där kunde en baklykta kika fram under snömassorna. Snön knarrade och gnistrade. Vi tog bilen tillbaka, och några mil senare låg vi och njöt i solen med nybakade chiabattabröd under palmerna i Locarno, utan jackor och alldeles intill sjön Lago Majore. Jag visste inte att man kunde ha medelhavsklimat och alpskidåkning inom en sjumilsradie, men det kan man!

Bo där i en betald lägenhet, med betald bil och götta sig några månader? En halvtimme till alpskidåkning åt ena hållet och en timme till Milano och medelhavsklimat åt andra hållet. Det skulle man kunna leva med, det skulle man ju.














Andra roliga saker på resan:

Den här lille killen tog först våra beställningar på en restaurang, sen ropade han "Babaaaaaa, un Bira!" till sin pappa, restaurangägaren, som då hällde upp en liten, liten öl och gav till den nöjda sonen.


På tal om öl har Davids eventuella framtida klubbkompisar gjort en bar i hallen där de spelar. Den ligger i ett litet cementförråd där de också har massa prylar, och i "baren" samlas de efter varje träning och match och dricker Heineken. Vaktmästaren, en jättegammal man med världens kutigaste rygg, får också vara med, men vanligtvis är tjejer förbjudna. Dock "gjordes ett undantag" för mig. Schysst :)

Såhär begravd kan ens bil bli. Det är inte lätt när det är svårt.

Nicole skrev på facebook om bilderna att David plötsligt ser ut som en spanjor. Då påmindes jag om att han blev tilltalad på italienska av alla flygvärdinnor, men jag på tyska! Det kändes sådär. Ingen jättekomplimang för mig, va? Det är väl så jag ska tolka ditt skratt Nicole? :)

längtar efter sol och resor

En buss på Filippinerna juni 2007.

Dengue

I morse ringde någon från Rapport i Sthlm och väckte mig. De ska ha ett inslag om denguefeber och hade hittat mig i något reseforum på nätet. Reportern frågade om de fick komma och intervjua mig eftersom jag haft dengue och det gick ju bra såklart. Man vill ju inte vara det dryga caset som inte ställer upp.

Så ikväll snackar jag om dengue i rapport och aktuellt. Det kändes väldigt ovant att vara på "andra sidan" i intervjusammanhanget, men lite kul som omväxling.
_________________
EDIT:
Såhär lät det.

.. och två dagar senare intervjuade GP mig också. Helt galet att de inte letade upp en annat case, men det är ju inte mitt problem :)

Farewell and thanks

Nu ligger jag i sängen i min lägenhet på Stockholmsgatan och äter choklad som min fantastiska mamma hade hängt på dörren när jag kom hem igår. Sängen ser ut som en ren och skär dröm, för jag har bäddat med nya fina lakan som glänser som pärlemor i morgonsolen. Sånt gillar man ju.

Jag håller på och tar farväl av lägenheten, för i dagarna ska jag ju flytta in hos David på riktigt. Det ska bli roligt och härligt, men eftersom jag är en person som fäster mig så lätt vid platser (J, jag vet att du skrattar) behöver jag lite tid här för att säga hejdå.

Vi har verkligen trivts ihop, jag och lägenheten.

Johanna var här och igår för att hjälpa mig med avskedet, vi åt flottig pizza och pratade som vanligt om hur lika vi är. Den här gången diskuterade vi att vi båda är svimmiga personer, såna som kan svimma lite då och då. Jag sa att jag har märkt tendensen att jag ofta svimmar om jag slagit i huvudet, och då blev Johanna jättesugen på att prova att slå mig i huvudet och se vad som hände. Det fick hon inte. Jag fruktar lite att hon kommer stå bakom dörren i skolan någon dag med en påk.

weeysis.

Det är något som är lite speciellt med den stora vördnad inför idoler som man bara kan känna i tonåren, innan man blir vuxen, får nya perspektiv och blir en lite, lite mer känslosamt begränsad människa. Den där "WHOAA -det här är störst i världen!"-känslan som nästan bara sextonåringar kan få är rätt fräck. En gång när John och David (från Obliq), var i London skulle de se en fotbollsmatch. Det visade sig att de av misstag hade köpt falska biljetter, och fick gå in i något VIP-rum och vänta där. I en soffa satt Noel och Liam Gallagher. Deras största idoler. Så de fick sätta sig bredvid dem i den trånga soffan, kolla lite på matchen och snacka med dem. Tänk att vara 16-nåt, ha ett eget band och plötsligt stöta ihop med the Gods of Britpop by mistake. Jag föreställer mig gränslös upprymdhet.

Oasis är onekligen hjältar från uppväxten, förmodligen för alla som är födda på 80-talet. Min rockstar till lillebror lyssnade på dem konstant hemma på Ådäljan (och var förstås mycket avundsjuk när J och D hade halkat in i den där VIP-lokalen när han oturligt nog inte var med) och mina öron impregnerades således tidigt med Manchester-mål och gitarrkonst. I söndags spelade Oasis i Scandinavium och vi var där eftersom jag smart nog köpt biljetter till David i julklapp.
Allt var som man hoppades. Liam rörde sig sådär lite roligt aplikt som han gör, Noel hade exakt samma frilla som han alltid haft, och förtjusningen jag kände i magen var hejdlös. David har sett dem en gång förut, på Cirkus i Sthlm, Anders har sett dem en miljon gånger både i England och Sverige, men för mig var det som att bocka av en "must do"-punkt från listan. YES. Bröderna Gallagher hade sin fantastiska megabrittiska dialekt (förstås) och var sådär nonchalanta som bara just de kommer undan med att vara. Och så hade de fina gitarrer. För mig gjorde det inte ens något att Liams sångröst stundtals ballade ur lite lätt och hamnade något pinnhål för lågt (vilket enligt GP berodde på stämbandsödem.)

Dont look back in anger var förmodligen allra bäst, kanske för att jag spelat den tusentals gånger sedan vi hängde utanför bibblan med en gitarr på musiklektionerna på Vallhamraskolan på 90-talet. Wonderwall var såklart i topp på jubelbarometern och Morning glory är ju en av de bästa sångerna som finns. Masterplan kom till vår glädje, och flera andra gamla godingar som Supersonic och Champagne Supernova, och jag gillade jättemycket att de avslutade med Beatles I am a walrus.

Jag saknade Little by little, och David saknade Aquious, men annars var vi damn fine!

Jag skulle vilja säga att jag älskar känslan man får i magen när man hör inledningen till en fantastisk låt live för första gången. Lite som den där känslan man kunde få om man var 16 och fick träffa sina idoler av en slump. Men eftersom D, M och B kommer håna mig då, för att jag så ofta blir mer excalterad än man [tydligen] förväntas bli, så försöker jag vara lite försiktig och nyanserad i formuleringen. ;)

Grah

Jag håller på med en kartläggning av sophanteringen i länets kommuner. Det innebär förstås att jag ska ringa alla kommuner, väldigt många samtal. En liten fingervisning:
26 kommuner.
Ett samtal till växeln, ett samtal till den de hänvisar till, som säger "nej, du ska tala med min chef". Sen ett samtal till chefen. Det är minst tre samtal per kommun, hence ett minimum om 78 samtal. Lägg till alla gånger de inte svarar, och de gånger man slussas runt 7 varv innan man hamnar rätt. Ni förstår.

Det värsta med allt det här är tveklöst telefonsvararna. Tre saker kan hända:
1. De säger "välkommen till X kommun...". Sen är de av någon anledning TYSTA i 3 sekunder, och först när man börjat sitt "hej, mitt namn är Jo.." fortsätter meddelandet. Man får avbryta sig, man skäms lite, tittar sig omkring i kontorslandskapet och hoppas att ingen hörde. Det är pinsamt att prata med en maskin.
2. Rösten läser väääldigt långsamt upp kommunväxelns öppettider. De inkluderar tiden man ringer. Ingen svarar. De säger "torsdagar nollnionollnoll till sextonochtrettio" och så sitter man där runt elva en torsdag och undrar varför man kopplas bort. Förnedrande.
3. En direkt oundviklig följd av alltför många punkt 1-situationer. Man ringer, rösten säger "välkommen till X kommun...". Man tänker "HA! IN YOUR FACE! Jag fattar såklart att du är en telefonsvarare och väntar tyst och tufft" Så andas man bara lite i luren. Då säger rösten "men halllåååå", och man får säga "eeeh, ursäkta mig, jo, eh, jag heter Joha...."

Har hänt mig två gånger i rad nu. Det är en 50/50-chans varje gång.

Det började redan på vagnen

På grund av viket på dn kommer jag ju missa de två första skolveckorna. Men idag hade jag sett till att få jobba hemifrån Göteborg (sweet sweet), så jag kunde vara med första dagen i skolan. Reunion med klassen! Det kändes som en riktig flashback, en bra! Allt var sig likt.
Det började redan på spårvagnen. När jag messade Wiman "Vilken sal? Vi börjar väl kvart över? Annars blir jag sen", ringde hon skrattande upp och sa att hon just hade författat ett exakt likadant sms men inte hunnit klicka på skicka. Some things never change. Men vi hann. Sen satt vi där med klassen och alla skrev lappar till varann och skickade sms med kommentarer om att allt är sig likt. För det var det. Det var nostalgi.

Jag ser fram emot att njuta av vår sista termin av akademiskt ljuvligt liv.

Om några timmar, runt 02:30, kommer David hem från Danmark. På grund av, tja, dålig timing, har vi setts följande tider den här helgen:
Fre natt: 02:30 - 08:00
Lö natt: 23:30 - 07:30
Sö natt: 23:30 - 08:00
och så nu inatt: 02:30 - 05:30, när D släpper mig på perrongen så jag kan åka tillbaka till Sthlm.

Det är tur att vi är så bra på att utnyttja sena kvällar och konstiga tider :) Dagtid har jag också varit hemskt produktiv. Jag har fikat med Emma, jobbat på Ågrenska, varit på tårtkalas hos Björn & Malin, hängt med Martin L, städat undan julen på Eklandagatan och hämtat mina polaroidkameror som jag köpt på tradera. Martin trodde att jag sa "för fem tusen" när jag sa "för femtio spänn", så han var totalt förfärad ända tills vi redde ut missförståndet. Sen tyckte han att kamerorna var väldigt tjusiga. För femti spänn liksom, HELT andra bullar. De ska få äran att placeras i min och D:s retrohörna, där vi ska ha gamla fina kameror, mormors skrivmaskin och en skivspelare att spela LP-skivor på.

Det var allt för nu.

Såatte...

Tetrisomaaanniiiaaa.

Ärligt talat. Jag faktiskt så jävla bra på tetris. Jag utmärker mig definitivt inte på andra datorspel, men här känner jag mig oslagbar och det hade kunnat stå under "oanade talanger" på mitt CV. Mitt självförtroende kan ha hjälpts upp en smula av att mitt rekord är 1300 % bättre än Davids (och det är inte en överdrift ens), men tetrisskillsen har jag haft med mig sedan barnsben då jag såg tetrisbrickor i huvudet när jag blundade.

Så. Spela nu, och skriv ert rekord! Sen ska jag stajla med mitt.
(Svårt pinsamt nu om ni skulle vara bättre än jag efter detta ytterst ödmjuka inlägg...)

livet är en fest. håll med om det folk och fä.

Jag och fia har världsbästa umgänget just nu. Jag ligger i soffan i Davids stora mysiga tröja, kollar lite på utsikten, jäser och tittar på Lipstick Jungle på datorn. Lite lagom nöjd med min och Natalies entré på sthlmsredaktionen som blev ettan + uppslag i dagens tidning. Sofia sitter vid matsalsbordet och tentapluggar (ja, det är en stor lägenhet), matar mig då och då med jordnötskakor från balkongen och varje gång hon vill ha paus går vi bort till köksregionen, dricker läsk med fötterna på bordet och snackar skit. Sen lägger jag mig i soffan och jäser igen.

Mmm, Stockholms-januari. Inte så fel när allt kommer till kritan.

den hade faktiskt glass med ögon på sig och var inte så himla snygg.

Jaha, då var man på plats i Stockholm igen! Jag har inkvarterat mig hos Sofia i den stora lyxiga lägenheten med utsikt under tiden jag ska vicka på dn. Mycket perfekt. Hon och klasskompisen Karin tentapluggar som små blå just nu och jag hörde just begreppen "skrynklig pung" och "mogen sperma" mellan allt latin. Vilka märkliga saker de lär sig på läkarlinjen.
Jag har gjort bort mig idag också. Jag var på t-shirtstore för att byta en tisha som David fick i julklapp. Tjejen i kassan erbjöd sig att visa vilka designs de kommer få in de kommande veckorna, och smällde upp 8 bilder av t-shirtar på skärmen. "Men gud vilken hemsk" sa jag och pekade på en med avsmak. Då visade det sig -såklart- att det var hon som hade designat just precis den. Hyfsat pinsamt. Jag skrattade lite generat och sa "jamen, eeh, hehe, den är ju jättecool, men liksom hemsk, som i otäck, lite läskig. Inte hemsk som i ful, ju". Som tur var trodde hon mig (hoppas jag), skrattade lite och höll med.

Snipp snapp snut, så var 2008 slut.

Det har ju blivit en tradition att summera året såhär när det håller på att ta slut. Såhär var 2006, såhär var 2007, och här kommer en summering av 2008, ett axplock:

Jag har

..gått på releasen av Obliqs färdiga riktiga album och varit den stoltaste systern i hela världen.

..bott själv för första gången i mitt liv. Jag har somnat med tända ljus och sjungit jättehögt i köket och struttat omkring barfota på mitt fina trägolv.

..varit bartender på en dansk rockfestival där jag inte förstod vad någon sa.

..jobbat som programledare i radio med 0,0 erfarenhet av radio.

..varit i Venezuela och nästan dött (nåja) när vi flög med ett miniplan i en canyon över världens högsta vattenfall.

..blivit ihop med min David. Vi har inget precist datum, men någon gång under våren 2008 var det onekligen.
..bott en höst i Stockholm och jobbat på DN och trivts kalasbra.

..lagat pumpasoppa från scratch. Bara en sån sak.

..fått min matbutik i Stockholm att köpa in FairTrade-bananer.

Saker jag vill göra 2009:

Gå till Villerkulla i Göteborg lite hungrig och äta mig fördärvat mätt på deras kakbuffé.

Göra (minst!) en ordentlig resa.

Skriva exjobb om något sjukt spännande i något sjukt spännande land och sälja in några sjukt bra rep från det till en sjukt bra tidning.

Starta ett frilansföretag. Det kan ju vara bra att ha.

Läsa mycket böcker.

Bli jätteduktig på alla funktioner på min d80.

Lära mig potatisgratäng. Jag vet att det är lätt men jag har bara aldrig gjort det.
Flytta ihop med David! I februari blir det på riktigt.

Ikväll kommer Björn & Malin, och Jidhe & Jorunn hit, (och Sofia och Nicole om de stackarna lyckas bota magsjuka och feber innan sjusnåret). Så nu ska jag och David svira på oss finstassen och gå och laga civapcici med morotstzatziki.Gott slut och Gott Nytt År!

God Jul i stugan!

Snölös, men så oerhört efterlängtad. Julen kom till Ådäljan och var precis som julen ska vara och alltid har varit. Morgonjulklapp, smarrigt julbord med farmors grönkålsrecept, Kalle Anka, chokladgodis, katterna som leker med julgranskulorna och ett berg av klappar under granen (och såhär efter öppning är jag helt sanslöst nöjd! Jag fick tex en symaskin, hurraa!, och en astuff gammal super-8-filmkamera, Kodak Brownie, en tripod till kameran och fina kläder och böcker som jag verkligen ville ha och tack, kära ni.) Pappa var tomte åt grannarna igen och var så fin så fin i sin varma vita päls och sina träskor, röda strumpor och ljuslykta. Han är lite som den riktiga tomten.

Det har verkligen varit julfirande dagarna i ända. Dagen före julafton tjuvstartade vi julen i Jönköping med Davids familj, och pappa Jansson hade till och med klätt sig precis som Samuel Adams på flaskorna med honungs-öl. Mycket beundransvärt.

Dagen efter julafton var vi som vanligt i Vare på släktkalas djupt inne i de småländska skogarna. Det är mysigt och alltid ett äventyr när det kommer till vad det blir för mat. En gång blev det bäver. Och canada-gås. Någon anna gång struts. I år fick vi kronhjorts-carpaccio med rå kronhjortsrygg, pesto och stark ost. Sinnessjukt gott, men också sinnessjukt att föreställa sig att man skulle ta en vass osthyvel, hyvla lite på en hjortrygg och sedan smaska i sig resultatet. (Jag vet, man tar köttet från frysen när man skär upp det, men det är ju svårt att få den bilden ur huvudet).

Bexet är som en vintersaga såhär års och att bara vara där några dagar och promenera och spela spel hela dagarna var perfekt. Helt perfekt. Dessutom fick jag klappa på kusin Saras gravidmage.

Bland minigranar och drinkar

Alldeles snart är det jul! I love it. Sista veckan på DN gick superfort, och eftersom jag ska vicka där i början av nästa år slapp det bli ett dramatiskt farväl. Vi städade ur lägenheten på Gjörwellsgatan 15 (och hyrandet av den lägenheten har förresten blivit en historia i sig, med dramatik till tusen, som jag ska dra en annan gång) och tog tåget hem den 19:e.

Sedan dess har allt kretsat runt ledighet, jul, glögg, klappar och annat gött. Jag och D gjorde ett eget eget finfint julbord sent på kvällen när jag hade kommit hem och vi har julpyntat lägenheten med guldkulor och tomtar. Igår åkte vi till och med till Ikea för att leta rätt på en sån där liten minigran. Men det fanns ingen. På kvällen var Nicole och Martin hitbjudna på drinkkväll och vad har de med sig som present -en minigran! Hurra för mina perfekta vänner. Som ett resultat av gårdagen är vi numera experter på piffiga drinkar. Se här bara: (de flesta utgår från riktiga recept men är påhittigt och initiativrikt förbättrade på olika sätt)

(not even a )Harry Wallbanger (betyg 3,5 - 5 av sju)
Den kom till lite av misstag, när martin blandade ouzo (som han trodde var vanlig vodka) med grapejuice och pineapple sourz.
Den fick plus för att den är innovativ och man kan dricka mycket (inte sliskig), och minus för den lite väl framträdande alkoholsmaken, och syran.
Citat: "En skitbra 02:00-drink, när man är trött på slisk men inte så kräsen".

Vanilla Sky (betyg 5 - 6 av sju)
Drinken som fick kvällens högsta betyg! Kanske för att den faktiskt är en "riktig" drink. 3 delar pineapple sourz, 4 delar vaniljvodka, fruktsoda, krossad is och lime.
Plus för somrigheten. Citat: "Smakupplevelsen gör en berg- och dalbana", "En bra drink för dem som aldrig blev bra på fotboll [läs: David har druckit den mycket i sällskap av innebandyspelare]" och "Lagom syrlig för att sedan bli lagom söt".
Ett litet minus (och framkrystat, eftersom det nästan inte fanns något minus) för att limen kan göra färgen lite dassig.

Nyckelpigorna (betyg 5 - 5,5 av sju)
Höga poäng och plus för att den är egen, har många ingredienser och roligt namn. Minus för att man måste ha så många ingredienser hemma. Innehållet är blåbär och blåbärssaft, 2 delar vaniljvodka, 5 delar bacardi melon, 5 delar passoa, schweppes russcian, fruktsoda, ananas-apelsinjuice och lime.

Tommy Svensson (betyg 3,5 - 4 av sju)
Vodka mandarin, pineapple sourz, tranbärsjuice pressad lime och krossad is. Lite minus för att den "bara inte var så jättegod, kanske för att jag inte gillar saft". Andra citat var "Lagom, svensson helt enkelt". Nicole plusade för färgen (vacker röd) och för att hon gillar tranbär.

Anti heartburn/neutrilizer (betyg 3,5 - 5 av sju)
Sinnessjuk blandning, cacaolikör från Venezuela, Malibu, whiskey och mjölk, samt krossad is. Ganska äcklig egentligen, men inte så illa som man tror. Stort plus för att den fyller sin funktion, dvs "går in och bryter av det sliskiga och syrliga".

Semi-summer / Lame summer (betyg 4 - 4,5 av sju)
Vaniljvodka, bacardi melon, schweppws russcian och fruktsoda. Frivilligt tillägg: ananasjuice. Lättdrucken, fräsch, somrig. Jättegod, tyckte jag. Lite lam, tyckte någon annan.

Egg nogg (betyg 0,5 - 4,5 av sju)
Det absolut juligaste vi gjorde! Stort plus för det! Nicole höll på att spy av äckelkänslor, smått besviken efter att hon själv tillverkar denna väldigt komplicerade drink. (Man separerar äggvita- och gula, vispar gulan med socker och whiskey, låter stå i en timme, vispar äggvitan med salt, mixar de två blandningarna och fyller på med mjölk). Vårt färbättringsförslag var: värm den! kanske hjälper..? Minusen framgår av Nicoles citat: "Jag tänker inte ens smaka en gång till -så grotesk är den. Så mycket jobb, sen smakar den piss".

Bacardi Highball (betyg 3,5 - 4,5 av sju)
Med curacau istället för cointreu. De låter ju lika... Innehåller bacardi lemon, curacau, sockerdricka och limejuice. Plus för sjukt snygg färg (se bilden) och minus för att den blev lite övermäktig.

Konsumtionshoran eller "Tack frisörhenrik"

Ibland undrar jag om frisörer tänker ut olika fraser som de kör på sina kunder. Jag var nämligen och klippte mig idag och min frisör drog dels den om att min hårkvalitet var "så väldigt speciell" (det har jag extremt svårt att tro på, även om speciell inte alls behöver vara något positivt), dels sade han att håret såg "elegant, klassiskt och dyrt" ut när han var klar med det. Jag höll verkligen med, han hade ju piffat till varenda hårstrå så att det låg alldeles perfekt, men framför allt såg inte frisyren bara dyr ut, den var också dyr, eftersom klippningen kostade sexhundra spänn som sen blev tusen.
Nöjd och glad vandrade jag i alla fall ut från Toni&Guy med lite nya hårprodukter i en påse, ganska så övertygad om att de kommer att revolutionera mitt hår och att det aldrig någonsin mer kommer att vara minsta störigt. Detta trots att jag före klippingen sa till mig själv att Johanna, du ska inte köpa massa dyrt klet sen, det ska du bara inte. Men grejen är nog den att när de fönat och stylat håret till världens Hollywoodsvall inbillar man ju sig att det kommer se ut sådär varenda dag om man bara slänger i samma klet som de gjorde. Och lägg därtill det där lilla dåliga samvetet över att man är så dålig på hårprodukter och borde bli bättre och vara snäll mot sitt hår, och känslan man får inombords när de säger sitt "mjahaa, jo det blir ju lite frissigt om inte tar hand om håret, host, och eh...du använder billigt schampo eller?".
Kan vi inte bara enas om att ett svindyrt schampo och en dito leave in conditioner var det absolut bästa jag kunde köpa idag? Är det här ett onormalt lättlurat beteende eller gör ni också såhär?

Tänk om man kunde trycka Ctrl+Z så att den där sista portionen blev oäten

Som om det inte var nog med lyx den här veckan (jag jobbar en dag och är ledig sex) så var jag på julbord i Gondolen med DN Utland ikväll. Ni vet den där höga utsiktsgrejen vid Slussen, den som jag flera gånger velat åka upp i med min kamera men varit för snål för att betala inträde till. Där var vi. Man såg till Gröna Lund åt ena hållet och till DN-skrapan åt andra hållet och personalen var såna som plockar bort ens tallrik utan att man noterar det, varenda gång.
Det är rent otroligt hur mätt man blir på julbord. Jag gick in i väggen redan innan jag hunnit så mycket som titta åt köttbulle- och julskinkabordet. Frossade loss på all sill och lax och skaldjur och röror istället, och kände mig besegrad när H sa "Väggen är inte ens nära än!" och gick en vända till. Men då lade jag in dödsstöten: chokladbuffén. Där är jag jävligt vass.

mina knän darrar fortfarande

oIgår innan jag slutade jobbet runt midnatt chattade jag med David, och skrev "Nu ska jag gå hem! Jag önskar bara så mycket att du hade varit här också, men man kan ju inte få allt".
Men tydligen kunde man det, för när jag skrev det satt David utanför DN:s huvudentré i bilen och väntade på mig, och hade igång sitt trådlösa internet så att det såg ut som att han var hemma i Göteborg. Olyckligtvis gick jag såklart bakvägen ut från DN, så när jag kommit hem och fått lite glass med glögg (ja, det gick) av Björn och Malin, messade David och frågade efter vår portkod. Min puls dubblades på en sekund, och jag var tvungen att sätta mig på sängen och säga till mig själv "Skärp dig, det är klart att han inte är här!". 3 minuter senare stod David utanför dörren. Det var fantastiskt.
Han fick köra bil lika många timmar som han hann vara här, men vi fick sova ut ihop och snooza länge, äta en snabb lunch och sen åkte han hemåt igen. 110 mil och tio timmars bilkörning, för att vi skulle få hålla om varandra några timmar.

Jag är rörd bortom all sans och reson.

Jag vill gärna tro att det beror på mig.

I min mataffär har det under hösten bara funnits Chiquita-bananer, vilka jag helst undviker att köpa. Jag har tänkt att om fler bara efterfrågade Fair Trade-bananer skulle de ju bli tvungna att köpa in dem, och därför har mitt lilla mission varit att alltid (det var ljug, men ofta i alla fall!) fråga efter andra sorter, trots att jag vet att de bara har Chiquita.
Och nyss, när jag gick dit, fanns det Fair Trade i en ny ställning bredvid Chiquitahögarna! Yes! Trägen vinner.

om jag säger det tusen gånger kanske det når dit du är?

Idag skulle min mormor ha fyllt 85 år om hon hade levt.

Det finns inget jag hellre hade velat göra än att åka till det vita huset på Jonsbogatan 3 och ge henne en enorm blombukett. Med rosor, bara nästan så vackra som hennes egna från trädgården. Och om jag hade kunnat åka dit, då hade vi ätit jordgubbar på altanen -för det var alltid sommar på den altanen- och sen hade vi tittat på gamla saker i stora garderoben på övervåningen tills det var fikadags, vilket det var nästan hela tiden. Och då, då skulle mormor ha dukat fram minst tre olika sorters kakor på det lilla bordet i köket. Aldrig mindre än tre olika. Jag minns fortfarande exakt hur det doftade i det köket och jag hoppas innerligt att jag alltid kommer att minnas det.
Om jag hade åkt till Jonsbogatan idag hade mormor stått på trappan och väntat och vinkat när man svängde in med bilen vid jordgubbslandet. Och man hade sprungit över gräset sitt allra snabbaste, det hade man.

Men nu går inte det, så jag nöjer mig med att säga att jag saknar dig så vansinnigt, fina lilla du.

"Its against american LAW" eller "Den årliga pepparkakshustävlingen"

Amerikanska ambassaden, Im telling you. SO much fun. Nicole har varit här hela helgen (huraa!) och i fredags på dagen drog vi till amerikanska ambassaden för att "kolla om hon fortfarande är medborgare". Eftersom hon på sitt senaste amerikanska pass är 1 år gammal på fotot var hon inte helt säker... Jag upprepade mantrat "men tänk om du hade fått rösta! Och inte gjorde det!" tills Nicole blängde på mig. Säkerhetskontrollen på ambassaden var som på en flygplats, och vi fick inte ta med mobiler och kameror. Det visade sig i alla fall att Nicole har medborgarskap, och en festlig sak kom fram. Hon har ju rest till USA några gånger på sitt svenska pass, och det är tydligen -citat- "ILLEGAL -against the american LAW". En amerikansk medborgare måste alltid resa på sitt am. pass till och från landet, så Nicole har varit "really lucky" att de släppte in henne över huvud taget. Vi garvade länge. Sen kunde jag såklart inte låta bli att fråga kvinnan i luckan vad som händer om ett annat land, säg Sverige, vill ha samma regel. Vilket pass ska man då ha om man reser mellan länderna och har dubbelt medborgarskap? Båda, enligt kvinnan. Nicole påpekade (tyst, när kvinnan inte hörde) att det enda råd hon fått tidigare var att för guds skull inte krångla till det med olika pass under samma resa.

Resten av helgen har varit mer än superb, vi har gått på stan, njutit av juldekorationer som poppar fram överallt, shoppat ganska mycket och tagit långa fikor. På kvällarna har vi druckit glögg, ätit lussekatter och pepparkakor med grönmögelost och pratat hela nätterna igenom. Heja Julen! Och heja mina allra bästaste vänner!

Julfrossandet har inte låtit vänta på sig, nu är det igång! Igår kväll var jag med Sofias klasskompisar på glöggkväll, och idag har jag och en nätt samling läkarstudenter på kanske 14 pers bakat pepparkakshus hemma hos Sofia. Tjejerna mot killarna. En sak är verkligen slående: Hur KAN det alltid, (ALLTID! vi vet, vi har gjort det här med olika gäng varje år sedan högstadiet) bli så att tjejerna gör ett litet, sött, snirkligt, proportionellt och detaljrikt hus som sitter ihop bra, medan killarna gör ett enormt stort hus byggt av stooora pepparkaksblock med insidan ut, som knakar i sockerfogarna och inte har en enda nonstop eller glasyrsträng på sig? Jag lägger ingen värdering, jag bara undrar... Könsstereotyper i sin mest komiska utformning.