Favorit i repris

Om man har valt min bransch är ångest ett ord man utan tvekan kommer att komma i kontakt med. Jag vet att ni är många därute som vet vad jag talar om. Speciellt nu, i finanskristider. 

Ångesten kan verkligen te sig olika: förra våren när jag inte ens var klar med utbildningen ännu, hade jag till exempel tre olika och väldigt bra sommarvik att välja mellan. Det var ju fullkomligt sjukt (och kommer nog aldrig hända igen), men hade jag vett att vara glad? Nej. Jag åkte hem, satt på vardagsrumsgolvet och hade ångest. Av att behöva välja. Tyckte hejdlöst synd om mig själv. 

Nu, när tankarna mer handlat om "snälla snälla gud straffa mig inte för att jag göttat mig i Schweiz ett år istället för att jobba som journalist" har jag varit rätt sugen på att ge mitt "förra våren-jag" en fet smäll på käften. Bang bara. Mitt på.

Eftersom de flesta tidningar inte fastanställt någon sedan 80-talet är den där ångesten med andra ord en följeslagare i vikariehelvetet för oss alla, alltid. Det som kommer nu skäms jag lite över att berätta. Härom natten fick den ångesten mig att drömma mardrömmar. Jag drömde att vi satt i ett stort stort hus, och där pekade någon okänd ut fem personer som var aktuella för reporterjobbet på utlandsredaktionen på GP (där jag jobbade i somras). En av dem som pekades ut, och den enda jag såg ansiktet på i drömmen, var Christopher Friman, min klasskompis från journalisthögskolan som efter utbildningen fått drömjobbet som reporter på Magasinet Filter, och som - jag skojar inte - belönats med två priser (PRISER! TVÅ olika!) för sitt exjobbsreportage om grisindustrin. Extremt välförtjänt dessutom.

Det kan eventuellt vara så att jag undermedvetet (och medvetet, men det skulle jag aldrig erkänna) är lite avundsjuk på det där jobbet på Filter och de aldrig sinande hyllningarna, och därför drömde att Chris snodde mitt drömjobb framför näsan på mig.

Men - och nu kommer den bra delen - det gjorde han inte. För igår ringde Peter* och jag börjar på GP Utland igen den 28 juni. Lättnaden, oh lättnaden.

*Utlandschefen.

"Hotellet" -följetongen del III

Nya karaktärer spottade i hotellets frukostsal den här veckan:

Fransmannen som ser ut precis som klichébilden av en ung parisare; svart krulligt hår, varje dag väldigt trendiga kläder helt i svart, bland annat uppvikta byxor som blottar skorna utan strumpor i. Mycket franskt. Och, icke att förglömma, svarta Ray Bans inomhus mycket tidigt på morgonen. Som han inte tar av sig någon gång under sammanlagt fyra morgnar. Fantastiskt!

Mindre fantastiskt: Den medelålders belgaren som tvångsmässigt ger läskiga "komplimanger" i stil med You are VERY nice (tar en på armen och ler) och Sometimes you dont see things with your own wife that you see with other women, like you (vad svarar man då?).
Idag skulle han äntligen resa hem och jag tvingade mig själv att säga Bye, nice to meet you. Då svarade han med it was nice to SEE you. You have very nice... och gjorde en lodrät vågrörelse likt formen av en kropp i luften med ena handen. Jag ville dö en smula. Sen tog han en halv kopp kaffe i taget, i fem omgångar, tills hans fru kom och undrade varför han åt frukost i en och en halv timme.
Efter att en fransos, också medelålders, förra veckan ville att jag skulle ringa honom om jag åker till Paris på semester trodde jag att jag nu skulle slippa den här typen av män. Men tydligen finns det fler.

Räddade morgonen gjorde dock en grupp män och kvinnor från flera afrikanska länder, som varit i Bern på konferens med Internationella Post-unionen. Liksom alla andra morgnar började allihop med att säga "Maaning, howa yoou?" till mig och de såg alla lite förvånade ut när jag faktiskt svarade (parentes: Är how are you lite som "how do you do?" -en sån där fråga man inte ska svara på?)
Trevligt hur som helst. I morse hade de lärt sig att säga hejdå på tyska; "tschüss", men de uttalade det "schiss"och sade det med världens största solskenssmiles. Att höra "schiss, schiss, schiss" i kör hela morgonen gjorde mig glad hela dan.

Tveklöst konstigast under veckan var att min chef fyllt i att jag ska betala skatt till schweiziska kyrkan, för han "antog att jag var kristen". (Que!?) I Schweiz har alla tydligen en religion. När jag sa att jag inte är religiös såg han lite förvirrad ut och meddelade att han nog hade "gissat fel". Jag blev omåttligt sugen att fråga om han inte tyckte att det var uppenbart att jag var hindu, muslim eller zen-buddhist, men avstod. Så nu får jag betala skatt till schweiziska kyrkan "ett tag, tills de hunnit ändra i pappren", vilket i Schweiz kan vara precis hur lång tid som helst. Mycket, mycket, mycket märkligt.
_____________________________

För övrigt har vi eminent Sverige-besök här nu i form av Emma, Davids lillasyster! Det är väldigt roligt och som krydda på moset hade hon med sig världens mest gigantiska påse med lösgodis, mörk sirap så att jag kan baka bröd, och nya Buzz-spelet till PS3:an. =) Daniel och Linda var här och invigde igår kväll och spelet uppföljde alla förväntningar. Vi har definitivt en quizzhöst att vänta.

SCHISS!

"Hotellet" -följetongen del II

Dagens roligaste på jobbet:
En amerikansk kvinna som trodde att stereon i frukostsalen var en brödrost. Trots att Lady Gagas Paparazzi ljöd ur den med tämligen hög volym. Hon stod där med sina bröd och stirrade så länge att jag fick gå och tala om att det är en radio. ("oooh, ok, thought it was the toaster!")

Sen hände dagens klart minst roliga - takvåningen i huset bredvid hotellet brann ner. Jag gick ut för att slänga soporna när man kände röklukt och då hade någon just ringt brandkåren. Sen sa det bara boom och så var våningen övertänd. Ruggigt.

Mitt nya jobb!

Jag har ett sådant ju! Minns inte om jag nämnt det, men jag är numer frukostvärd (-inna, heter det kanske?) på det här trevliga lilla hotellet i stan.

Jobbet går ungefär ut på att jag håller koll på frukostbuffén, och sen diskar jag, städar och donar i köket. (Dona! Det bästa jag vet liksom). Ibland hjälper jag till att byta sängkläder i rummen också. Det hela är klockrent, jag älskar semimonotona arbetsuppgifter.

Bäst är att gästerna är så roliga och att jag verkligen får öva mina språk. Pratar mest tyska men har redan använt spanskan och den mikroskopiska mängd franska jag kan. Och engelska såklart.

Roligaste slash konstigaste arbetsuppgiften är att jag 7.30 varje morgon ska knacka på rum 207. Det är för att väcka mannen som bor där, så att han hinner iväg till jobbet. Vad är det för fel på mobilalarm/väckarklockor? undrar jag varje morgon. Ingen vet svaret. Ingen vet heller hur länge han bott där, eller varför, men tydligen bor han där året runt.

...vilket även en av de anställda gör. Min andra dag på jobbet kom han hem full 9 på morgonen när han skulle börja jobba. Han stötte lite på mig och sluddrade. Då sa det rara paret som äger hotellet att han skulle gå och lägga sig, log ursäktande mot mig och förklarade att han ibland gör så när han fått lön.
Den här mannen brukar säga till mig att Marthahaus är det BÄSTA stället man kan jobba på, för att det är som hemma. (Varje gång biter jag mig i läppen för att inte säga "Vad skulle det annars vara som? Du bor ju i 407:an")

Alla som jobbar där verkar vara trevligheterna själva. Tex tycker de att det märks att jag är intelligent - ja, det sa så - för att jag självmant förstod att jag skulle ta fram en yoghurt av varje sort och inte åtta av samma. Härligt med lagom höga krav.
Aruna som lärde upp mig hävdade också att mitt ansikte var vackert (trots att jag förkyld, svettig och oduschad såg ut ungefär som en rutten frukt i nyllet). Snällt.

Lustigaste gästerna: amerikaner. I alla fall vissa. De utmärker sig ofta genom att fråga konstiga saker (som hur många sorters kaffegrädde till kaffet vi har och om de kan få is istället), ha en collegetröja knuten över baken och inte prata ett ord tyska. Folk från alla andra länder lär sig liksom att svara "morgen" när man säger det till dem på morgonen.

... utom möjligen japanerna, som måste ses som de mest förvirrade/tystlåtna bland gästerna. Och de mest pratglada är australiensarna, som gärna pratar om vädret hemma i Oz. Allt är som man tror.

Gästerna är verkligen blandade - businessgubbar som aldrig plockar undan efter sig, backpackers, äldre par på weekend (pratar alltid med mig), unga förälskade par och barnfamiljer.

Det är perfekt, jag jobbar två-tre dar i veckan och vill jag jobba mer eller mindre eller andra dagar kan jag bara säga till. Det är faktiskt roligt och arbetstiderna är bästa någonsin; 6.30 - 13.30.
När jag går upp 05:35 är det så tidigt att det känns som ett event, typ oaah kolla mig, jag är vaken! och sen när man slutar är det fortfarande tidigt på dagen. Och lönen är ca 180 spänn i timmen. Och skatten är lägre än Glocalnet. Jag gillar skatter men just nu klagar jag inte.

Ja, det var det. Bäst jag sover lite så att event-känslan i morgon bitti inte byts ut mot tröttma. Hemska tanke.

Så hann jag uppleva en "kniven på strupen"-deadline till slut.

Jag måste berätta om mitt allra sista pass på GP för sommaren, aka min allra första nära döden-upplevelse deadlinemässigt.
Jag jobbade kväll, som desk, och skulle sluta klockan 22. Allt gick skitsmidigt och vid tio plockade jag ihop mina saker för att gå hem. Då såg jag samlingen människor vid "min" redigerares bord. Hans dator hade krashat. HELA vårt huvuduppslag på utland var väck, och det var en minut kvar till sidorna måste skickas till tryckeriet. Oops.
Har vi ingen backup? tänker man ju då. Det hade vi, två stycken. Men de var också oförklarligt nog helt blanka. Vilket vi upptäckte efter att någon ägnat 40 minuter åt att gräva fram dem.

Då fick alla lite panik. Vi, som i alla på redaktionen, kom på ungefär en kvadriljon "tänkbara" (nåja) sätt att lösa problemet: ta en skärmdump och klistra in (räckte till upplösning för ca 7 x 4 cm) skapa en pdf av förhandsgranskningen (gick inte), rita om sidan (lite sent påtänkt när vi insåg att inget annat funkade).

Folk snackade om att "detta ju aldrig har hänt förut, så nära deadline". Jag tänkte "tack gud att jag inte är ansvarig". Till slut blev det såhär: redigeraren hann göra om uppslaget till upplaga två och tre, men ungefär 30.000 läsare fick reportagen - jag ljuger inte - "Kärlek på jobbet" och "Stjärnor bakom galler" (i princip uppfiskade från någon övningsmapp i någons dator) istället för ett uppslag om internationella klimatförhandlingar och tyfonen i Taiwan. Det var faktiskt väldigt komiskt, och inget att göra något åt, och jag skrattade högt för mig själv på vagnen hem. Jag tror att fler än jag gjorde det.

Att sluta kändes lite sorgligt - jag har verkligen trivts oförskämt bra - men lyckligtvis ska jag under hösten stringra för GP I Schweiz istället (hurra hurra hurra :D).
Så, söndagspasset med allt vad det innebar var finishen for now. Onekligen en minnesvärd avslutning!

Jag åkte hem, satte mig i bilen och körde ner till Bexet. Nu är jag LEDIG på obestämd tid, och det känns lika ljuvligt som märkligt.

Första dagen på GP Utland.

Jag fick ett alldeles eget kontor (...and how I love it!) och fick skriva långt om det politiska läget i Iran. Så nu kan jag väldigt mycket mer om Iran än jag kunde i morse. Hurra for being a working woman!
Man känner sig så duktig när man kommer hem också, efter att ha gjort ett dagsverke på riktigt.

Nu ska jag nog ta en andra portion glass. Mmm...belöning.

oj.

Idag hände något galet. Jag blev erbjuden ett sommarvik på GP Utland, skoj!. Men jag hade ju planerat att jobba på DN hela sommaren, och nu sitter jag med två timmars betänketid och total beslutsångest. Vad ska jag ta mig till? Jag trivs ju på båda ställena och det är sjukt smidigt och gött att vara i Göteborg i sommar. Och jättekul att få jobba på utlandsredaktion. Samtidigt var jag ju själaglad för några veckor sen när DN ringde innan jag ens hade hunnit söka jobbet där. Min plan nu, är att försöka kombinera det och köra några veckor på varje. Så försöker jag alltid lösa alla former av problem där man måste välja.
Bakom den massiva beslutsklumpen i magen är jag förstås överlycklig. Sån jäkla tur, jag är jättetacksam och skitglad och allt. Jag ska verkligen njuta av att kunna välja mellan två kanonroliga jobb så att jag minns den känslan sen när det blir tuffa tider och jag blir utlasad från alla arbetsplatser, som man ju tydligen blir i den här branschen. Just nu känner jag mig bortskämd som fan, men beslutsångestklumpen är ändå väldigt, väldigt stor. En fysisk smärta.

En annan lika bisarr grej är att filmen "Snabba Cash" (de ska alltså göra film av boken) eventuellt ska spelas in i vår lägenhet. Det satt en lapp här någonstans om att de var intresserade av vårt bostadsområde. Konstigt, för hela boken utspelar sig ju runt stureplan i Sthlm(?) David mailade dem i alla fall och när de sett bilder tyckte de att våra vita väggar var lite "för fräscha" -haha- för att vara huvudrollskaraktärens hem, men om tio minuter kommer en kille från produktionsbolaget hit och ska inspektera. Lite kul ändå. Vilken konstig dag det här är.

Lördag hela veckan lång

En av de bästa sakerna med att jobba på en stor tidning är att det nästan varje dag är någon som får ett pris, någon som ska bli mammaledig eller någon som pensioneras. För då får man semlor eller tårta och bubbeldricka. Varje gång. Mmmmm, chokladtårta.

Jag hade vunnit i p3. Lätt.

I går när jag åkte till jobbet lyssnade jag på p3, där de hade en tävling om vem som har Sveriges roligaste sommarjobb. Jag tror faktiskt att jag hade vunnit. Mitt senaste arbetspass såg ut såhär:

(Det är f.ö. på Ågrenska, som är en lägerverksamhet för barn med olika typer av funktionshinder. Det ligger precis vid havet, på en egen liten ö. Idyll, minst sagt.)

15 - 15.30 Fikade med arbetslaget i solen.
15.30 - 16 Såg slutet av "Saving Private Ryan" med barnen, i vår egen biosal.
16 - 17 Låg i en soffa och läste en tidning.
17 - 18 Åt mat. Jättegod mat.
18 - 21 Åkte till stan och fikade i kvällssolen på Condeco, Linnégatan. Chokladmuffinsätande i kombination med att "kolla på folk". Sen köpte vi kopiösa mängder godis på "4 gott".
21-23. Internet. Kidsen såg på roliga you tube-klipp och jag satt vid en egen dator.
23 - 01. Fikade, hängde och snackade strunt. Fyra personal och ett barn.
01- 01.04 "Lade barnen", vilket tog 4 minuter. Max.

(Sov i källaren på jobbet. Vi brukar gå ner och basta vid havet också men inte just igår)

07 - 09 Gjorde absolut ingenting över huvud taget.
09 - 10 Åt jättemassa frukost från frukostbuffén.
10-12 Spelade spel ute i solen.
12-14 Låg och solade på en nybyggt jättefin terass precis vid havet. Barnen satt och snackade och lyssnade på mp3.
14-16 Satt på gräset och njöt av värmen, samt väntade på att få åka hem.


... och ja just det. Jag fick just en löneförhöjning med 10% :)

Not so very busy bee

Skönaste kommentaren att få av sin chef*:
"Barnen kommer inte förrän om tre timmar... men du och Sofia kan väl ägna den tiden åt att sätta er i solen och klura ut vad vi kan äta till efterrätt när vi grillat ikväll?" Eh, okaj!
(Det blev fruktsallad med polly och riven vit choklad, i små foliepaket som vi grillade. Till det turkisk yoghurt med vaniljsocker och honung. Klart man behövde 3 timmar för att klura ut det!)

*På Ågrenska, som är ett läger för funktionshindrade barn.