Året som gått

2006 var året då jag:

... började skriva ner mina tankar som texter i en blogg
... kom in på journalisthögskolan
... köpte lägenhet
... sjöng så galet högt i vardagsrummet att min granne kom ner och frågade om jag ville joina hennes band
... lärde mig tycka om tomat
... lärde mig en hel massa andra saker. Om mycket.
... besökte alla världsdelar utom oceanien på samma år.
... började fotografera ännu mer än tidigare. Kanske beror på resandet. Jag noterar mer nu. Och ser mer.
... för första gången inte tänkte på min mormor på hennes födelsedag den 3e december (Hon dog 2001)
... suttit på den yttersta bergstoppen av Machu Picchu i Peru, svingat mig i en sele mellan regnskogsbergen i Costa rica, surfat vid en alldeles egen strand i Nicaragua, åkt runt i en saltöken i Bolivia, knallat runt på Kinesiska muren och, och, och...! mmm, jag älskar att resa.

Några riktigt fina bitar

Ett litet och begränsat urval av sånger jag lyssnat mycket på under året:

* Such Great Heights - The Postal Service
* Fidelity - Regina Spector
* Good Woman - Cat Power
* Phantom Limb - The Shins
* I just dont think I´ll ever got over you - Colin Hay
* Me and my friend - Julie Doiron
* No doves fly here - Oblique
* Hide and Seek - Imogen Heap
* Coffee and Cigarettes - Michelle Featherstone
* Seaside - The Kooks
* Soul meets body - Death Cab for Cutie
* En av alla dom - Lars Winnerbäck
* Mr Brightside - The Killers
* Winding Road - Bonnie Sommerville
* Shiver - Coldplay
* Pills - The Perishers
* Courtyard Coreography - Ok Go
* Turn - Travis
* Emily Kane - Art Brut
* Curtains Closed - Arctic Monkeys
* Me voy - Julieta Venegas
* Beautiful Night - Josh Ritter
* Hoppipolla - Sigur Ros
* Love song for no one - John Mayer

Jag har med säkerhet glömt massor. Men det kan vi ju inte hänga upp oss på.

...och världen blev en diktator fattigare.

Nu har de hängt Saddam, minsann. Där ser man. Hängningar får mig att rysa i hela kroppen, faktum är att det nog faktiskt är det allra obehagligaste jag vet. (För att bidra med ett mått på hur obehagligt jag tycker att det är skulle jag kunna berätta om när jag fick ett litet psykbryt under en totalt overklig och sjukt löjlig film som texas chain saw massacre, då mördaren hängde upp kropparna i källaren. Men det gör jag inte, jag spar den historien till en annan gång. Det är i alla fall just precis den typen av saker jag har lite svårt för.)

Efter att ha slöläst nyhetsbevakningen kring Saddams rättegång i ett flertal svenska och internationella medier skrev jag igår följande snabba och högst subjektiva "analys":

Många svenska medier väljer att sätta stort fokus på hur hängningen kommer gå till, med infogad schematisk bild och detaljerad beskrivning av förloppet. (Nu gjorde jag något så hejdlöst dumt som att kalla en expressen-artikel för "svenska medier". Hua. Men i alla fall.) Min första reflektion var hur ganska så jättebilligt det är att som expressen och annan kvällspress köra här-vinner-vi-några-lätta-poäng-på-att-skriva-om-något-så-bisarrt-som-alla-vill-gotta-sig-i-och-förfasas-över-tricket. Samtidigt kanske det väcker en debatt om dödsstraff, vilket ju är bra. I så fall. För faktiskt är det ju så att ingen (ja, jag sträcker mig till att säga inte ens saddam) förtjänar att avrättas med en metod där de flesta inte dör ögonblickligen. Det är bara bisarrt och osmakligt.
Amerikanska medier fokuserar mest på datumet, "HUR snart kan det ske? Kan det bli redan i morgon?!" Och man har listat alla tecken som tyder på att avrättingen kommer att ske riktigt, riktigt snart. Som att man inte kan vänta en sekund till på att få se honom dö. Lite så. Och Bush tycker förstås att det är strålande. Jeez. USA verkar dock bli en alltmer splittrad nation vad gäller nyss nämnda snubbe. Eller har nog alltid varit.
Det känns som att brittiska medier är de som fokuserat mest på själva händelsen, det faktum att den Iraks forna diktator dömts till döden. Orsaker och efterverkningar. En något mer väsentlig och relevant analys, skulle jag vilja påstå.

Intressant förstås är ju hela frågan; hur kan han till exempel dömas innan samtliga åtalspunkter tagits upp? Hur moraliskt är det att inga officiella dokument kommer beskriva att Saddam Hussein döms även för massmordet på nästan 200.000 kurder?

-------

Så blev det lördag och var jag än vänder mig ser jag bilder av Saddam Hussiens döda kropp, och videoklipp av själv hängningen. Ja jösses.

Året är 2006 och vi hänger fortfarande människor offentligt. Vad säger det om världen?

Nåt i halsen

Igår när jag vaknade kände jag att jag "hade nåt i halsen". Som en person som väldigt sällan blir sjuk krävdes en liten stunds funderade innan jag kom på att det var ont jag hade. I halsen.
Sjukskrev mig från jobbet, vilket var en väldans tur, för sedan steg febern mer och mer för varje timme hela dagen, och kulminerade på eftermiddagen igår när den kröp upp emot 39,5.

Då känner man sig inte så fräck, vill jag lova.

Men J åkte och köpte allt man kan tänkas behöva när man mår precis så; en brödrost, rostbröd, skagenröra, 3 nässprayer "bästa och dyraste sorten de hade på apoteket!" (haha) vaniljglass med oboypulver och jordnötter (prova det, NU!) Triss-lotter och fiskgratäng. Och cocosboll! På tal om det såg jag häromdagen ett cafe som satt skylten "Kalla dem vad du vill, 12 kr" på cocosbollarna. Roligt.

Ibland är det nästan bra att vara lite sjuk när man blir sådär ompysslad.

Peruvian furniture-design

Lima, Peru (Okt 2006)

Näst mest otippad

.. och så den näst mest otippade ingrediensen på årets julbord:

Canadagås.

Mest otippad

Vi brukar alltid fira julen hemma. Och som traditionsslav (som jag ju mycket motvilligt måste erkänna att jag är, i vissa sammanhang) har jag lite svårt att föreställa mig en jul utan nödvändiga attribut såsom Kalle klockan 3, fika femton gånger, sällskapsspelandet med bror, den farmorlagade (numera pappalagade) grönkålen, mammas köttbullar och pappas helt underbara tomtekläder nordpolen-style.
På juldagen bär det dock alltid av mot västra småland där vi, tillsammans med 50 av de närmaste släktingarna, blir bjudna på juldagsmiddag. Crazy. Men trevligt. Familjen som ställer till med detta stora kalas bor på en gård, och för att komma dit åker vi genom ett bullerbylandskap med frostiga staket och slingrande små vägar. En riktig vinteridyll, verkligen. Åkrar, ängar, svensk granskog, röda hus och hundar som kikar fram ur stängslet till hundgårdarna. Samtliga trädgårdar innehar äppelträd och stora grönsaksland. Och hundgård. Varje år bjuds det på riktig hemlagad mat, dvs kött som de skjutit själva, potatis och grönsaker från gården och glass som gjorts från scratch, med jordgubbar som vuxit i landet utanför. Alltid spännande, alltid något nytt. Alltid gott. (Utom rimmat kött med rotmos, men det är en helt annan historia). I år slogs dock märklighetsrekordet med hästlängder. Den minst väntade rätten hittills:

Bäver.

(!)

Global warming

Ja, du gissar rätt. Bilden är inte från vintern 2006. (Den är från april 2006).

GOD JUL!

Från mig till er alla: en riktigt god jul!

Men jag fuskade inte!

Idag bjuds det på ett nostalgiklipp från Sunes Jul (1991). Enjoy!

Oh, of course it is

Alltså, det här med Christer.

Det är ju såklart fantastiskt att han är i rymden. För honom om inte annat. Och lite roligt (läs komiskt) är det ju att vi har en (1) svensk astrunaut. Wey! All heder åt Christer Fuglesang. Men är det inte lite konstigt med alla dessa "live-program" där man istället för att få höra vad han pysslar med där uppe får se prinsessan Viktoria fråga "hur känns det?" och tala om att pappa kungen vill se honom på slottet sedan. Eh?

Jag tyckte att det allra roligaste var när vi -i direktsändning- fick höra Houstonmänniskorna ropa "Christer, Christer, that´s the wrong screwdriver!" och han svarade "Oh, oh, of course it is!"

Tar knäcken på mig

Följande 3 saker kan inträffa då man kokar den årliga j-u-l-k-n-ä-c-k-e-n:

1. Den kokar för kort tid och stelnar inte.
2. Den kokar för länge och blir till en stor tegelsten som smälts fast i kastrullen.
3. Den bränns vid en gnutta och smakar sedan jord.

Därför kör jag såhär istället:

1. Smält god choklad.
2. Häll i massor av salta nötter. Typ cashew. Blanda.
3. Lägg upp små högar av blandningen med några 'chokladnötter' i varje hög.
4. Ät när de stelnat. Eller med sked, medan chokladen är varm.

Tar ca 4 minuter. Much better.

Oj!

Jag har alltid velat bli journalist. Sedan jag var 10 år, eller så. Så efter ett par år av tvivel på om detta verkligen är rätt grej ("det finns så mycket skitjournalistik som jag inte vill ha med att göra!" och jadda-jadda) sökte jag i alla fall. Kom hem nu i början av december, gjorde antagningsprovet fullkomligt jetlaggad och med tankarna kvar någonstans i sydamerika. Det fanns inte i min värld att det kunde gå bra eftersom jag var så totalt oförberedd och för tillfället helt distansierad från den riktiga världen.

Men.

Igår ringde jag för att kolla. "Du är så antagen SÅ", sa Bengt på Jmg.

...

WHOOOAAAHHH!

7 år

Tack för dem.
För att du är där. För att du älskar den jag är. För att du tror på mig. Alltid.
Det är fint.

Tack för allt som du är.

Med mycket kärlek, J

Oh well

Senare halvan av 2006 har varit lite utav en väldigt lång semester för mig. I somras jobbade jag en del men var ledig en längre del. Sedan reste jag i några månader fram tills nyss. Men häromdagen ringde min arbetsgivare och undrade om jag kunde hoppa in 2 dagar.
Detta innebar att jag var tvungen att stiga upp på morgonen. Klockan 05.45. Jag upprepar, 05.45. För en person som vant sig lite vid att sova när hon är trött (vilket är aldrig) och stiga upp när hon vaknar var det kind of an utmaning. A tough one, visade det sig.

Dag 1. Telefonen ringde, 2 timmar efter att jag skulle ha vaknat, och jag trodde för ett par sekunder att ljuset som kom från displayen var flytande lava under mig. Flytande lava. Hur komatiserad är man inte då?

Man måste komma ihåg att jag är en sån person som aldrig kommer försent till jobbet. Nästan. Därför hade man lätt kunnat tro att det gick bättre dag 2. Men nej.
Samma mission. Vakna till liv när klockan ringer samt gå upp. Jag var fast beluten att lyckas och ställde två alarm, som placerades i olika delar av rummet. Samt sa till J att ansvara för att ställa mig upp och leda in mig i duschen.

Alarm 1, 05:45. Vaknade inte
Alarm 2, 06:00. Vaknade inte
Plan 3, J vaknar och ställer mig i duschen. Fungerade. Hann.

Dag 3 ska jag inte jobba alls. Då vaknar jag klockan 06:00 av ett sms från S, trots att mobilen ligger i badrummet. Där jag ju inte sover. huh?

Första tiden jag hade att passa på månader och jag försover mig nästan twice. Kanske har det något att göra med att jag vant mig vid att sova pyttelite. Jämt.(Se punkt två i "vuxenpoäng")

Hur som helst. Inte så rutinerat.

På tal om vuxenpoäng och whisky

Kvarteret skatan - Grabbarna i soffan

Vuxenpoäng

Jag dricker inte kaffe. Så ovuxen är jag!
Jag tycker inte ens om godis som smakar kaffe. Eller glass, som smakar kaffe. Andra tecken som vittnar om min ovuxenhet är att jag fortfarande vill att tomten ska komma på jul. Baraföratt. Och att jag älskar att simma runt, dyka, hoppa och verkligen b-a-d-a när jag badar i havet. Gärna med cyklop och snorkel. Jag ringer alltid mina föräldrar innan jag fattar viktiga beslut, och tycker att det är jätte, jätteroligt att gå på Liseberg.

Barnasinnet kvar, som det heter.
Men någonstans vet man att man börjar bli vuxen när man:

1....seriöst funderar på att inte skaffa julgran i år eftersom (i nämnd ordning) 1. det barrar så mycket och 2. man ändå inte ska vara hemma på julafton.

2....sitter och skriver sitt blogginlägg mitt i natten samtidigt som man dricker en (5) whisky-on-the-rocks, ensam, och äter mörk choklad. I en nyinköpt svart skinnfåtölj.

3....öppnar alla räkningar och lägger dem i en hög på ett bestämt ställe.

4....skaffar sig ett ICA-kort. Och tänker "gud vad käckt! rabatterade morötter! och s-j-ä-l-v-s-c-a-n-n-i-n-g!".

5....redan glömt vad den femte saken var, trots att man tänkte på det för en liten, liten stund sedan.


Jag har avverkat samtliga punkter idag. Gosh.

Kul korsning

Jag tycker inte så värst mycket om hundar. Det har jag aldrig gjort. Jag minns som igår när jag vid 6 års ålder konfronterades med mina kusiners nya svarta livliga hundvalp utan svans. Han skuttade omkring under köksbordet som en vilde, och jag satt ovanpå, skräckslagen med (föreställer jag mig såhär i efterhand) uppspärrade ögon. Och jag minns att alla skrattade åt mig och sa att han inte var farlig. Inte alls. Hu.
Men visst är de söta, några av dem, och... snälla säkert. Men jag har bara lite svårt att bli kompis med nån som luktar illa, utnyttjar sina looks för att få godis och måste ha med sig någon för att uträtta sina behov. Jag och min bästa vän har dock som hobby att skratta när vi ser särdeles fula hundar. Till exempel sådana med stövlar och trench coat (jag har aldrig och kommer aldrig att förstå i vilken värld det kan vara tufft) och sådana som ser ut som att de krockat med en vägg.
Roligaste upplevelsen av dem alla fick jag i stadsdelen La Boca i Buenos Aires, när jag fick syn på den här hunden. Som en korsning mellan schäfer och... tax! Jag vek mig dubbel och kunde inte andas på en stund. Jag menar, hur fult kan det bli? Allvarligt?



... och HUR, gick detta till?

Love at first sight

Jag hörde The Kooks album Inside In Inside Out på en buss i Nicaragua ages ago. Nu har jag äntligen skaffat det och kan inte sluta lyssna. Mycket bra. Mycket mycket bra.

Ganska långt ifrån julglitter och chokladtryffel

Siem Reap, Kambodja, 2004

Candles in their hair

Jag e-mailade en engelsktalande vän idag och berättade om Lucia. Det gick sådär ärligt talat. Följade mail skickades:

"Swedish culture and traditions, lesson #1! :
Today, 13th of december, is a swedish holiday called "Lucia"! Basically its about spreading light and goodness in the dark and cold december =)
Originally LUCIA was an italian virgin who was tortured and burned, as a martyr, since she didnt want to marry the man she was supposed to be with. But now we celebrate this as a holiday of light, christmas carols and gingerbread...haha.
I will try to explain how it works :)
In every school, kindergarden, church, hospital and so on, girls and guys walk in a long line singing songs, carrying candles... Everyone´s dressed in white. The girls wear a silver or red ribbon around their waists while the guys wear hats quite similar to ku klux klan, but decorated with golden stars.(How horrible, really! We dont think of it like that though, of course)
In the front there is a girl who is the "Lucia" and she´s got candles in her hair... Every school, city and even the country has its own Lucia, and usually you can vote the whole December to decide which girl it should be. Its more and more becoming a beauty pageant though..
It is a very very beautiful holiday, cozy and christmaslike. So happy Lucia to you =)"


...there is a girl who is the "Lucia" and she´s got candles in her hair...

...the guys wear hats quite similar to ku klux klan, but decorated with golden stars...

well, swedish people are a bit weird, I guess ;)

Post-travel-depression

Varför är det så svårt att komma hem?

Man har längtat länge efter att få träffa sina nära, krama dem och berätta om ALLT man varit med om. Allt man upplevt. Att springa till dem på flygplatsen och hoppa i famnen är den bästa känslan i världen.

Men sen.

Man skulle kunna tro att vardagen smyger sig på lite lagom sedan, men nej. Den attackerar. Kastar sig över dig. På en gång!
"Det känns såklart både underbart och sorgligt" säger jag klämkäckt när någon frågar det obligatoriska hurkännsdetattkommahemnudå?! Men ärligt talat är det nog jobbigare än många begriper. För visst har man saknat lättmjölk och lakrits. Människor. Toalett som spolar, vatten som är varmt och RUTINER. Eller?

Mer än något annat brukar jag känna att man aldrig kan förklara vad man upplevt. Det går aldrig att få någon att förstå. Här hemma känns det som att tiden stått stilla och absolut ingenting har hänt. Ändå har allting förändrats.

"Jag har svårt att förstå att jag nu är samma person som innan jag reste iväg" sa jag till Silverfisken häromdagen. "Det är du inte", sa han.

Och har rätt, såklart.

Kanske har jag genom resandet blivit lite, lite grann en annan person. En ny person. Som måste lära mig den vanliga världen igen. Working on it för fulla muggar.

Göteborgssyndromet

Då var man hemma igen i Göteborg efter 3 månader i Central- och Sydamerika.
Här regnar det. Jättejättemycket. "Det är rekord!" säger folk till varann på spårvagnshållplatserna, medan de krampaktigt håller om paraplyet och undrar varför de inte tog på sig varmare kläder.

Allt är sig likt, tänker jag och ler lite. Men fryser.