Älskade mormor.

Mormor och nyfödda jag, utanför huset i Hylte.

Idag är det tio år sedan min mormor gick bort. Jag kan inte fatta att det gått så lång tid, för jag minns precis allt med henne. Det glänsande håret, pigmentfläckarna på hennes händer och hur sträva och varma de alltid kändes. Hur hon och morfar alltid sa "Vi, har, den, ÄRAN" när man fyllde år och man fick en kaktus som hon gjort av gurka och geléhallon. Och jag minns hennes röst, hur hon lade huvudet på sne och kallade mig "lilla Jaja". 

Häromdagen hittade jag mina gamla dagböcker och papper och där låg en text som jag hade skrivit sommaren 2002, ett knappt år efter att mormor dog. Såhär skrev jag då:

"Jag minns hur det var sista gången jag såg dig. Du hade ett par marinblå mysbyxor på dig, kanske var de sjukhusets för jag kände inte igen dem, och du hade dina stora läsaglasögon med guldkant, de som var lika vackert formade och guldglänsande som ditt hår. 

"Och hon grät inte någonting" sa alla efteråt, fast du visste vad som skulle hända. Men när du och jag var ensamma och jag sa det där om att jag vill bli som du, då grät du och jag såg det. Och du tog min hand och kramade den hårt och jag såg att du inte fick fram något för en tår hade letat sig ner på din kind. Och jag bara stod där och kunde inte prata heller, eller röra mig, för hela huvudet var fyllt av gröt. Men det gjorde inget för vi sa saker till varandra ändå.

Jag skakade så att jag inte kunde andas. 

En kort tid därefter var jag på en fest och alla sa till mig att inte tänka på det och det kommer ordna sig. Men jag kunde inte inte tänka på det, och på morgonen hemma hos J vaknade jag luddig i huvudet av att telefonen ringde och jag visste vad det var. Tårarna kom och allt blev suddigt och plötsligt stod flera personer runt mig och tyckte synd om mig. Någon gav mig en näsduk och frågade något konstigt om vi stod varandra nära. Och jag ville skrika att min MORMOR ÄR DÖD, mitt liv har rasat. För så kändes det. 

Och sedan kom jag hem och vi lyssnade på din favoritlåt om och om igen och vi tände ett ljus i köket och tog in en stor vacker ros från trädgården. 

För du tyckte så mycket om blommor."

Nu har det helt plötsligt gått nio år till sedan jag skrev det där, men jag minns fortfarande varenda detalj. Jag minns fortfarande hur det var den där sista gången jag såg henne. Min mormor var pigg och stark och klarade allt, fram till den sista veckan bodde hon i det stora huset i Hylte. En villa med trädgård och fruktträd och ett gigantiskt jordgubbsland, och allt tog hon hand om. Fram till den sista veckan, när njurarna sa hejdå och inget fanns att göra åt det för att hjärtat var för svagt.

Den veckan var vi där hela släkten på sjukhuset i Halmstad, eller lasarettet som mormor sa. Hennes tre barn och alla barnbarn, alla hann vi säga hejdå. 

Jag minns att vi suttit hos henne allihop och när vi skulle gå bad jag att få vara kvar sist, ensam med mormor. Jag vände mig om, helt lamslagen av tanken på att jag aldrig skulle få se henne igen, och medan tårarna dränkte mina kinder pep jag fram att jag skulle vara lycklig om jag kunde bli hälften så god som hon var. Precis så sa jag. Jag var 17 år och inte det minsta förberedd på att någon jag älskade kunde dö. 

Mormor grät, och jag grät, och vi tittade på varandra länge, länge. Jag glömmer det aldrig, att gå ut ur det rummet är det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Jag visste att jag aldrig skulle se henne igen. 

Några dagar senare dog hon, med mamma och min moster och morbror på plats. 

Det var pappa som ringde mig och berättade den där morgonen, han grät och sa att mormor är borta nu. Sen kom han och hämtade mig, och innan vi hann hämta min kusin hade hon kastat sig på cykeln och cyklat hem till oss. Och vi satt där i den blå soffan och lyssnade på Amazing Grace och luktade på den där rosen från trädgården. Vad skulle man egentligen ta sig till utan sin familj?

Döden och jag är fortfarande inte vänner, jag blir fortfarande vansinnig av tanken på att människor kan ryckas ifrån mig sådär. Men nu, när tio år har gått, kan jag i alla fall känna en enorm tacksamhet över att jag hann säga det jag ville till mormor, att alla hann dit, att hon slapp bli alltför gammal och skruttig. Jag kommer alltid minnas mormor som den där starka, goda kvinnan, och det är precis vad jag tror att hon hade velat.

Mormor och min lillebror, på utflykt med båten i Bexet.

"När jag gick på högstadiet..."

Önskerubrik önskad av Josefine.

Högstadiet, mon dieu. Flashbacks av ljuslila Savann-byxor och uppsnurrade hårnålsfrisyrer flimrar förbi. Blickar över skåpen, killar på mopeder och gula tegelväggar i korridorerna.

Min klass, A-klassen, var inte tuffast. Det var inte vi som tjuvrökte och sprang omkring i Fila-skor som E-klassen, och vi var inte heller uppdelade i massa små gäng som C-klassen. Min klass hade den där sammanhållningen som de andra var lite avundsjuka på. 

Jag umgicks i ett stort gäng som bestod av mig, mina tre bästa tjejkompisar och "killarna", och vi kallades för Beverly Hills-klassen eftersom vi brukade kramas i korridorerna och sitta i varandras knä. Det var rätt mysigt.

I Sävedalen var det handboll som gällde och precis som i varje svensk högstadieskola (gissar jag) var ett bra bollsinne synonymt med popularitet. Jag spelade handboll i åtta år - och det var skitkul - men i ärlighetens namn var jag inte särskilt bra. Eller, jag sög. Jag gjorde mål ibland, men ganska sällan, och jag tror inte att jag någonsin lyckades göra fler än två mål i samma match. Lyckligtvis var det inte bara handboll som räknades i min klass, hos oss var det även rättså coolt att vara "bra i skolan". En väldig tur för mig för jag var en sån där unge som hade lätt för mig och mvg i nästan allt.

Högstadiet var fint på många sätt. Det var filmkvällar i Sofias källare, lappskrivning på lektionerna och ilningar i bröstkorgen när handen hos den man var kär i nuddade ens egen. Gud, vad det ilade!

En gång krockade jag med Jonas Holst från parallellklassen. Smash, frontalkrock med mopederna, ambulans till sjukhuset. Ingen blev allvarligt skadad och på det stora hela var det ganska trevligt med uppmärksamheten som krocken förde med sig. Kommer fortfarande ihåg förväntningarna när jag skulle gå tillbaka till skolan och alla visste att jag hade legat på sjukhus. Det var stort. Min sjukhusvistelse varade nog bara åtta timmar eller så, men på den tiden räckte det för att man skulle bli en spännande person. 

Det här med status var ju väldigt viktigt, farao vad jobbigt egentligen. Minns den där ångestladdade pressen av att alltid vara med överallt - om man reste bort när de andra hade setts kändes det som att man hade missat något livsviktigt som aldrig kunde tas igen. Och i början, i sjuan, var vi skräckslagna över att betraktas som töntiga eftersom en del av tjejerna som kom från andra skolor redan hade börjat med stringtrosor och det hade inte vi.

Men mest var det bra. Jag blev kär i Johan på högstadiet och Johan blev kär i mig och vi blev Årets par på balen i nian. (Icke att förväxlas med det amerikansk-inspirerade "årets king/ queen" som erhölls av skolans häftigaste. Hon som blev queen jobbar idag som fotomodell i Paris och Milano, lite lustigt ändå.) "Årets par" var en utmärkelse av lite "gulligare" karaktär, vi fick varsin t-shirt som jag fortfarande inte kunnat med att slänga för alltihopa var så rart på något vis. 

Johan och jag var ihop långt in i vuxenlivet, i nästan ett decennium, och han är fortfarande en av mina närmaste vänner. En av de viktigaste. För några veckor sedan fick han en liten son, och han har gift sig med en tjej som är jättebra.

Och jag har träffat David, och är fortfarande bästis med Sofia och Nicole. Tänk ändå, att livet liksom fortsatte efter de där högstadieåren och bjöd på en massa mer. Tänk att det har kommit en tid när högstadieåren plötsligt känns avlägsna. Tänk vad man inte trodde då att de någonsin skulle göra det.

En hyllning till pianot.

Väldigt ofta när jag tänker "ja, den!" när min iPod spelar musik för mig är det en låt med piano i. Det är så vackert.

Min mamma är fantastisk på att spela piano. Jag minns när jag var liten och vi ibland på helgmorgnarna vaknade av att hon spelade och sjöng i vardagsrummet en trappa ner. Det var så mysigt. På semestrarna, när hon ville stanna vid precis varenda kyrka vi åkte förbi för att provspela deras orglar, låtsades vi att vi tyckte att det var skitpinsamt men sen stod vi där och var lite malliga, pappa, lillebror och jag. Pappa brukade alltid säga nåt i stil med "alltid ska hon spela!" och sen, när hon satte igång, tittade han alltid dit och sa "fast hon är jääkligt duktig" med beundran i rösten.

Jag önskar att jag kunde spela sådär. Det kan jag verkligen inte, jag kan bara några få låtar som jag övat in, och så kör jag enbart dem om och om igen. Det rör sig om Amazing Grace som jag spelade på mormors begravning, "The Entertainer" från sista sidan i piano-boken jag hade och så Richard Marxs monterhit "Right here waiting" från 1989. 

Och så kan jag Månskenssonaten och början på Für Elise. Anledningen till det var att i skolan när man var liten, var de styckena såna där måttstockar på om man var "bra på piano" eller inte. Jag lärde mig dem alltså enkom för att låtsas att jag var bra på piano när jag i själva verket inte var det. Sicken hybris. (Lite som när jag bokade och genomförde halkkörningen innan jag kört tillräckligt mycket bil för att inte vara livrädd när nyckeln skulle vridas om).

Hur som helst; Piano. Sjukt vackert. Tack mamma för att du spelat så fint för oss. Tack mormor för att du köpte ett piano till mamma när hon var liten.

Så här fint kan det låta när Michelle, Norah, Håkan, USCB, Ben Folds, Miss Li eller Regina spelar piano:

Till Johanna Wiman.

Det här inlägget tillägnas DIG. Kolla kolla kolla vad jag hittade i källaren på en deliatessbutik här i Bern! Bara sådär!
Plötsligt minns jag precis allt, backgammon i gräset i Johannesburg, hur det luktade på Ashanti, röran i vårt rum och känslan när vi hade varit ute och kollat in det där roliga bandet. Och babianen som hoppade in i tantens bil, och hur fula vi var i cykelhjälmar och hur snygga vi var när vi blev lite bruna. Och hur fantastiskt korkat det var att vi tog på oss tygskor inför den 4 timmar långa bergsbestigningen i Kapstaden. Och Lerusha. Och kåkstäderna. Och definitivt mannen som skällde på dig när du fotade en väska gjord av kapsyler. Och så tänker jag på safarin och caipirinhan vi drack mitt på dagen i Maputo när alla hostel var fullbokade, och hur snabbt jag lärde mig att ha en banan och lite kex i väskan att ge till dig när du blev hungrig.

Idag, den 3:e december 2009

... är det den nionde av mormors åttiosex födelsedagar som hon inte längre finns.



Och det gör mig förtvivlad. Men också lite glad i längst inne för det finns så väldans mycket fint att tänka på med henne. Mormor, Tack för allt det.

om jag säger det tusen gånger kanske det når dit du är?

Idag skulle min mormor ha fyllt 85 år om hon hade levt.

Det finns inget jag hellre hade velat göra än att åka till det vita huset på Jonsbogatan 3 och ge henne en enorm blombukett. Med rosor, bara nästan så vackra som hennes egna från trädgården. Och om jag hade kunnat åka dit, då hade vi ätit jordgubbar på altanen -för det var alltid sommar på den altanen- och sen hade vi tittat på gamla saker i stora garderoben på övervåningen tills det var fikadags, vilket det var nästan hela tiden. Och då, då skulle mormor ha dukat fram minst tre olika sorters kakor på det lilla bordet i köket. Aldrig mindre än tre olika. Jag minns fortfarande exakt hur det doftade i det köket och jag hoppas innerligt att jag alltid kommer att minnas det.
Om jag hade åkt till Jonsbogatan idag hade mormor stått på trappan och väntat och vinkat när man svängde in med bilen vid jordgubbslandet. Och man hade sprungit över gräset sitt allra snabbaste, det hade man.

Men nu går inte det, så jag nöjer mig med att säga att jag saknar dig så vansinnigt, fina lilla du.

Jag vill bada vid Killingholmen snart igen.

Ni vet såna där vänner som man känner sen man föddes, för att ens föräldrar var kompisar och vännen besökte en redan på BB? En av mina sådana är Karin. (Inte K, utan Karin Edh). Vi har känt varann sen vi var nykläckta, vi firade alltid varje nyårsafton tillsammans och en gång pressade vi oss att vara uppe till klockan fyra bara för att ha något att skryta med i skolan. Jag minns att Karin låg i sin säng som liksom var infälld i väggen på i deras coola hus i Billdal, och jag låg på en madrass nedanför med klockan i högsta hugg och tvingade henne att vara vaken. "Bara tre minuter till!"
I lördags åkte jag hem till henne i Uppsala, och det var sinnessjukt mysigt. Vi lagade middag och drack te och lägenheten var inredd precis som i familjen Edhs hus på Lovisa ströms väg. Små snäckor på handfatet, snyggslitna lyktor för stearinljus och massa kuddar överallt. När vi var små ville Karin och hennes mamma Mia ha ett torn på taket på deras hus kommer jag ihåg, lite som ett prinsesstorn. Det berättade de en gång när vi stod på balkongen och papporna och lillebrodern höll på med raketerna nere i deras jättestora trädgård. Synd att det aldrig blev något torn.
Slutet på lördagen blev precis som när vi var små. Vi låg och småpratade och plötsligt märkte jag att jag pratade med mig själv, för Karin sov. Precis som det alltid har varit. Precis som det alltid ska vara.

3 roliga minnen som jag tänker på just nu:
* När vi var på semester på Öland, kanske 1996, och Karin och jag satt bakvända i bagageluckan till vad jag minns som en gammal brun Merca (man kunde sitta där, det fanns säkerhetsbälten och allt) och sjöng "Lemon tree" tills alla andra i bilen höll på att få fullständig panik på oss.
* När Karin ringde mig och sa "Johanna, visst ligger Anderna i Danmark!? För hela min klass säger att de ligger i Österrike. SÄG ÅT DEM!"
* Som nummer tre väljer jag mellan "när jag körde in i Karins grannes staket med Karins moped" och "när jag tappade Karins mobil från Höjdskräcken på Liseberg.".