Bern, the bildkavalkad

Alltså, tänkte ju blogga under resan. Sen gjorde jag bara inte det. Göttade mig istället. Åt ost, drack vin, träffade vänner. Återupplevde Bern och alla minnen från när vi bodde där. Fint var det! Himla fint.

David kom ju inte förrän ett par dagar efter mig, och eftersom Sofia och Andreas som vi bodde hos jobbade på vardagarna hade jag lite tid att roa mig själv i min forma hemstad. Det var perfekt eftersom jag också ska skriva ett resereportage därifrån och behövde kompletteringsfota litegrann. Gick således runt till alla de bästa ställena, som vintagebutiken Fizzen, tapasbaren Volver (där jag smygfotade världens gulligaste äldre par, se nedan!), Lötschberg, Kreissaal och Turnhalle.

En dag åt jag lunch med Therese och hennes barn, och då kissade Lucas, 1,5 år, på restauranggolvet. Det var roligt. En annan dag kom Sofia in och vi åt pasta och drack vin för så gör man på lunchen i Bern.

Min kompis Jeanne är modell. Det märktes när jag tog fram kameran och hon
genast och automatiskt körde work it baby-blicken i bästa Top Model-stil.

På lördagen åkte vi skidor i Adelboden. Tre helger i rad hade det varit 25 minusgrader där, och dagarna innan hade det varit mulet och snöat. Den dagen vi kom blev det såhär (kanske finns en gud after all?!):

(Dagens enda fadäs var att jag råkade ta fel skidor (!) när vi skulle köra sista åket från solstolarna ner till bilparkeringen i dalen. Hade lånat ett par av Andreas, det var vita med lite lila jox på och precis där jag parkerat dem stod ett par vita skidor med lite lila jox på. Som passade mina pjäxor. Eh såatte. De andra fick skratta väldigt mycket i alla fall, och det hela löste sig till slut.)

Det bästa med att semestra i en stad man bott i, är att man inte måste göra en massa särskilda saker, man han hänga runt bara. Som vanligt. Vardagshänga med sina vänner och gå till de ställen man vet är bäst. Sista kvällen åt vi på Lötschberg, som är världens bästa restaurang. Maten är så god att öronen rullar ihop sig när man äter, speciellt om man väljer Panierter Tomme som är panerad smält ost ovanpå ett gudomligt bröd, och Lötschbergs egen galet goda sallad till. Har längtat efter den här rätten i ett år. Som förrätt beställde vi in ett berg med ost - man skulle kunna åka till Bern enbart för att äta här och det skulle ändå framstå som fullständigt rimligt. 

Och ja, det var Bern för den här gången! Älskar den staden. Om någon av er ska åka dit så säg bara till, så lovar jag att rita en liten karta åt er med alla goa grejor utmärkta, precis som jag redan lovat Josefine.

Caotina

Om man blir glad när man bloggat om att man saknar vissa saker från Schweiz, och ens kompis som är kvar där skickar en superstor burk Caotina* med posten? JA, det blir man! Tack Therese!

* Schweizisk choklad att göra varm choklad av.

Hur jag hamnade i Schweiz och varför vi flyttade därifrån

Önskerubrik önskad av egoistiska egon.

David, min sambo, älskar innebandy. Älskar. Han har spelat i svenska elitserien länge och ett tag också i den danska, till och med under halvåret då han bodde i Stockholm för att göra praktik på SVT. Att bo i Stockholm och pendla till Fredrikshamn (bara båten tar alltså tre timmar enkel väg) tyder ju på ett ganska stort mått av passion, och jag gillar verkligen folk som har passioner. 

När jag gick den sista terminen på journalistprogrammet var D redan färdig, han gick året över mig. Och en dag sa han ska vi flytta till Schweiz i ett år när du blir klar?. Han hade fått erbjudanden från olika lag, vissa som spelare, andra som tränare, och var lockad. Min första tanke var HA-HA, men eh nej. Vi ska inte flytta till Schweiz precis när jag ska börja jobba, hade varit jättekonstigt. Men är det något som inte ligger för mig i livet så är det att hindra någon annans drömmar, så jag tillade snabbt att han såklart skulle åka, och jag lovade att i så fall klura på om jag ville åka med. 

D ville, han tyckte att det här med att bo utomlands och få heltidsbetalt för att ägna sig åt sin hobby, det var för bra att tacka nej till. Dock ville han bara flytta om jag ville följa med, om jag verkligen ville, och jag minns att beslutet blev hur lätt som helst när han sa att han nog kommer ångra sig om han inte gör det här. Känner man så inför något, så måste man lyssna på det. Och vips var det bestämt!

Frågan var bara var i Schweiz vi ville bo. I februari 2009 åkte vi ner till Bellinzona och rekade lite. Det var sinnessjukt vackert där, men efter tre dagar kände jag att jag redan sett hela stan. Några månader senare var jag i Sydafrika och skrev exjobb, och då åkte D ner till Schweiz igen, till huvudstaden Bern där hans (nu våra) kompisar Daniel och Linda redan bodde. Och David blev kär i Bern. Han skrev på ett kontrakt, som tränare för Floorball Köniz, och det blev så himla, himla bra för Bern är en fantastisk stad. Tillräckligt stor för att inte få panik, det hade jag nog fått i Bellinzona, och tillräckligt liten för att få grepp om snabbt som nykomling.

Så i augusti 2009 packade vi Peugeoten full och flyttade ner till det här:

Självklart var livet inte sådär glammigt och soligt hela tiden. Det var ju också vardag, vi jobbade och storhandlade och ibland regnade det när man skulle till gymet. Och ibland var det skitjobbigt med tyskan, att bara kunna uttrycka sig utan nyanser och säga ungefär det man menade, inte exakt det man menade. Och vi saknade förstås familj och vänner här hemma.

Men ärligt talat så var tiden i Schweiz väldigt mycket så som på bilderna. Det var helt fantastiskt att kunna åka till "nåt random ställe i alperna" eller "nån härlig schweizisk/europisk stad" så fort man blev sugen på en liten utflykt. Och det fanns underbara människor att hänga med.

Så över till del två i rubriken, varför vi flyttade hem. Man kan ju undra vad regniga Göteborg egentligen hade att locka med i jämförelse. Faktum är att vi blev kvar längre än planerat, först var det sagt ett år, men när vi skulle bestämma oss om nästa säsong hade vi ju precis vant oss vid allt, lärt känna lite folk, börjat förstå schweizertyskan som talades av tanterna i kassan på mataffärn, och hitta till de bästa haken. Vi kunde ju inte lämna mitt i det. Så vi åkte hem och jobbade över sommaren - jag på GP och David på radion - och sen åkte vi tillbaka till Schweiz ett år till.

Det extra året var oerhört värt, men det kändes också helt rätt att flytta hem på riktigt efter det. Jag frilansade en del från Schweiz, men framför allt pluggade jag på distans (hurra för Sverige!) samt jobbade halvtid som frukostvärdinna på ett litet hotell. Älskade det jobbet, jag kunde frossa i Gruyère, Zopf och Caotina varenda frukost och det var bra betalt precis som allt i alplandet. Livet i Bern var på många sätt pure njutning. Men om vi hade stannat längre, så hade jag nog börjat känna mig inaktiv och blivit rädd att jag sabbade jobbchanser här hemma och så. Och så kan vi ju inte ha det.

Det var helt enkelt lagom att åka hem igen. Men jag är sjukt glad att vi åkte, man borde alltid göra det när sådana chanser ges. Mitt gamla motto lyder "man ångrar aldrig det man gör, bara det man avstått ifrån" och hörrni, så är det faktiskt.