Newsflash!

Det har varit en solig och varm vårvecka här i Bern. Hence: har hängt mycket på balkongen. Hence II: HAR FÅTT FRÄKNAR. Äntligen. Älskar solfräknar, känns mycket somrigt och fräscht. (Förstår att ni är omåttligt intresserade av detta underverk.)

Söta Helena var här idag och satt i balkong-oasen och vi åt kladdkakemuffins och pratade om München och Tadjikistan.

Dagens höjdpunkt var dock att jag hämtat min familj på flygplatsen i Zürich. Underbart att ha dem här, och i morrn blir det skidåkning, såklart. Har inte åkt med mor, far och bror på flera år, många år till och med, så det blir spännande att se om min bror (som tävlat i slalom och störtlöpp) fortfarande åker snabbare än oss andra. Jag skulle tippa på att svaret är ja.

Volver

På tal om artighet... Svenskarna är ju inte så oartiga de heller har jag just kommit på! Är det inte världens svenskaste beteende att alltid lämna kvar den sista matbiten/godisen/potatisen på tallriken? "Inte ska väl jag ta den sista?", liksom. 

Det fenomenet blev i alla fall väldigt tydligt när jag, Sofia, Therese och Elin käkade tapas på Volver ikväll*. Kvar på varje liten tallrik mot slutet låg en sista stackars matbit och väntade på att slukas av den av oss med minst skam i kroppen (läs: mig).

* Volver = världens bästa ställe, stor älsk på det! De har goda tapas, rolig personal, en bokbytarhylla, spanska dagstidningar, jättejättefin inredning och en pytteliten fastklistrad uggla i det lilla fönstret ovanför dörren. Redan vid ugglan vad jag fast.

Kulturkrock: Bastuetikett.

Jag och Sofia klämmer oss ner bland svettiga kroppar i bastun efter dagens body pump och njuter av vår "sitta länge och babbla om allt" - stund.

En kvinna i bastun: Åh, vad är det för språk ni talar?

Vi: Svenska!

Kvinnan: Jahaa svenska. Jag tycker så mycket om att koppla av i bastun efter träningen...

Vi: Mm, jo. Det är skönt.

Kvinnan: Ja, i Sverige kanske det är så att man pratar hela tiden när man bastar? 

Vi: ...

Kvinnan: Här i Schweiz är man tyst, tyst, tyst i bastun (här gör hon hysch-tecknet och ler osäkert/snällt).

Schweizarna är nog världens artigaste folk. Det här är liksom deras sätt att säga "men håll käften för helvete". Ganska trevligt ändå.

En söndag i mars.

Idag: bikinipremiär på balkongen. 

Igår:

Dagens loppisfynd!

Ibland är det så fint när det regnar och man får göra härliga inomhusgrejer. I morse hade vi (och Imma och Malin som är på besök) tänkt knalla upp på berget och äta frukost där, men vi vaknade till tät dimma och regn och åkte till favorit-brockin i Bümpliz istället. Det visade sig vara en vinst. David och jag gick bananas i plastbackarna med skivor och hittade flera fynd som inte fanns där sist, kolla bara här nedan!

(Hasselhoff-skivan är ju till exempel ett fantastiskt kap, herrn himself var faktiskt till och med här i Bern häromveckan. Men alla vi känner tycks ha missat denna stora händelse och grämer sig förstås mycket i efterhand. Då är en skiva bra plåster på såren.)

De fyra ovan var vi helt överens om. Sen var det två skivor som David valde och propsade på. Jag tror att jag möjligen är lite för ung för NKOTB, men David sa Nej nej, de är legendariska. De var ju som Take That! Intressant motivering.

Och så var där en skiva som jag var tvungen att ha. Väldigt oklart vem Mel Torme är, men alltså: mycket fint omslag. (Älskar att tjejens byxor har exakt samma nyans som mopeden och att hon lutar kinden mot, men bara så lite att det fortfarande ser glamouröst och inte ihopklämt ut. Proffsigt på något sätt). 

Grattis på föllsedan.

Igår fyllde David 31 (grattis!). Mycket vuxet gjort. I present fick han vinylskivor, en tröja och några finviner att lagra hemma i vinkällaren (läs: Ikea-vinstället i köket).

Det här med vinylskivorna har gjort mig helt besatt, det är ju hur kul som helst att gå och leta i backar på marknader och second hand-butiker. För att inte tala om Tradera. Kan inte sluta kolla Tradera, poppar upp massa kul saker hela tiden. Vi fick en supercool skivspelare av Davids pappa och hans sambo i julklapp, så nu längtar jag otroligt mycket efter att komma hem och spela de nya skivorna på den.

Måste bara öka min musikbildning lite så att jag köper rätt plattor. När jag sms:ade min rockstjärnebror häromdagen och frågade något om "den där svarta LP:n med en triangel i mitten", svarade han (jag citerar): "Haha, den svarta skivan med en triangel i mitten är världens kändaste platta, Dark side of the moon. Jag menar verkligen den kändaste all time history alla genrer!! ;) Vill inte håna dig men kunde inte låta bli". 

Känner mig med rätta lite pinig. Men några vändor till i skivbackarna så är jag förhoppningsvis proffs snart. Vi säger så.

Blåmärken, dans med zebror och väldigt mycket ost.

Plötsligt stod de där på tågperrongen här i Bern: fina Johanna och Erik. Och lika plötsligt har de nu åkt hem igen efter fem goa dagar - det går sjukt fort när man har roligt.

Vi hade som sagt utlovat snowboardåkning i alperna och det är ingen överdrift att säga att Johanna var lite skraj inför det. Det framstod som väldigt förståeligt när vi käkade på Lötschberg i torsdags kväll; då framkom nämligen vissa tecken på en viss brist på erfarenhet vad gäller berg och alpin sport. 

"Är det där ett par carvingskidor eller?" frågade hon lite världsvant. Vi andra vände våra huvuden och betraktade väggen. Där hängde tre par längdåkningsskidor i trä från ett decennium beläget på första halvan av det förra seklet, typ. 

När Johanna sedan på Turnhalle höftade till med att Kebnekajse "väl är nånstans runt 8800 meter högt?" insåg vi att berg, det är inget som hon fördjupat sig i så noga tidigare i livet. Johanna är en väldigt intelligent person och jag berättar inte det här för att hon ska skämmas eller så, utan tvärtom för att hon ska känna sig mäkta stolt över att med envishet och stil ha tagit sig an backarna i Adelboden. Det som började lite svajigt utvecklades under dagen till en åkstil som tog henne nerför både röda och svarta backar. Verkligen inte dåligt!

Roliga fadäser att minnas från dagen: När Erik först glömde sina handskar i liften, och strax efter tappade sina solglasögon så att personerna i vagnen bakom fick fiska upp dem. Ungefär tre sekunder efter det tappade Johanna sin vante, och sen tappade Erik korken till den orimligt dyra vattenflaskan han just köpt. Mycket underhållande! Det var det också när Johanna för första gången vågade vrida brädan så att hon åkte med ena foten fram, och jag såg hur hon var skitnöjd men helt oförmögen att styra. Resultat: hon for över krönet, studsade på magen, flög upp, vände i luften och satte sig i lössnön i sittande ställning. Stylish.

På kvällen satt fyra leende men knallröda ansikten runt bordet och frossade i Raclette. Erik vann - med råge får man nog säga - tävlingen "bli så röd som möjligt på alla kroppsdelar som stuckit ut från skidkläderna".

Dagen därpå delade vi på oss lite: Erik och David hade inte fått nog av åkning och drog till Grindelwald - jag och Joe tog sovmorgon följt av en vända på stan.

Då fick vi en liten förglimt av Fastnacht, högtiden då Bernarna genom att klä ut sig och festa ute på gatorna firar ut vintern och in våren. Det var kanon att få visa upp ett så spexigt spektakel för våra besökare, även om vi tyvärr klädde ut oss själva i år (jag var ju ko förra året, så jag känner att jag dragit mitt strå till stacken ändå). Sofia och Andreas lagade vänligt nog mat åt oss alla (mycket stort tack allas vår husmor Sofia) och efter vin och grappa knallade vi ner på stan allihop och trängdes med tusentals zebror, robotar, swat-poliser, tandläkare, grisar och bananer.

Sen fick våra trötta kroppar vad de förtjänade: bakissöndag med promenad, fika på terassen vid slussen, stenplockning vid Aares strand, Fondue-middag (man kan ju inte få nog av ost), lite tv-spels-buzz i soffan toppat med en bio. 

Johanna och Erik: ni är världsbäst. Har längtat efter er. Mycket glad att ni hann komma hit!

Och dagens ros går till fröken Wiman för idogt övande inför Bernvisit.

I morrn kommer Johanna och Erik! Är obeskrivligt glad och uppspelt över detta. David brukar reta Johanna för att hon är så dålig på att fullfölja saker (vilket hon är), men tji fick han: Den här gången har hon tagit tag i sig själv och i Erik, bokat biljetter samt ÅKT TVÅ GÅNGER TILL ALEBACKEN* OCH ÖVAT PÅ SNOWBOARD inför alpåkningen här nere. Jag tror att det kan ha varit ett krav från Eriks sida, men jag är ändå mycket imponerad över detta. Väldigt ambitiöst gjort. (Bilden ovan är från snowboardäventyret i Ale, tror jag. Den är snodd från fejjan.)

Det ska bli väldigt intressant att se hur dålig Johanna är på att åka. Jag kan tänka mig följande scenarier:

1. Johanna är mycket bättre än hon låtsas om (troligt) och i så fall blir det inga större problem. Är ju gött att ta många pauser och så i backen ju. 

2. Johanna är så dålig som hon låtsas (också mycket troligt) och i så fall kan ju Erik och David åka loss och så kan jag och J varva åkningen med att sitta länge i solen, dricka schlümlipflümli (eller något godare) och tala om för varandra hur mycket vi gillar varann. Det är det vi brukar göra.

Hur det än blir med snowboardandet ska det bli jefligt fint att få hit dem. Fint väder vankas det också. Och jag har tonat håret och det blev inte grönt eller nåt, utan fint. Och David har öppnat en chokladkartong som han har fått så nu kan man vräka loss på den. Det händer många bra saker just nu som ni hör!

(Det roliga tar förresten inte slut än på länge: vi har fyra besök inbokade fyra helger i rad. Från och med i morrn: Johanna och Erik. Helgen efter det: Imma och Malin. Helgen efter det: min familj. Helgen efter det: Davids familj. Sen kommer troligtvis Davids kompis Janne, samt Nicole och Martin, i april. Det är ungefär lika många besök som vi har veckor kvar i Schweiz. Roligt!)

* En liten skidbacke i Göteborgstrakten.

(Inlägg riktat till bandybandynördar och/eller er som känner oss och är djupt intresserade av våra plans.)

Att vi snart flyttar hem till Göteborg är ju ingen nyhet för er som känner oss, men nu är det också klart att David ska träna Pixbo nästa säsong! Han blir Sveriges förste heltidsanställde innebandytränare och är väldigt peppad på uppdraget.

Vill ni läsa om det kan ni tex göra det i GP, på innebandyplaneten (intervju med D), på Pixbos hemsida, eller så kan ni spana in en väldigt proffsig (ehm) intervju med honom som ligger på youtube. Tema: David står i en kohage och snackar visioner. (Det var den som visades upp under nån tv-match häromdagen när Pixbo offentliggjorde nyheten.)

Det blir eventuellt också radiovik för honom som vanligt i sommar, och för mig blir det GP Utland eller DN. Så även om städerna kanske växlar lite hit och dit är vi i alla fall snart hemma i Sverige igen, på riktigt. Ska bli fint som snus att bo nära er allihop igen.

(En annan sjuk grej är att David fått erbjudande om att lansera innebandy i Iran. Så det finns en liten, liten chans att vi hänger i Teheran under delar av maj. Mer om detta om det blir verklighet.)

Så: nu vet ni var ni har oss framöver.