Report #2.

Vi lämnade Rabat med tåg i eftermiddags och lyckades utnyttja förmiddagen till max. Först två intervjuer, en kort skrivpaus på hotellet, en pizza on the run jagad av ilskna bin som Erik är allergisk mot och sedan hade en politisk demonstration den smidiga egenskapen att hållas precis utanför vårt hotell. Där fick vi några till bra pusselbitar till två av de jobb vi ska göra - c'est parfait! Det här med logistiken har verkligen skött sig mycket, mycket bra och vi hoppas att den har vett att fortsätta med det.

Språket är förstås lite lurigare - Erik är väldigt bra att ha då hans franska är väldans mycket mer invand än min. Det har hjälpt oss mycket. Arabiskan är vi ju båda lite ringrostiga på om man säger så... Här i Västsahara bör rimligen spanska funka lite bättre så från och med i morgon ökar mitt kommunikationsansvar några snäpp - ser fram emot detta.

Nu är vi i Dakhla i Västsahara och jag ser verkligen fram emot de kommande dagarna. Dels för att det innebär spännande jobb, men också för att vi råkat boka in oss på ett lyxhotell. Efter att ha åkt taxi för sex spänn till hotellet från flygplatsen insåg vi vilken flärd vi får omge oss av de kommande dagarna. Vårt hotellrum är en smärre lägenhet på 30 kvm, inredd helt i röd sammet och genom glasväggen bakom sammetsgardinerna hör vi havet brusa stilla och cikadorna surra i kör. Vågorna skvalpar in under det stora soldäcket alldeles utanför, så om man vill kan man hoppa ner rätt i vattnet från baren.

Eriks första kommentar var att jag måste fota honom när han ligger på sammetssoffan och "lyxar sig", så här kommer ett litet smakprov på hur vi numera bor:

Herr photographer har ju fyllt vår kvot av kamerautrustning så jag har bara iPhonen att knäppa med, men här kommer lite bilder från de första dagarna (Rabat):

Nu har jag ägnat kvällen åt att skriva klart en text som måste lämnas i morrn (ni som är i Göteborg kan ju kolla GP i helgen om ni skulle bli sugna på att läsa vad vi gjort*) och så har jag tagit ett bad. I badkar. Eftersom vi är mitt i Saharaöknen kände jag att det enda moraliskt försvarbara var att spara på vattnet, så jag badade med halvfullt kar. Men ändå, lyx lyx att vara ren, varm och insvept i röd sammet.

* UPPDATERING: nu avgår Mubarak i Egypten, spännande! Gissar att vår text därför kommer in först nästa v, kanske nästa helg.

Report from Rabat.

I går morse i svinottan körde David mig till Geneve och morgonflyget till Marrakech, för andra gången på kort tid. Konstigt. Men den här gången är det ju inte semester, utan jobbresa jag farit iväg på. 

Jag mötte upp fotograf-Erik på flygplatsen i Marrakech och vi började med att ta oss till Riad Massin där jag och Sofia bodde i december. Vi fick ett fantastiskt välkomnande; Ali och Jalil som jobbar där blev överförtjusta att se oss och medan de bjöd på sitt fantastiska mynta-te kom kvinnan från köket springades för kramkalas. Ett underbart ställe verkligen. Jag hämtade upp den glömde kamerabatteriladdaren och vi knallade ner till Djemaa el-Fna för lunch till tonerna av obestämbara instrument som spelar obestämbara melodier bland de rosafärgade stenhusen. Sen köpte vi tågbiljetter till Rabat och tillbringade fyra timmar med några gubbar i en rökluktande tågkupé med klibbiga röda lädersäten. Jag var mycket nöjd med att jag packat ner så mycket choklad som jag hade, det kom väl till pass. Någonstans mellan Twixen och Kägifretten kom vi på en mycket bra idé till en reportagebok. Kanske blir den verklighet en dag.

Efter att vi stensomnat tidigt på hotellet i huvudstaden och fått ordentligt med sömn har vi idag börjat jobba, och faktiskt varit väldigt effektiva. Vi har träffat massa intressanta människor och varit på kommunikationsministeriet för att skaffa tillstånd att arbeta som journalister i Dakhla i Västsahara (dit vi flyger i morgon kväll från Casablanca). 

Efter att allt jobb-jox var avklarat ställde vi oss vid en busshållplats, och insåg att ena ändhållplatsen var "havet". Tanken på en kall öl (svårt att hitta, muslimskt land ju) och lite havsdoft i näsborrarna fick oss att snabbt bestämma oss för att åka dit. Vi åkte genom lyxkvarter, kåkstäder och allt tänkbart däremellan, och efter mer än en timme var vi ensamma kvar på bussen. Den skulle vända. Utanför fönstret såg vi tomma fält, marockanska storfamiljer som samlats runt eldar och barn som gungande i tygstycken de knutit upp mellan de få träden.

Inget vatten så långt vi kunde se, vi hade förstås åkt till fel ändhållplats. 

Det gjorde inte så mycket, vi kände att vi hade fått se enormt mycket, 3 kronor per person för en billig sightseeing. Vi fick lösa ny bussbiljett och sitta en och en halv timme till åt andra hållet. Väl framme hade solen gått ner för länge sedan, men vi hittade havet till slut, efter en promenad genom medinan och förbi en kyrkogård. Galna medelhavsvågor som piskade sandstensklipporna i mörkret. En liten grupp uteliggare hade byggt sig ett tält ute på klipporna och drack och skrattade i skenet av ett ensamt stearinljus. De ville att vi skulle sätta oss där, och kanske hade vi gjort det om jag inte hade varit så livrädd för deras skällande hundar.

Vi gick runt ett tag i Medinan med alla marknadsstånd, åt färsk fisk på ett litet hak, köpte med oss fikon och frukt och nu när vi kommit tillbaka hem känns det som att vi sett precis hela Rabat, och ändå inte har någon som helst aning om var vi varit. 

Mürren

Det bästa med att bo i Schweiz är att om man har en dag över med inget speciellt planerat, så kan man spontanåka till alperna och åka skidor. Det är helt sinnessjukt lyxigt faktiskt, jag vill hoppa lite jämfota och nypa mig i armen och sånt när jag tänker på det.

I fredags morse låg jag och D sömndruckna i sängen och klurade på om vi skulle orka dra iväg på en skiddag eller inte. Absurt att man ens funderar över det. Vi ångrade inte precis att vi åkte...

Det är inte omöjligt att just Mürren är det allra vackraste av "våra" skidorter här i Berner Oberland. Vyerna är liksom svårslagna.
Förresten, längst uppe på Schilthorn -  den högsta toppen - finns en roterande restaurang som heter Piz Gloria. Där spelades en Bondfilm in 1969. (Restaurangen syns som en liten prick i högra hörnet på bild nummer två ovan.) Den svarta pisten som börjar där uppe är precis så brant som det sägs. Brant och väldigt go.

Chips till middag.

Dagar när man bara spontangör saker blir oftast bäst. Igår hade vi tänkt åka längdskidor i Kandersteg med Sofia och Andreas. Vi lånade all utrustning på Andys jobb och drog iväg, men sen var det rena bilköer upp i bergen eftersom schweizarnas lov börjar på måndag. Vi omdirigerade oss snabbt, åkte upp på första bästa sluttning och satte oss där för att käka vår picknick i det tokfina vädret. 

Sen åkte vi till Andreas jobb* och hängde där ett par timmar, som vore det en fritidsgård. Vi sprang runt och spanade in nästa års kollektioner och spelade rundpingis (yes, kanske tio år sedan sist) i källaren. Mycket roligt. Vi fortsatte dagen med att dricka Prosecco och hänga ute på vår balkong (hurra, det är vår nu!), spela mer pingis på Playstation Move och sedan göra en liten barrunda på stan. 

Vi käkade middag på Papa Joes. Jag valde chips till middag. Jättestor tallrik nachochips, ost och guace. Det är ju väldigt, väldigt gott, men man blir väldigt, väldigt mätt. Rullade fram när vi skulle till nästa ställe.

* ICC, Intersports huvudkontor.

Torsdag kväll...

... och jag hade tänkt vara duktig och diska diskberget, göra research, söka sommarvik och sy klart mitt syprojekt. Så fick jag en liten Skype-invite om öl på Turnhalle. Min tankegång just nu:

Vara duktig - världens tråkigaste

Öl med vänner - världens roligaste

Hence: stan.

________________________

(Uppdatering: det var värt!)

Marrakechfilmen

Jag och Sofia var ju i Marrakech på en riktigt go semester i december. Av små iPhone-filmsnuttar vi tog blev det till slut en liten film som jag redigerat ihop. Tänkte att det var läge att lägga upp den nu, flyger ju till Marrakech igen på tisdag och allt!

Då ska jag hämta upp min kameraladdare som jag glömde på riaden där vi bodde. Tänk så smidigt det faller sig ibland.

Marrakech, Marocko from Johanna Lagerfors on Vimeo.

Glimtar av en måndag.

I fredags var familjen Quist och Sofia och Andreas här och kollade handbollen och käkade middag. Då bestämde vi att det var dags för en skiddag - Quistarna hade ju inte fått prova på alperna ännu! - och igår bar det av. Henke med sitt avdragna korsband satt på restaurangen med lilla Lukas medan vi andra drog iväg. Jag och Sofia tog oss an uppgiften att lära Tilde 3 år skidåkningens grunder (tyngden på dalskidan älskling) och hon var hur duktig som helst. Lite rädd först, men så fort hon fått känna på lite fart blev hon överlycklig och skrek "iiiiih, släpp nu, jag kan åka sjääälv!". Modig liten kiddo. Mycket skön måndag!

(Återigen bara mobilbilder, så ursäkta kvaliteten).

Det är väldigt väldigt sällan...

... som min kille inte är pussvänlig. Han har såna där fylliga goa läppar och allt. Men alltså, när han sitter i soffan och äter kall ravioli (av budgetmärke) med sked direkt ur burken, då känner jag att han hamnar i det facket, faktiskt.

Nämensåatte!

Nu sålde jag och fotograf-Erik just in ett till jobb från Västsahara, vilket innebär att vi faktiskt kommer gå rätt mycket plus på att åka dit på reportageresa, vilket i sin tur innebär att vi KOMMER åka dit på reportageresa.Typ nästa vecka.

Hej lyckorus!

(Så nu är det bara att boka flyg och hoppas på att vi släpps in vid gränsen! Hurra hurra hurra hurra)

Dagens svar på "Vad skulle du ta med dig till en öde ö"?

Nässpray.

Stor humor!

Läs detta.

Efter alla år utan hemsida, har JP (Jönköpings-Posten) nu tagit ett steg närmare att eventuellt finnas på ze internetz i framtiden.  Bästa citatet: "Det känns som det finns ett läge att ge sig ut nu".  

Älskart.

Finfinfrämmat!

Tre (och en halv) person jag längtar extra mycket efter att flytta hem till i maj: Min kusin Sara, hennes kille Johan, deras underbara unge Klara och bebisen i Saras mage. De är några av mina absoluta favoritpersoner, och nu har de varit här hela helgen och hälsat på. Hurra för det! 

När jag och Sara var i fjällen när vi var små brukade vi alltid leka att vi var fattiga barn och äta "vattenchips" i nederslafen på våningssängen. Jag minns det väldigt väl, det var väldigt spännande på något sätt. Vi låtsades att vi var föräldralösa stackare och att vi var tvungna att ransonera maten. Det gjorde vi genom att ta en droppe vatten (som man hällde ur min lillebrors nappflaska) på varje chipsflarn och sen mumsa i sig dem. Sen hade vi melodifestival och sjöng en egenskriven text till "Fångad av en stormvind" för resten av familjemedlemmarna.
Det finns en aldrig sinande ström fina minnen från alla de där fjällenresorna. Sen har det förstås blivit en hel drös fina minnen till genom åren, som till exempel när Sara och Johan ringde och berättade att de skulle bli föräldrar. Herregud vilken lycka. Och sen kom hon, den lilla guldklimpen Klara. 
En av helgens insikter: tvååringar måste ju vara världens mysigaste människor. Så smarta och roliga och uppmärksamma. Klara hade feber nästan hela tiden stackarn, men var trots det glad för det mesta. Trött ibland men aldrig missnöjd - det är ju lite fantastiskt faktiskt. 21 månader gammal och betydligt mindre gnällig än vad jag är när jag är sjuk. Imponerande.

På fyra dagar hann vi kolla alperna, fika, slappa mycket, äta god mat (och lösgodis! tack för perfekt present), promenera, käka middag med Sofia och Räzu, kolla lite innebandy samt göra både Bern och Zürich. Sjukt skoj med besök, redan årets tredje. (Och i mars har vi redan fyra besök inplanerade, så ni som tänkt komma ner innan vi flyttat hem: det är läge att ta tag i saken a.s.a.p.)

Mitt i njutandet av våra sista månader här nere ser jag nu väldigt mycket fram emot svensk sommar. Att grilla i trädgården i Saras och Johans nya fina hus och få säga hej till nästa lilla bebbe som ska komma lagom tills vi flyttat hem! Det blir härligt. Tack för att ni kom hit, finaste ni.

Om att vara tappad bakom en vagn.

Sedan Sofia och Andreas (de hemifrån, inte de som bor här) var här och hälsade på har vi saknat en adapter till datorladdarna. Vi har letat efter den men den fanns absolut ingenstans, och det hela framstod som ett än större mysterium när både Sofia och Andreas försäkrat oss om att de inte råkat få med den hem till Sverige.

KONSTIGT, tyckte vi. Således har vi i en och en halv vecka delat på den enda adaptern som fanns kvar. Ungefär såhär har det låtit dagarna i ända: "Är det okej om jag laddar lite nu?" "Om jag får ladda lite nu kan du ha den ikväll", etc, etc. 

Nu precis hittade jag adaptern, på golvet i vardagsrummet, precis bredvid eluttaget där alla sladdar i hela lägenheten möts. Man kan ju tycka att det borde vara ett ställe någon av oss skulle ha kikat på vid letandet, det kan man ju.

Min nye idol.

Var på Dance Aerobic II ikväll och vi var sammanlagt bara tre personer. Jag, instruktörstjejen och en härlig man i 50-årsåldern. Han hade gråsprängt hår format i en go 80-talsfrilla och så mycket dance-moves i benen att jag nästan blev lite rörd. Det var så himla fint bara. Han skämdes inte för sig minsann, stod och körde olika danssteg och diggade för sig själv även innan vi hade satt igång.

Jag kan verkligen tänka mig att den här snubben var sjuuukt mäktig på dansgolven på 70/80-talen. Gissar att han hade rullskridskor, tights och färgglada svettband.

En liten förgiftad insekt i balsaträ.

Handbolls-VM hemma i Sverige - bästa tv-underhållningen på länge! Älskar't.

Eftersom TV4:s rättigheter till matchsändningarna inte sträcker sig utanför Sveriges gränser* får man som utlandssvensk hitta andra sätt att se matcherna på - exempelvis genom att ta bilden från livestreamen på bet365 och sedan lägga ihop det med ljudet från Sveriges Radios kommentatorer. Bäst är det när ljudet och bilden synkar någotsånär bra. Sämst är det när kommentatorn hojtar "yess, där satt den!" eller "näe, näe" precis innan man själv ser avslutet. Men det är lite olika det där. 

Allra mest underhållande i kvällens match (Sverige - Sydkorea) var hur som helst kommentator Christian Olssons härliga formuleringar när han beskrev de små sydkoreanerna:

"De ser ut som små insekter som har något slags insektsgift i sig...lite tröga sådär"

och
"De faller ju oerhört lätt måste man säga, som vore de av balsaträ".

Och jävlar vad de föll, de gjorde ju inte annat. Och fick utvisningar med sig gång på gång. Tur att Sverige vann ändå. 

_____________________________________________

* Ibland glömmer de dock att geoblockera sändningarna så då kan man se ändå. Lyckan!)