Report from Rabat.

I går morse i svinottan körde David mig till Geneve och morgonflyget till Marrakech, för andra gången på kort tid. Konstigt. Men den här gången är det ju inte semester, utan jobbresa jag farit iväg på. 

Jag mötte upp fotograf-Erik på flygplatsen i Marrakech och vi började med att ta oss till Riad Massin där jag och Sofia bodde i december. Vi fick ett fantastiskt välkomnande; Ali och Jalil som jobbar där blev överförtjusta att se oss och medan de bjöd på sitt fantastiska mynta-te kom kvinnan från köket springades för kramkalas. Ett underbart ställe verkligen. Jag hämtade upp den glömde kamerabatteriladdaren och vi knallade ner till Djemaa el-Fna för lunch till tonerna av obestämbara instrument som spelar obestämbara melodier bland de rosafärgade stenhusen. Sen köpte vi tågbiljetter till Rabat och tillbringade fyra timmar med några gubbar i en rökluktande tågkupé med klibbiga röda lädersäten. Jag var mycket nöjd med att jag packat ner så mycket choklad som jag hade, det kom väl till pass. Någonstans mellan Twixen och Kägifretten kom vi på en mycket bra idé till en reportagebok. Kanske blir den verklighet en dag.

Efter att vi stensomnat tidigt på hotellet i huvudstaden och fått ordentligt med sömn har vi idag börjat jobba, och faktiskt varit väldigt effektiva. Vi har träffat massa intressanta människor och varit på kommunikationsministeriet för att skaffa tillstånd att arbeta som journalister i Dakhla i Västsahara (dit vi flyger i morgon kväll från Casablanca). 

Efter att allt jobb-jox var avklarat ställde vi oss vid en busshållplats, och insåg att ena ändhållplatsen var "havet". Tanken på en kall öl (svårt att hitta, muslimskt land ju) och lite havsdoft i näsborrarna fick oss att snabbt bestämma oss för att åka dit. Vi åkte genom lyxkvarter, kåkstäder och allt tänkbart däremellan, och efter mer än en timme var vi ensamma kvar på bussen. Den skulle vända. Utanför fönstret såg vi tomma fält, marockanska storfamiljer som samlats runt eldar och barn som gungande i tygstycken de knutit upp mellan de få träden.

Inget vatten så långt vi kunde se, vi hade förstås åkt till fel ändhållplats. 

Det gjorde inte så mycket, vi kände att vi hade fått se enormt mycket, 3 kronor per person för en billig sightseeing. Vi fick lösa ny bussbiljett och sitta en och en halv timme till åt andra hållet. Väl framme hade solen gått ner för länge sedan, men vi hittade havet till slut, efter en promenad genom medinan och förbi en kyrkogård. Galna medelhavsvågor som piskade sandstensklipporna i mörkret. En liten grupp uteliggare hade byggt sig ett tält ute på klipporna och drack och skrattade i skenet av ett ensamt stearinljus. De ville att vi skulle sätta oss där, och kanske hade vi gjort det om jag inte hade varit så livrädd för deras skällande hundar.

Vi gick runt ett tag i Medinan med alla marknadsstånd, åt färsk fisk på ett litet hak, köpte med oss fikon och frukt och nu när vi kommit tillbaka hem känns det som att vi sett precis hela Rabat, och ändå inte har någon som helst aning om var vi varit.