Lite mer om för- och nackdelar med THE WAIT

Evelina påminde mig i en kommentar till förra inlägget om att jag frågade henne det här när hon gick och väntade på att hennes förlossning skulle sätta igång:

Är så impad/förundrad över att alla som är gravida i nionde månaden alltid är så otåliga. Är man inte också skräckslagen inför det som komma skall tänker jag?

Haha kan verkligen känna igen att jag ställt den frågan för jag har alltid undrat det. Hur man kan känna åh kan det inte starta nuuu om något som kommer göra ondare än något man tidigare upplevt. Det känns ju lite ologiskt på något vis. Såhär svarade E mig då, och nu undrade hon hur jag själv ser på det hela nu när jag är i samma situation. Mycket bra fråga!

Jag känner mig på något vis både otålig och inte alls så otålig. Såklart är det på många sätt himla segt att det gått nio dagar efter det beräknade datumet(!). Jag längtar ju sjukt mycket efter att få träffa barnet, och i vissa stunder känns det som att någon måste ha räknat fel, som att det är helt osannolikt att bebisen ska komma ut ens den här månaden. Samtidigt vet jag ju att den under alla omständigheter faktiskt kommer att göra det - snart dessutom - vilket gör att den där jag står inte ut en sekund till-känslan som många beskrivit ändå känns avlägsen. Jag tycker ju inte att den här väntan bara är frustrerande utan också himla mysig och spännande. Vi har jättehärliga dagar här hemma nu, med all förväntan och ett ovanligt välstädat hem eftersom vi för säkerhets skull storstädat fyra söndagar i rad..hehe. Men en stor del av det antar jag hänger ihop med att jag mår så bra. Fattar verkligen vilken supertur jag haft med det, men när jag nu råkar ha lyxen att må som vanligt är det ju inte så "jobbigt" att gå hemma och vänta. Jag kan ju leva på som om det här vore en skön mitt terminen-semester, göttgött. (Obs! Att de som mår dåligt av sina graviditeter bara vill att de ska ta slut så fort som möjligt har jag den djupaste förståelse för!)

Egentligen är det främst två saker som känns jobbiga med att vänta:

1. tanken på att barnet ska hinna växa sig stort och bli svårare att föda ut (hjälp), och
2. risken att vi måste bli igångsatta (vilket blir på söndag om barnet inte kommit innan dess). Vill helst undvika det eftersom det känns roligare att det bara händer, och för att förlossningen ju kan ta lite längre tid om den inte kommer igång av sig själv.

Jag läste just att genomsnittet för förstföderskor är att bebisen kommer fem dagar efter det beräknade datumet, och att 90 procent av alla gravida har fått sitt barn innan vecka 42 är slut (då man ju annars erbjuds igångsättning). Tänker alltså att det borde vara rätt stor chans att det kickar igång här snart. Det är väl den enda rimliga slutsatsen, eller? (Säg ja). Vi har trots allt en hel vecka på oss tills vecka 42 är över och det är ju först då det räknas som att man gått över tiden. Alla födslar plus/minus två veckor från BF räknas tydligen som "normala". (Allt i enlighet med den i dessa sammanhang så populära "allt är normalt"-devisen :))

Hur upplevde ni som har barn själva slutet av graviditeten? Gick ni över BF, och hur kändes det i så fall?