måndag 23 mars 2015

Lite mer om för- och nackdelar med THE WAIT

Evelina påminde mig i en kommentar till förra inlägget om att jag frågade henne det här när hon gick och väntade på att hennes förlossning skulle sätta igång:

Är så impad/förundrad över att alla som är gravida i nionde månaden alltid är så otåliga. Är man inte också skräckslagen inför det som komma skall tänker jag?

Haha kan verkligen känna igen att jag ställt den frågan för jag har alltid undrat det. Hur man kan känna åh kan det inte starta nuuu om något som kommer göra ondare än något man tidigare upplevt. Det känns ju lite ologiskt på något vis. Såhär svarade E mig då, och nu undrade hon hur jag själv ser på det hela nu när jag är i samma situation. Mycket bra fråga!

Jag känner mig på något vis både otålig och inte alls så otålig. Såklart är det på många sätt himla segt att det gått nio dagar efter det beräknade datumet(!). Jag längtar ju sjukt mycket efter att få träffa barnet, och i vissa stunder känns det som att någon måste ha räknat fel, som att det är helt osannolikt att bebisen ska komma ut ens den här månaden. Samtidigt vet jag ju att den under alla omständigheter faktiskt kommer att göra det - snart dessutom - vilket gör att den där jag står inte ut en sekund till-känslan som många beskrivit ändå känns avlägsen. Jag tycker ju inte att den här väntan bara är frustrerande utan också himla mysig och spännande. Vi har jättehärliga dagar här hemma nu, med all förväntan och ett ovanligt välstädat hem eftersom vi för säkerhets skull storstädat fyra söndagar i rad..hehe. Men en stor del av det antar jag hänger ihop med att jag mår så bra. Fattar verkligen vilken supertur jag haft med det, men när jag nu råkar ha lyxen att må som vanligt är det ju inte så "jobbigt" att gå hemma och vänta. Jag kan ju leva på som om det här vore en skön mitt terminen-semester, göttgött. (Obs! Att de som mår dåligt av sina graviditeter bara vill att de ska ta slut så fort som möjligt har jag den djupaste förståelse för!)

Egentligen är det främst två saker som känns jobbiga med att vänta:

1. tanken på att barnet ska hinna växa sig stort och bli svårare att föda ut (hjälp), och
2. risken att vi måste bli igångsatta (vilket blir på söndag om barnet inte kommit innan dess). Vill helst undvika det eftersom det känns roligare att det bara händer, och för att förlossningen ju kan ta lite längre tid om den inte kommer igång av sig själv.

Jag läste just att genomsnittet för förstföderskor är att bebisen kommer fem dagar efter det beräknade datumet, och att 90 procent av alla gravida har fått sitt barn innan vecka 42 är slut (då man ju annars erbjuds igångsättning). Tänker alltså att det borde vara rätt stor chans att det kickar igång här snart. Det är väl den enda rimliga slutsatsen, eller? (Säg ja). Vi har trots allt en hel vecka på oss tills vecka 42 är över och det är ju först då det räknas som att man gått över tiden. Alla födslar plus/minus två veckor från BF räknas tydligen som "normala". (Allt i enlighet med den i dessa sammanhang så populära "allt är normalt"-devisen :))

Hur upplevde ni som har barn själva slutet av graviditeten? Gick ni över BF, och hur kändes det i så fall? 

10 kommentarer:

Linnéa i Colorado sa...

Hehe, jag födde en vecka tidigt och ville typ DÖ varje vaken minut sista veckan. Kunde liksom inte se nagot positivt med att vara gravid, sen fick vi barn och det har bara varit sa UNDERBART sedan dess.

Johanna sa...

Fint att höra! Jag längtar! Och tur att du födde tidigt när det var så segt, perfekt ju.

Petra sa...

Jag skulle få planerat snitt (bebisen låg i säte och ville absolut inte vända sig) en knapp vecka innan beräknat datum, men ytterligare några dagar innan det satte det igång av sig själv. Vilket jag var himla tacksam över - hela sista månaden var jag långsammare än en sengångare, illamående och sur. =)

Den där om Jenny sa...

Båda mina ungar kom för tidigt. Den första nästan fyra veckor (ofrivilligt) och den andra två. Blev skitsur, hade sett framför mig att hinna vara ledig och hinna bli uttråkad innan förlossningen. Var stor som en val, men älskade det. Rensade jordgubbslandet i vecka 38. Hade svårt att andas, men ändå då jävla nöjd.

Carro sa...

Först får jag säga hej! Ny här men fick tips på instagram om din blogg och blev som förtjust:-)
Jag gick 13 dagar över tiden, han kom ut kvällen innan jag hade tid bokad för igångsättningsbedömning. Mådde skitbra sista 2 veckorna, hade energi och var kreativ och bakade bröd, målade tavlor och stod på stolar för att sätta upp vimplar över spjälsängen. Själva dagen innan det satte igång var jag uppe kl 7, igång hela dagen trots foglossning och var helt slut på kvällen. Ville verkligen inte att det skulle sätta igång då, men såklart gjorde det det så jag inte fick någon sömn alls. Kommer ihåg att jag inte ens reflekterade över att det kunde vara värkar när jag först fick ont, blev mest irriterad över att jag skulle få ont i ryggen JUST när jag ville sova, haha:-) Lycka till med förlossningen, det är häftigaste grejen!

egoistiska egon sa...

Du vet ju min grej men ja: gick 13 dagar över tiden, han kom onsdag kväll och igångsättning var bokad på fredagen. Jag hatade att gå över tiden, det var vidrigt. Både psykiskt och fysiskt. Hade tre hinnsvepningar, den sista satte igång förlossningen (men tog 2,5 dygn). Har du och din BM pratat om det? Sen var förlossningen mkt lättare smärtmässigt än jag trott, men det är tydligen inte så vanligt så jag hade nog sjukt stor tur där. Glad att du mår så bra och kan njuta nu, helt rätt!

Stambyte sa...

Jag gick 16 dagar över tiden, maxade det alltså. Tycker att det var vidrigt hela sista månaden, så det där att gå över var inte alls min grej. :(

Sen var igångsättning inte min grej heller, skulle faktiskt inte vilja göra om det, även om förlossningen i sig inte tog så lång tid (typ 12 timmar efter första dosen). Belöningen när han väl kom var dock helt sjukt fantastisk, tack gode gud för det.

Tänker på dig mycket och om du liksom föder NU?! Det kanske du gör? Så spännande!

H sa...

Jag gick över 13 dagar med första barnet och 12 med andra. Med första barnet var jag inställd på det, hade liksom nästan räknat med att gå över, och mådde bra så njöt av försommaren och var bara lite otålig. Kände inte heller av någonting innan det satte igång av sig själv till slut så förutom mage var jag precis som vanligt. Med andra var jag väl visserligen medveten om att det var troligt att det skulle bli liknande men pga mycket förvärkar och allmän känsla av att något var på gång flera veckor innan bf trodde jag nog inte att jag skulle gå över så mkt. Lägg till otymplighet i kombination med extremt krävande tvååring i novembermörker...höll på att bli tokig av varje dag som gick utan förlossningsstart. Lycka till, snart är det dags!!

Mirijam sa...

Jag gick ju över två veckor med SIgge vilket jändes som ett freakin HÅN när vi väntat på att han skulle komma varje dag från vecka 29+3. Om jag räknade dagarna? Jag räknade till och med timmar och minuter!

Här är hela min övergångstid (obs varning för extremgnäll, läste igenom det nu och fan vad arg jag var, haha!): http://mirijam.blogspot.se/search/label/preggo%20p%C3%A5%20%C3%B6vertid

Anna Granström sa...

Födde 4 dagen över tiden, satte igen tredje dagen. Jag var otålig av den enda anledningen att varje dag med hyperemesis var ett eget helvete och onödigt lidande. Hade jag inte mått piss hade jag nog tänkt annorlunda. Tror jag.