Så kom den för första gången i mitt liv. Åldersångesten. Den där stressen över att man blir äldre och att tiden går så hysteriskt hysteriskt snabbt. Jag är tjugoåtta nu, och kanske är det inte gammalt, men det är i alla fall i sluttampen av "tiden innan man skaffar barn". SLUTET av den perioden, som ju pågått i hela mitt liv och som är det enda jag känner till.
Jag är jättesugen på en liten knubbig bebis och ett hus utanför stan, och samtidigt vill jag bo kvar i stan i all evighet och njuta av afterwork-ölar och näratillallt och bofemminuterspromenadfrånvadsomhelst.
När jag tänker rationellt på det här inser jag ju att jag hunnit skitmycket egentligen. Jag har rest rest rest, jag har bott utomlands, jag har läst en massa år på universitet och skaffat mig någon form av "karriär". Eller en början på en i alla fall.
Ändå är jag stressad. Tjugoåtta, det var ju åldern då jag och bästa kompis N bestämt att vi skulle skaffa våra första ungar. Tjugoåtta - tillräckligt påriktigtvuxet för att skaffa barn, men ändå ungt! Tyckte vi. (Alla kanske inte tycker att tjugoåtta är så värst "ungt" för en förstagångsförälder, men det tycker jag att det är. Lagom ungt!). För man vill ju vara tillräckligt ung för att hinna känna sina framtida barnbarn i vuxen ålder, tillräckligt ung för att ens barn ska hinna bli vuxna innan ens föräldrar dör. (Och det i sin tur, själva föreställningen att ens föräldrar någon gång inte kommer att finnas mer - vidriga vidriga tanke. Hej ännu mer ångest.)
Hence the stress alltså. Vad vill vill man? När vill man? Hur vill man?
När folk säger va!ärniinteförlovadeän? och skaniinteskaffaenungesnart? känner jag aaaaah jag hinner visst inte med livet. Jag hinner inte med. Jag vill leva två år på varje år, jag vill att tiden aldrig ska ta slut, jag vill aldrig att någon ska dö eller att jag ska dö eller att varje ålder man passerar aldrig någonsin kommer tillbaka. Jag vill inte känna att tiden bara rinner ifrån mig. Jag gillar livet alldeles för mycket för det.
Jag är jättesugen på en liten knubbig bebis och ett hus utanför stan, och samtidigt vill jag bo kvar i stan i all evighet och njuta av afterwork-ölar och näratillallt och bofemminuterspromenadfrånvadsomhelst.
När jag tänker rationellt på det här inser jag ju att jag hunnit skitmycket egentligen. Jag har rest rest rest, jag har bott utomlands, jag har läst en massa år på universitet och skaffat mig någon form av "karriär". Eller en början på en i alla fall.
Ändå är jag stressad. Tjugoåtta, det var ju åldern då jag och bästa kompis N bestämt att vi skulle skaffa våra första ungar. Tjugoåtta - tillräckligt påriktigtvuxet för att skaffa barn, men ändå ungt! Tyckte vi. (Alla kanske inte tycker att tjugoåtta är så värst "ungt" för en förstagångsförälder, men det tycker jag att det är. Lagom ungt!). För man vill ju vara tillräckligt ung för att hinna känna sina framtida barnbarn i vuxen ålder, tillräckligt ung för att ens barn ska hinna bli vuxna innan ens föräldrar dör. (Och det i sin tur, själva föreställningen att ens föräldrar någon gång inte kommer att finnas mer - vidriga vidriga tanke. Hej ännu mer ångest.)
Hence the stress alltså. Vad vill vill man? När vill man? Hur vill man?
När folk säger va!ärniinteförlovadeän? och skaniinteskaffaenungesnart? känner jag aaaaah jag hinner visst inte med livet. Jag hinner inte med. Jag vill leva två år på varje år, jag vill att tiden aldrig ska ta slut, jag vill aldrig att någon ska dö eller att jag ska dö eller att varje ålder man passerar aldrig någonsin kommer tillbaka. Jag vill inte känna att tiden bara rinner ifrån mig. Jag gillar livet alldeles för mycket för det.
19 kommentarer:
Men alltå kan folk sluta lägga sig i hur man lever sitt liv?! Jag gjorde slut med mitt ex när jag var 28 pga att han bara pratade barn och bröllop, jag var inte alls redo för det då! Nu är jag 33 och börjar känna den där stressen, mest över att inte hinna träffa någon innan det är "för sent". Men viktigast är väl att du och David känner efter vad som passar er och ert liv!
Ah... ljuvliga åldersångest. Mitt i prick.
/A
Amen.
Äsch, 28 är så ungt...jag kommer ihåg den åldern. Förra året faktiskt :) fast å andra sidan har jag ju barn och make och sånt...hade jag inte haft det skulle jag kanske också panika nu när 30 årskalaset är stundande!
Jag fattar verkligen åldersångesten. Nu har jag ju redan ett kiddo men jag kände mig skitung när jag blev gravid. Då var jag 26. 27 när Tinto kom. 28 är ingenting i barnskaffarsammanhang. Jag nojjar mest för jobb-grejen. Alltid är det nåt! haha
Du har all tid i världen! En av mina kompisar är tio år äldre än du och fick just en bebis.
Jag känner dock igen den där paniken även om jag fick barn relativt tidigt (24 år). Eftersom det förhållandet krashade under graviditeten levde drömmen om FAMILJEN vidare och gav en hel del panik ju äldre jag blev. Nu har ju du redan grunden till familjen, så det är bara att ta det som det kommer. Och skit i alla andras åsikter. När NI tycker att det känns rätt, då är det dags.
Åh så jag fattar. Mått väldigt dåligt i perioder senaste året just pga det här. Jag har lyckats skala bort andras förväntningar och insett att jag kanske inte behöver göra ALLT precis NU bara för att jag fyllt trettio. Men det som återstår är fortfarande insikten av att jag bestämmer över mitt liv. Om jag drömmer om något är det upp till mig att förverkliga det. Och då är det fina i kråksången att jag inte vet vad jag drömmer mest om.
O där tvàlade du till mig rejält... 2 àr äldre o inte hunnit med i närheten av allt du gjort, om nàgon borde känna panik är jag nog en av dem. Det gör jag stundtals. Men vad kan jag/vi göra? Vad är rätt/fel? Tidpunkt, vem bestämmer när det är rätt tidpunkt för saker? Det borde väl vara upp till var och en, spelar roll om det är för ungt/gammalt, sà länge det passar dig o ditt liv? När är man ung och när slàr det om?
O ja kanske borde ha mer panik än vad jag har, men är det fel att jag inte har det? Om jag känner mig som 25 fortfarande, är det fel?
En diskussion som väcker mànga känslor o àsikter runt om, tror man inte ska lyssna pà vad "alla andra" tycker...
Menåh, tack för alla kommentarer. Lite trösterikt att vi alla bär på denna stressångest i någon form, det är väl "normalt", antagligen. Uppenbarligen.
Jojjo: Exakt, klart man måste känna in vad som blir rätt för en själv. För mig handlar det mest om att jag är skitsugen på barn men ändå inte riktigt fattar hur jag plötsligt blev 28. Tänker att jag rimligen borde hinna ha några år till innan dess, jag vill liksom vara 23 och "längta till 28" istället för att redan vara 28. Haha det där lät ju inte klokt. Men typ så.
Kära syster: Ja, det är nog något som många känner igen sig i, verkar det som.
Trillingnöten: :)
Josefine: Men 26 ÄR ju ungt! ;) Och haha, alltid är det något man stressar över som sagt. Jobb eller boende eller familj eller plugg eller whatever. A-l-l-t-i-d är det nåt! Är väl det som är livet kanske.
Camilla: Hehe sant sant. Så himla bråttom är det ju inte.
Egon: Nej men jag vet, det är riktigt svårt det där faktiskt. Ibland är man inte stressad alls, ibland som fan. Och stressen i att inte veta exakt vad man vill, den är nästan värst. Tänk vad lätt det skulle vara om man alltid var helt hindra på vad målet var, då hade man bara kunnat köra på liksom. Superskönt!
Sophia: Äsch, du har ju också gjort massor! Och det är klart att man ska göra det som känns bra för tillfället, och ändra på det först när man känner att det är läge för det.
Tack för era kommentarer!
26 är min jobbiga ålder. Det känns som att ungdomen liksom definitvt är över då. Så löjligt egentligen - 26 är ju inte ens gammalt! Men den siffran har liksom alltid varit jobbig. Och den är nu exakt en månad och två dagar bort. Å-N-G-E-S-T! Vi borde ignorera våra ångestar och bara göra det bästa av de här åren istället.
Jag känner igen det där, inte så mkt att jag inte hunnit med att göra "20-års-grejer" (tror att man kan leva som 25-åring hela sitt liv om man har lust med det), men att man faktiskt inser att man själv också kommer bli gammal och dö. För mig kom det när mina barn blev så pass stora att jag har egna minnen från deras åldrar. Man är inte yngst längre och börjar få lite panik över att man någon gång kommer vara äldst. Sen tror jag att åldersnojor går i perioder. De gamla människor jag pratar med har ett helt annat perspektiv på liv och död. (kan man ju hoppas, stor del av min åldersnoja består i rädslan över att den bara kommer bli större och större ju äldre jag blir :). Kram!
Jag hade lite sån där kris för nåt år sen. Inte längre. Eller kris och kris. Jag ville ha barn, har velat ett bra tag, men killen var ju inte redo. Nu känns allt bara rätt, och det känns bra att vi väntade och att jag fick längta och bli helt SÄKER på att det var detta jag ville. Speciellt med tanke på världens hemskaste graviditet... Så vill du fortsätta bo i stan, afterworka, resa osv = DO it!! Jag var trött på allt det. Ja, inte resandet då, men vi pratar redan om första resan med barnet... Man behöver ju inte ge upp allt, bara för en kort stund. Sen fyller jag 32 i år, och jag för fyra år sedan hade inga tankar på barn alls. Det kom senare.
Tror det är bra om man kan känna sig redo och dessutom längta lite, eller så blir man aldrig redo och kör ändå. Oftast blir det ju bra oavsett liksom.
Min stress var mest att jag var övertygad om att jag inte kunde bli gravid. Inbillade mig att vi skulle börja försent, behöva gå utredning, sen skulle jag bli 35, 36... Osv.
Passa på att njut av allt bara, men det vet jag att du gör! :)
Anna: Så himla fint att allt funkade så bra för er sedan när M väl var med på noterna med att skaffa kiddo! :) Dock vidrigt att du mått illa hela tiden, men nu är det över snart som tur är.
Tack allihop för era kloka ord!
Jag håller med och skriver under på allt! Blir helt "GULP!" av tanken på det där att det är sluttampen innan man skaffar barn. Herre. Gud. *svettas*
Känner mig lastgammal i sammanhanget (35), men: vad jag ser runt omkring mig, oavsett hur man valt att leva/hur man lever är att allt man vill göra fortsätter, även när åren tickar på. Det går att resa, det går att gå på konserter, uppleva saker, träffa nya människor. Med eller utan barn. I min närhet: de som hade den längtan har den även efter barnen kommit, och får det att funka. De som inte har den längtan var ju de som aldrig gjorde de där grejerna in the first place.
Vad som också händer så här mellan 30 och 40 - 35 är inte så stor skillnade från 28. Jag blir ibland fortfarande paff när jag kommer på min ålder, men mitt liv är inte så olikt det liv jag levde innan 30. Visst jag har fast jobb nu men den tryggheten ville jag ha då med. Men jag gör exakt samma saker som innan. Och eftersom jag gillar att resa, lära känna nya människor, hänga på internet och gå på konserter kommer jag troligtvis fortsätta med det även om det någon gång blir barn. Jag kommer i alla fall fortsätta försöka, även om prioriteringarna blir annorlunda.
Den enda panik jag har nu är att jag vill ha barn någon gång, och att åldern börjar skena. Men det är ju också för att jag är singel, jag måste väga in "letandet" i den där tidsplanen.
Men du har ju gjort så himla mycket! Tänk bara på alla resor du har gjort! Och på vilken karriär du har! Det finns fortfarande gott om tid att skaffa barn på, du hinner!
Ah vet precis hur det känns. Men själv har jag tyckt att barn har varit viktigare och ville verkligen få till det. Så då såg jag till att göra det. Och vet du, livet tar ju inte slut med barnen, det blir ju så mycket mer. men visst, vissa saker får man säkert offra. men jag tycker det varit värt det. varenda dag. men så var jag färdig med vissa delar av pre30 också..
...och jag var likadan, men väntade med barngrejen som tyvärr inte funkade som jag hade tänkt. Så nu har vi istället stressen att vi började försent så vi kanske inte hinner få adoptera två...
Jag känner inte dig eller kan råda, men om jag hade kunnat råda mig själv för 10 år sedan var det ju att bara prova om man ändå har börjat fundera på barngrejen...
Amen på det! Och jag fyller trettio i februari. Liksom tjena hur gammal är jag fast jag inte är gammal alls. Jotack, åldersnoja javisst!
Skicka en kommentar