Men jallafall. I boken finns det en mormor som är jättefin. Som dör. När huvudpersontjejen är sexton år. Och Lisa skriver om det så verkligt och så fint att jag låg i sängen och hulkgrät (ja) och när jag kom till mitten av boken där avsnitt två börjar var jag tvungen att sluta läsa, för att jag grät så mycket. För inom mig fanns visst mitt sjuttonåriga jag som mindes exakt hur det var att förlora en mormor.
Huvudpersonen i Lisas bok kan först inte gråta när hennes mormor dör, och så var det i och för sig inte för mig. Jag grät och grät och grät varenda gång jag pratade om mormor under två hela år. Men ändå. Alla de där beskrivningarna av hur det känns när någon bara försvinner och aldrig ska komma tillbaka, dem kände jag igen mig i bara alltför väl. Därav sammanbrottet.
Nästa kväll när jag läste resten av boken frågade David om det "inte var några som dog i boken idag?". Och jag bara "nej, inga fler tror jag!" Sen kom det en massa nya mormorreferenser och jag lipade igen. Ungefär lika mycket. Var helt slut när boken tog slut.
Lisa: Du skriver så man berörs kan man säga. Kanske bästa sättet att skriva på av alla sätt som finns. Så himla tur för alla Sveriges ungdomar (och vuxna) att det finns författare som du!
6 kommentarer:
Men eller hur! Bästa boken jag läste på hela sommaren, och ja, jag hulkgrät också. Fantastiskt bok!
Måste läsas...fast det är lite hatkärlek att läsa en bok man gråter av ju!
Den ska alltså sparas till en sån där dag när man känner att det enda som kan få en att må bättre är att gråta ihjäl sig en smula? Ungefär som "Jag saknar dig jag saknar dig". Låter som en himla bra bok, faktiskt!
Å, Johanna! Tack, tack, TACK!
Lisa: Men tack själv! :)
Jag läser ju bloggen så nu attans får jag väl ta och läsa boken också!!
Skicka en kommentar