lördag 20 januari 2007

Att gråta till Disney (eller "Jag är en tönt")

När jag var liten grät jag till Den lilla sjöjungfrun. Dock inte för att jag ogillade filmen. Tvärtom; Blunder var rolig, Ariel vacker, Ursula skojjigt ful och jag kunde texterna till alla sångerna utantill (Det händer fortfarande att jag trallar "Jag vill vara med, mitt bland människor, och jag vill se, jag vill se dem dansa...." i duschen ibland, när batterierna i duschankan råkar vara slut..)

Men.

När jag sett denna färgsprakande och fantastieggande Disneyproduktion kom jag ju oundvikligen alltid fram till slutet av filmen. Slutet där Ariel ska förvandlas till människa för att kunna vara med sin prins för alltid. Åh vad lyckligt tyckte alla andra 6-åriga barn. Inte jag. Jag bölade. Inte för att jag inte ville att hon skulle få prinsen, utan för att denna 'vinst' innebar att hon var tvungen att säga hejdå till sin pappa, havskungen. Ta farväl av sin pappa. Sin P-A-P-P-A. Jag rös i hela kroppen och grät i pappas knä i timmar, en scen som jag minns väl än idag, från vårt vardagsrum i Sävedalen någon gång runt 1990.

Jag kunde helt enkelt inte tänka mig något värre än det (och det kan jag nog fortfarande inte). Men man kan ju ändå vänta sig att man blivit något tuffare när man som vuxen ser den Disneyfilm på jobbet. Med barnen.

Så. Idag såg vi Björnbröder 2. Bara det faktum att det är en uppföljare till en redan trist film för barn upp till 12 gjorde ju att intresset från min sida i början var något beige och jag somnade efter två minuter i en puff (eller sackosäck, säg vad du vill).
Fem minuter innan filmens slut vaknade jag. Storebror björn var då på väg att dö, men lillebror björn gjort en önskan om att storebror ska få förvandlas [tillbaka] till människa och vara med sin kärlek [vad hon nu hette]. Vilket resulterade i tår 1. Men björnen kunde inte skiljas från sin lillebror (tår 2), så istället blev det flickan som fick offra sig för kärleken och förvandlas till björn. Men först tvingas hon förstås ta farväl av sin far (här kommer tår 3, som även rinner ner för min kind).

1. Vad är det med Disney och "förvandlas till en annan varelse för kärlekens skulle och därmed tvingas säga hejdå till sin pappa"-stories?
2. Vad är det med mig och ovan nämnda movieplot?

Jag grät till Björnbröder 2. På jobbet. Med barnen. Trots att jag sovit igenom nästan hela filmen. (Eeh?)
I bilen på vägen hem kom S och M fram till att det omöjligt kan bli töntigare än så. Omöjligt. But geeky is the new cool, or so I´ve heard.

Right?

8 kommentarer:

Anonym sa...

De siktar in sig på svaga punkter de där filmmakarna. Ruggigt.

Anonym sa...

jaaaaaaaa ooo nostalgi utav bara tusan men vem sjunger egentligen? är det sissel kyrsebö eller va hon heter låter som lite norskt?=) kan det va så? hmm sebastian han va grym min idol :D

Nicky sa...

Jag gråter också alltid till Disney filmer. Fast å andra sidan är jag nog den mest blödiga människan på denna sidan jordklotet..

Anonym sa...

he he - jag gråter alltid till askungen på julafton! *lol*

apropå vettiga tidningar - DN tycker jag verkar vara rätt OK, Som du säger - Aftonbladet är skräp - ÄNDå tittar jag ofta in på den, de har en lättläst? sidlayout. De flesta "nyheter" läser jag inte just pga den sjukt dåliga rubrik-sättningen :-(
En och annan kolumnist är läsvärd där - det är ungefär allt.

Anonym sa...

Jag hade en mycket vacker bilderbok som nu tyvärr de flesta sidorna är bortrivna ur (?) Jag glömmer aldrig hur hon dansar med ledsna ögon för prinsen och hans prinsessa på deras bröllop på ett skepp. I den RiktigA sagan om lilla sjöjungfrun ska hon nämligen döda prinsen för att kunna få komma tillbaka till sina systrar, men när hon ser dem lyckligt sovande i varandras armar blir hennes kärlek till prinsen ändå det starkaste och hon slänger kniven i havet och förvandlas till en luftande... (där hon träffar flera andra luftandar som har varit med om samma sorts kärlek)... jättesorgligt.

stefanmedo sa...

haha. så du satt där bland barnen och grät. Jag får roliga bilder. Grät de också?

Hursomhelst är det ju inte SÅ töntigt ändå. Coolt om något...

och förståeligt. Det händer mig själv alltför ofta, ibland blir det bara för mycket när man ser sånt där. Men äh, jag gillar det.

Johanna sa...

nä, det var bara små små tårar som jag snabbt torkade bort..haha. Lät dock övrig personal skratta lite åt mig först, det var de värda...hehe.

(Just de här barnen är flerfunktionshindrade och inte riktigt på en nivå där de kan gråta åt en film eller skratta åt mig för att jag gör det. Tur för mig kanske.)

Anonym sa...

Vem sjutton gråter inte till disneyfilmer...herregud, jag gråter till allt! You are not alone!