Onsala - en fin dag på havet.

Igår, efter barnafödamorgonen, åkte jag och D med Johanna och Erik till Onsala. I Onsala ligger Eriks släkts vackra havstomt, med två hus som är så gamla och ruttna att han fick bända upp väggen för att kunna öppna dörren. Där inne bor en massa myror som gnager på möblerna, men det är som ett museum för alla saker står kvar precis som de stod när någon lämnade huset för jättemassa år sedan. Spännande.

En liten rolig detalj är att det stora huset är byggt som två spegelvända lägenheter på insidan, för i tidernas begynnelse bodde där två bröder som inte tålde att se varann.

Vi åkte ut med båten för att fiska. Först var det mulet och blåsigt så vi frös ganska mycket, så vi gick iland på en ö och hade picknick där. Då kom solen. David och Erik vandrade iväg och fiskade från klipporna, och David kom tillbaka med en stor havsöring. När jag rensade den hemma sen hittade jag två hela fiskar i laxens mage. 

Välkommen Klaras lillasyster!

Big news: Tidigt i morse fick min kusin Sara och hennes Johan sitt andra barn, en liten flicka! Blir alldeles överväldigande glad när jag tänker på det, och på att jag själv fick vara med på ett litet hörn mitt i allt. Kvart över fyra inatt väcktes jag nämligen av the telefonsamtal - det var äntligen dags! - och jag körde i ilfart hem till dem för att ta hand om lilla Klara när hennes mamma och pappa åkte till BB. 

Jag hann ge min älskade kusin (a.k.a superkvinnan) en snabb men innerlig kram innan de for iväg och det som för Sara säkert mest kändes som ont, kändes för mig som världens finaste stund. Mindre än en timme senare var lillflickan född, men det visste vi förstås inte just då.

Klara och jag hade en dundermysig morgon. Hon verkade inte det minsta förvånad över att vakna jämte mig istället för mamma och pappa, utan frågade bara om "Davi osso hä?". Sen sprang hon och hämtade ugglan jag sytt till henne, kramade den hårt och sa "min". Då dog jag lite. Fantastiska unge.

Vi åt frukost och Klara var smart nog att utnyttja fördelarna med föräldrafritt. "Ka-a gilla inte dussa. Ka-a titta teevee." Så det blev Pettsson och Findus och mys i soffan, lek med lera och gungande i hängmattan. 

Den här morgonen ligger väldigt, väldigt bra till i kampen om årets bästa!

A walk along memory lane.

Det här till kvällsmat: vaniljglass, varm nyponsoppa och mandelbiskvier. Snacka om barndomskänsla på den!

Det allra bästa är att biskviförpackningen ser ut exakt som den gjorde när jag var liten, och det gjorde mig nästan ännu gladare än över att få äta dem. Jag är lättroad på det viset.

Ni är hjältarna!

Det är så härligt med konsumentmakt, och att människors protester över saker som är dåliga så snabbt får konkreta konsekvenser. Precis som Annika skrev igår i kommentarsfältet på mitt inlägg, tvingades Gilette att ta bort sidan med "råd om rakning till mödrar och döttrar" eftersom det var så många som blivit arga när länken spridits på facebook och bloggar. Så nu är den borta. Tänk vad lite gnäll kan göra ändå!

Och minns ni när jag för några veckor sedan skrev om det hemska lagförslaget i Uganda, om dödsstraff för homosexuella? Det blev samma sak där - budskapet spreds på bloggar världen över och tillräckligt många skrev på protestlistorna. Resultatet blev att lagförslaget inte gick att genomföra. 

Hurra för alla er som tar er tid att stå upp för era åsikter. Det är så himla viktigt och gör verkligen skillnad i samhället!

Bojkotta Gilette

Det här gör mig jävligt förbannad. Gilette, företaget som säljer hårborttagningsprodukter och rakhyvlar med mera, har på sin webbplats en site som är till för "mödrar och döttrar". Uppenbarligen har de kommit på att de kan kränga fler hyvlar om alla tonårstjejer börjar raka bort fjunen från sina ben i riktigt låg ålder, och riktar därför följande råd till landets mammor:

• /.../ hanterar du samtalet på ett stödjande och positivt sätt gör du det lättare för din dotter att börja raka sig.
• Låt henne se när du rakar dina ben.
• Två gånger i veckan kan räcka. Det handlar om att hjälpa henne utveckla självförtroende.
• Vissa tjejer börjar vid 10 års ålder /.../
• /.../ det är ganska troligt att hon vill börja raka sig om hon har blivit medveten om hår på benen. 

Blir helt ledsen när jag läser det här, tioåringar ska verkligen inte behöva lära in behovet att raka sig. Att man som vuxen (eller äldre tonåring) väljer att raka benen är ju en sak, men hade jag haft en tioårig dotter hade jag velat att hon skulle känna sig fin som hon var. Inte att hon skulle utveckla självförtroende genom att "bara" behöva raka sig två gånger i veckan. Fy fan.

Kungens "svar" på skandalanklagelserna

"Vilken typ av klubb då, talar vi om? (TT-reportern: Stripp- eller sexklubb) Näeh... *flackande blick*...näe... jag tror faktiskt inte... nä."

Reportern: Och uppgifter om privata tillställningar med lättklädda damer, de stämmer alltså inte heller? "... ... näe... inte vad jag påminner mig i alla fall... näe."

Trovärdig känsla på den? Om kungen haft en strategisk rådgivare inför den här intervjun gissar jag att denne river sitt hår just nu.

Hos tandis

Tankar i hissen upp: Okej, hoppas hoppas att han inte märker att jag slarvat med tandtråden igen.*

Två minuter senare i tandläkarstolen:

- Står allt väl till med dina tänderna i år med?

- Jajjamän. MEN JAG HAR SLARVAT MED TANDTRÅDEN, SKÄMS SÅ HIMLA MYCKET, FÖRLÅÅT!

Är uppenbarligen mycket dålig på att dölja saker.

(* Slarvat = aldrig använt).

Megaloppis i Majorna.

Jag tror aldrig att jag varit så toknöjd efter en loppis som jag var idag. Megaloppisen i Majorna arrangerades för tredje året i rad och jag åkte dit med David och mamma för att fira mors dag och för att fynda saker. 

Det första D fick syn på på Stigbergstorget var en gigantisk och väldigt vacker 50-talsradio. För ÅTTIO kronor. Vi högg den direkt naturligtvis, och till vår lycka visade det sig att den till och med fungerar. Och som en liten bonus finns det en lucka längst upp som gömmer en inbyggd vinylspelare. Den ska nog få vara stängd dock - vi har tänkt använda hela möbeln som pall åt vår fina Urban Outfitters-skivspelare.

Övriga fynd var en härlig vintageblus (se nedan på den piniga "här tar jag en bild på mig själv i badrumsspegeln"-bilden), en trälåda, nya hörlurar, sällskapsspelet Scotland Yard, en LP-skiva och boken "Glassnostalgi" - en nostalgibok om 50- 60- 70- 80- och 90-talen. 

Mamma fick ett pärlhalsband med sötvattenpärlor i morsdagspresent (hon råkar ju vara världens överlägset bästa mamma) och när vi ätit lunch med Nicole och hennes härliga mor Monica bestämde vi att detta nog måste bli en årlig morsdagsmarknadstradition.

Paradisfolket.

Var på en fantastiskt rolig fest igår. Jag älskar verkligen mitt gamla gymnasiegäng, alla bara kör, ingen skäms, ingen håller igen. Det blir alltid roligt.

Vi var i Jespers och Ollies coola lägenhet som ligger i en industribyggnad vid havet, och balkarna i taket inbjöd till diverse extravaganser på dansgolvet. Det hängdes i tak, stogs på händer och dansades urflippat - det var väldigt, väldigt roligt.

Och just det, jag nämnde ju något om att dessa kära vänner i festsammanhang brukar vara överambitiösa, typ platsbygga en bar bara för en fest, köpa mängder av plastpalmer, hyra in en DJ eller liknande. Gårdagens "event" (som skedde innan de flesta av oss kom) var att slå världsrekord i burrito. Tror den blev 110 cm, och att den sköljdes ner med salsasås. Mmm... (?).

Trycker hur som helst "gilla" på hela det här gänget, och på att det känns så skoj att så många bor på samma ställe igen. Hörrni, det var så himlans skoj att se er igen!

Lördagspyssel

Pyssellördag. Klev upp i morse och kände ett trängande behov av att slå in en skokartong i prickigt färgglatt papper. Så då gjorde jag det. Sen limmade jag ihop det tokfina kakfatet som min pappa gjort i slöjden när han var liten - för limmet hade släppt lite på ett ställe - och när jag ändå var igång passade jag på att måla om några tavelramar. Och så cyklade jag och D en mil i ösregn på våra nya cyklar.
Känner mig nästan smärtsamt produktiv idag som ni förstår (har typ aldrig någonsin never ever cyklat frivilligt i regn förut) så nu blir det fint med lördagskväll. Nicole dyker in här snart och vi ska dricka drinkar, låtsas att solen gassar ute och sen ska vi på fest hos Jesper med vårt gamla (samt när det gäller fester alltid mycket överambitiösa) gymnasiegäng. Hepp, skål på er!

Troligtvis det gulligaste jag sett.

Svarta blixten

Jag är så himla glad - har fått ärva Teds mammas gamla cykel! Har längtat efter en cykel i flera år, ända sedan jag glömde ta med mig min fina röda Monark när jag flyttade från Solrosgatan. Det var 2007. (Gick dit och letade efter den förra sommaren men märkligt nog var den borta.)

Men nu! Äger cykel igen! 

Och det bästa: den är av fin dammodell så man sitter perfekt på'n. Den har växlar (yey!) och den har CYKELKORG. Jag är helt bubblig i magen för att den är så fin, och för att jag nu kan cykla överallt, hela tiden. Idag till exempel kom jag på att jag behövde köpa gummiklister eftersom jag ville pyssla lite. Då hoppade jag på hojjen, var på Bokia på Avenyn på två minuter och sen cyklade jag hem. Kändes ungefär som att teleportera hit gummiklistret.

Okej, nu kan ni sluta vaja med era intresseflaggor!

(P.S. Har hittat två fina plastblommor som jag ska pimpa cykelkorgen med. Pricken över i och så vidare. Kommer eventuellt också sy ett prickigt sadelfodral.)
_______________________________ 

Uppdatering: Cyklade hem från Nicole ikväll, i mörker och totalt ösregn. Ändå var jag glad hela vägen, jag bara flög fram och hela vägen tänkte jag "HA! Regnet BEKOMMER mig inte ens!". Så mycket gillar jag cykeln/att ha en cykel. Okej, det var allt. (Ta ner de där himla flaggorna nu sa jag ju.)

Längtan efter Randy.

Farao vad jag vill ha en katt! En liten ullig gullig en som skulle kuta runt här hemma och stå vid toppen av trappan när vi kommer hem. Är helt säker på att vi skulle älska ihjäl den, David skulle stå och le med huvudet på sne och skratta till sådär som han alltid gör när han ser gulliga djur/barn. Problemet är bara att man faktiskt inte kan ha katt i lägenhet. Katt i lägenhet är inte schysst mot katten. (Vi har visserligen egen ingång, men bilar överallt utanför och stans största korsning i närheten. Går junte fattar man ju).

När vi bodde i Schweiz fantiserade jag om att nån bonde i närheten skulle vara på väg att ta död på en kattunge, så att jag skulle kunna rädda den. Det skulle liksom inte kännas så elakt att ha en kattunge i en lägenhet om alternativet för den var döden. Då hade jag varit en räddare istället! Men då kom ju problemet att behöva lämna katten när vi skulle flytta hem, och hujedamig för sånt. Skulle aldrig kunna.

Tror vi får nöja oss med kattgos på Ådäljan* tills vi har ett eget hus att skaffa en katt till. Men då! Nummer ett på listan över saker att skaffa när vi har ett hus: ullig gullig kattunge. D tycker att den ska heta "Randy" eller "Kingen".

* Hemma hos mina föräldrar, alltså. Där bor katterna Elsa (den lilla t.h. i bild) och hennes dotter Lennon (jätten t.v.)

Blir ju inte toksugen.

Kalla mig old fashioned, men jag uppskattar när kött kommer i "stycken". Eventuellt i bitar. Undviker gärna att det kommer i flarn.

Idag på en stolpe vid Korsvägen

"Om saker man sparat" alt "Min hemliga förflutna som hjärndöd".

Har sorterat mina kartonger på vinden hemma hos föräldrarna idag. Det tar en evighet eftersom jag aldrig verkar ha slängt en enda pryl i hela mitt liv. Bland (en stor mängd) märkliga fynd var nog det här allra konstigast:

Jag hittade en låda med en massa fina saker i. Tog upp något väldigt tungt, som dessutom var noga inlindat i tunt inslagspapper. Undrande och nyfiken vecklade jag försiktigt ut pappret och plockade fram... en grå sten. Stor som ett mjölkpaket och verkligen inte särskilt fin. Varför jag sparat på den i alla år? MYCKET oklart mina vänner, mycket oklart. 

Destination folkfest.

Det är väldigt lätt att känna igen min släkt under Göteborgskalaset, det är alltid vi som står och tjoar ljudligast och mest intensivt. Så också idag. Min kusin och hans pappa sprang som vanligt så jag och David mötte upp hejarklacken som bestod av mamma, moster Marianne, kusin Sara (som ju ökade spänningsmomentet med sin blotta närvaro, tokgravid som hon är tre dagar efter beräknad bebisankomst), Johan och lilla Klara. 

Innan resten anlände stod jag och D själva och kikade på de svettiga löparna. Jag anmärkte på hur ovanligt tysta och tråkiga alla åskådare var - såhär tyst brukar det ju aldrig vara. Det visade sig bero på att resten av vår familj inte hade kommit ännu, när de väl var på plats lade sig en ljudmatta av "Aooooh, iiiiih,, heeeejAAAA, STEEEFAAAAN, Gert-ERIIIK, komigeeen, ooooo, iiiii, aaaaa, heeeejAAAA" över Kungsportsplatsen.

Måste säga att familjerna Lagerfors/Johansson/Gottfridsson/Jansson även år 2011 sköter sig exemplariskt som motivatorer!

Publikkaos

Enligt kvällstidningarnas löpsedlar idag var det publikkaos på Liseberg igår, tusentals människor hade blivit nekade inträde för att det var fullt i parken när Veronica Maggio skulle spela. Galet. 

Vi var där och märkte inte alls av något "kaos", vi körde vår femkamp (som jag inte vann) och Björn sköt ankor och vann en ganska ful färgglad höna som Malin visar upp på bilen. I bakgrunden skymtar man Björn som står i kö igen för att skjuta till sig ännu en lika ful färgglad höna. Det var en mycket trivsam kväll.

I eftermiddag blir det Göteborgsvarvethejjande, men först ska David och jag åka och spela badminton. Jag hoppas att jag är lite duktigare på det än jag befarar att jag är. Vi får se.

Johoorå, såatte...

Okej. För några veckor sedan var jag ganska vältränad. Faktiskt. Sen råkade jag lata mig i tre veckor i sträck efter att vi flyttat hem till Sverige. Resultat av det? Jo, idag sprang jag i kanske...11 minuter. Sen blev jag uttråkad. Sen blev jag hungrig. Då vände jag och sprang hem igen (lite trött i benen dessutom).

Känns oerhört lyckat.

Kärleksburken.

De senaste dagarna har vi röjt i vårt förråd och jag blev själaglad när David hittade min fina hjärtburk som jag har fått av mormor. Den är fullproppad av brev och lappar som jag och D har skrivit till varann, små kärleksförklaringar och annat. Var tvungen att sätta mig och läsa några av dem och gladlipa lite (Obs! Normalt beteende!). Alltså verkligen ett bra tips: välj ut en fin burk och spara sånt du och din someone special skrivit till varann i den. Ta fram och glutta lite när det behövs. Man blir jätteglad samt kär.

Prinsbröllop = sagobröllop?

Roligaste bild jag sett på länge. Den engelske prinsen (Edward? William? Vad hette han nuigen?) som gifte sig nyligen ser ju ut ha kopierat hela bröllopet från sagans värld. In i minsta detalj. Jag hoppas så att det var medvetet, det hade ju varit fantastiskt. "Prinsparet talar ut: vi hade alltid önskat oss ett sagobröllop"

Inte riktigt, va?

Kvinna till sin man i mataffärn: Men SNÄLLA du, du måste ju ta de färdigdelade oliverna förstår du väl? Man sparar in minst en halvtimme varenda dag på att slippa dela dem själv.

(!!?)

Här ärn!

Hurra hurra, äntligen bor den här hos oss. Skivspelaren med stort S, den vi spanade in i USA, blev kära i och nästan kånkade med oss hem därifrån. Den som supersnälla Staffan och Karin sedan beställde till oss från Urban Outfitters UK, och gav oss i julklapp. NU är den på plats.

Den har stått i Jkpg och väntat på oss i flera månader och idag tog vi rycket. Vad är 30 mil i bil för att få hem en älskad familjemedlem liksom? Ingenting.

Säg mig nu, har ni någonsin sett något snyggare?

Lördagsloppis.

Vissa lördagar på sommaren är det loppis på Heden, ett stenkast från min lägenhet, och idag var jag, Diggi och Johanna där och fyndade lite goa vinylskivor. Håller nu på att längta IHJÄL mig efter vår skivspelare som står i Jkpg. Måste hämta snarast.

Hur som helst, vi fikade på Garbos också och då började vi prata om vad man skulle vara om man var en maträtt. Jag är tydigen "avocadomacka". Åh, sund och fräsch, tack! tänkte jag, men då förtydligade Martin genast; "Nej vi menar mer att du är lite slarvig och tar dig några mackor istället för riktig mat för att du inte orkar laga till något". Det kändes tyvärr lite mer träffande. 

Jag och Johanna var helt överens om att Martin är "kött, potatis och brunsås" men då tog han väldigt illa upp och motiverade det med att han "ju har rest mycket". Då fick vi enas om att det var okej att han är kött och potatis med nån form av het salsa till. Lite kryddigare liksom. 

Johanna W är en liten påse McDonalds-pommes frites. Inte mer med det.

Hundrafyrtiotrekommafem

Jag, Ted och Jesper körde quiz på Foxes ikväll. Vi kände oss heta men fick bara 8 rätt av 21 - oerhört pinigt och självklart ofattbart. Dock lyckades jag briljera på en av frågorna, nämligen "Hur bred är en svensk standardjärnväg?". Av någon konstig anledning visste jag att det är 143,5 cm. Vad är chansen att man kan svaret på den liksom? Kände mig som en mycket, mycket vis person i den (tyvärr korta) stunden. 

På vägen hem hängde T och J lite i en byggnadsställning. De har tillsammans med Johan slagit vad om att kunna "hålla sig fast i en lyktstolpe och ha kroppen vågrät rakt ut i luften" innan året är slut. Kräver mycket axelträning. Mycket axelträning. Jag är själv inte särskilt nära att klara den övningen kan jag meddela. (Är det ens möjligt för människokroppen att stå så? J har sagt att han kan redan, känner att bildbevis vore att föredra. Inte minst för att det måste se roligt ut.)

Note to self: skaffa konkret mål med din träning. Det verkar vara en motiverande metod.

Dagens kräk.

Fick reklam från SD i brevinkastet. Ville på studs kaskadkräkas lite över kuvertet. Kräk kräk.

Grejer man saknat jefligt mycket när man bott i Schweiz:

1. Att kunna grilla kvällsmat vid havet. 

 2. Att kunna hänga med den andra Johannan och Diggi och alla andra vänner precis när man vill.

 

 

(Uppdatering: (till Sofia A). Du, Johanna och Erik bor ju precis vid er gamla lägenhet. Satt på balkongen och tänkte att det hade varit perfekt om ni också flyttat hem nu, då hade man kunnat kila över till er en snabbis precis som vanligt. Hade varit grädden på moset.)

Viktigt!

I Uganda försöker regeringen rösta igenom ett lagförslag som ska förbjuda samkönade relationer (the "Kill the Gays" bill). Att vara ihop med någon av samma kön ska kunna straffas med döden, liksom att känna någon som är ihop med någon av samma kön. Det är absurt och fruktansvärt, och du kan skriva på ett upprop mot vansinnigheterna genom att klicka HÄR. Gör det nu på en gång!

Superkvinnan! (Vi är släkt, bara så ni vet)

På valborg för två år sedan var jag och fikade i slottskogen med min kusin Sara. Inget märkligt, förutom att hon var tokgravid (hade gått över tiden med flera dagar) och ändå kom cyklandes pigg och alert som vore det helt normalt. Jag blev 1. Ohyggligt orolig att bebisen skulle komma just när Sara skulle cykla hem själv igen, och 2. Sinnessjukt impad.

Sara är lite min idol. I många avseenden såklart, men inte minst för den här superhjältegrejen hon plockar fram när hon bär på bebis. Just nu är hon alldeles jättegravid igen men ser ändå ut exakt som vanligt - förutom fotbollen på magen såklart. Hon skuttar upp och ner och har världens energi. Idag lagade hon smarrig lunch till mig och sen cyklade vi till Klaras dagis så att jag ska hitta dit när jag rycker in som akut barnvakt snart när pricken får för sig att ploppa fram. Är obeskrivligt nöjd över att ha fått detta uppdrag. Jag och Klara har redan peppat för alla roliga lekar vi ska leka när hennes föräldrar är upptagna med att föda henne ett syskon.

Gullungen har precis blivit två år (även om hon luras lite busigt och fnissar och säger "tjeee" när man frågar) och i söndags var vi där på födelsedagskalas. Då fick jag äntligen ge henne ugglan jag sytt, tror att den gjorde succé. Kalaset var väldigt lattjo som synes, och tanken på att vi är hemma nu igen och kan leka hos Sara, Johan, Klara och pricken när vi vill, gör mig lycklig som en ko på grönbete.

Glimtar av en smålandshelg

I helgen åkte jag med mamma och pappa till Bexet för att hjälpa Marianne och Gert-Erik att plantera granar i deras skog. Vi åkte till Nädhult, gården där G-E:s mamma Lisa växte upp, och sen klev vi omkring i terrängen och grävde hål som vi stoppade ner granplantorna i. 900 stycken sammanlagt. Det var viktigt att akta sig för huggormar, så det gjorde vi. Sen grillade vi korv och lagom till fikat kom mina goa kusinbarn och höll sällskap. Anton ramlade ur sin solstol med ett brak och då flög det en stor kattuggla ur sitt bo i trädet bakom. Jag blev alldeles till mig, en uggla! Hade fått för mig att de (nästan) bara finns i sagorna. Å andra sidan är det lite som en saga i de småländska skogarna.

Spontanious living.

Om man ska åka till Iran en månad för att coacha ett ungdomslandslag i innebandy - är det då troligt att man samma dag som man ska åka är säker på om det blir av eller inte? Det normala svaret hade varit: Ja. Men nej. Igår skulle David ha flugit till Teheran för att göra just detta, men iranierna verkar ha missat att skicka honom flygbiljetterna. De verkar också ha missat att alls höra av sig på ett par veckor. Lite skumt!

Vi drog till Ikea istället för Iran så länge och shoppade en djungel av gröna växter till lägenheten. Så kan det gå.

Högre krav än så har man ju inte

På vägen hem till Sverige stannade vi ju (såklart, vem hade inte?) i Tyskland och köpte lite alkohol. Hittade en tokbillig variant av färdigblandad Mojito, och tänkte att några sådana måste vi ju ha även om det inte är "riktig Mojito". Det var det inte heller, visade det sig. Det var bara "typ Mojito" (nära nog).

Om att inte gå hem när man blir ombedd.

Jag har kommit på när man vet vad som kännetecknar en riktigt nära vän. Det är när man inte längre känner några som helst krav på artighet gentemot varandra. Igår var jag och Sofia hemma hos Nicole, som vid åttasnåret supervänligt bad oss att gå hem eftersom hon ville hinna träna. Helt rimligt. Jag och Sofia satt kvar i soffan en stund och snackade vidare - det var ju så kul att ses liksom. Sen glömde vi bort att gå hem. Vid tiotiden sa Nicole lika vänligt att "förlåt, men jag måste sova snart. Jättekul att ha er här men... ni får faktiskt gå hem nu". Då gjorde vi det. Eller nästan, vi kom bara till trapphuset, för just då kom Martin och hans kompis Erik hem och bjöd in oss på kvällsmat. Vi tackade ja. Oss blir man inte av med så lätt!

Hence dagens visdom: Att vara riktiga vänner är att kunna be varandra att gå hem, men lika mycket att kunna låsas som ingenting och stanna kvar, timme ut och timme in.

En rolig detalj är förresten att "kvällsmaten" bestod av gurka och keso. M och E, redan supervältränade klättrare, har någon form av deffningsperiod för att tappa ett kilo eller två och på så sätt bli ännu bättre på att hänga i berg i fingertopparna. Känns som att det kan bli svårt att bjuda det här gänget på middag under de kommande veckorna...

SNÖ!?

Antal gånger det regnade i Bern under våra sista månader: 2. 

Antal gånger det har regnat i Göteborg under våra två första dagar: 2.

Och nu - gott folk - SNÖAR det också. I maj. Känns underbart att vara hemma, det gör det verkligen, men vi kommer nog sakna det schweiziska vädret rätt mycket har jag en känsla av.

Det gick! Vi är hemma!

Fortsättningen på den spännande packningsföljetongen är inte så spännande fakiskt: bisarrt nog fick allt plats hur enkelt som helst. ALLT som var på förra bilden, samt ganska mycket till. Bland annat sex-sju stora tomma väskor, en frysbag, två palmer (!) och en tavla. 

Vi behövde inte ens ha något vid fötterna i framsätet. Dessutom stannade vi vid bordershoppen i Puttgarden och fyllde på med ett flak öl och tre kassar flaskor av olika slag - som också fick plats. Slutsatsen är att Peugeot 308 är som ett svart hål - sväljer VAD som helst.

Nu har vi sovit ut och badat badkar hemma hos mina föräldrar (lyxen) och i eftermiddag får vi tillbaka vår lägenhet. Hurra!

Projekt: få hem grejerna till Sverige. Del I.

Detta - och lite till - ska i morgon bitti packas in i vår Peugeot 308. Det är tänkt att vi själva också ska få plats.

Min känsla är just nu att jag borde börja kolla flygbiljetter hem, så att en av oss kan flyga med några väskor. David kör stenhårt på "Nej nej, det där går in, jag tror det är lugnt faktiskt".  

Vad tror ni, hur stora chanser har vi?