Onsala - en fin dag på havet.

Igår, efter barnafödamorgonen, åkte jag och D med Johanna och Erik till Onsala. I Onsala ligger Eriks släkts vackra havstomt, med två hus som är så gamla och ruttna att han fick bända upp väggen för att kunna öppna dörren. Där inne bor en massa myror som gnager på möblerna, men det är som ett museum för alla saker står kvar precis som de stod när någon lämnade huset för jättemassa år sedan. Spännande.

En liten rolig detalj är att det stora huset är byggt som två spegelvända lägenheter på insidan, för i tidernas begynnelse bodde där två bröder som inte tålde att se varann.

Vi åkte ut med båten för att fiska. Först var det mulet och blåsigt så vi frös ganska mycket, så vi gick iland på en ö och hade picknick där. Då kom solen. David och Erik vandrade iväg och fiskade från klipporna, och David kom tillbaka med en stor havsöring. När jag rensade den hemma sen hittade jag två hela fiskar i laxens mage. 

Ett litet egoinlägg.

Läser i DN Debatt att Marocko sedan attacken mot en manifestation i Laayoune i november "inte tillåtit varken internationella fredsobservatörer, politiker eller journalister att komma in i Västsahara". Men jag vet minsann två journalister som lyckats ta sig dit...! Känner mig nu mycket nöjd med detta. 

(Ursäkta att allt jag skriver om/diskuterar/tänker på just nu handlar om Västsahara och fisk, det bara blir så. Det får handla om fisk ett litet tag till, okej?)

Key West

Längst söderut i Florida möts Karibiska havet och Mexikanska golfen och på gränsen däremellan ligger ett pärlband av 34 öar; Florida Keys. Där har vi varit idag! Målet var ön Key West som ligger allra längst ut men vägen dit är minst lika vacker. Motorvägen US 1 löper rakt ut i havet och länkar samman öarna via 43 broar, och när vägen tar slut efter ett tiotal mil är man på Key West, så långt söderut i USA man kan komma. Därifrån är det närmare till Cuba än till Miami.
Ön har 30.000 invånare, men det kommer tre miljoner turister varje år (!) och det märks verkligen. Överallt fanns souvenirshoppar och hela stan kändes som en stor uppbyggd theme park, en liten låtsasvärld med pubar och butiker och gatuförsäljare och små trähus i pastellfärger med snickarglädje och amerikanska verandor med gungstolar och hammockar. Väldigt pittoreskt och mysigt. Här fanns papegojor i glada färger och amerikaner på Harley Davidsons, glammiga bilar, rostiga cyklar och glass. Det låg en väldigt speciell atmosfär över hela stället.
En hel del kända fötter har förstås strosat de små gatorna fram under historiens gång, bland annat bodde Ernest Hemingway här i en pampig vit villa, den gamle presidenten Harry Truman hade sitt sommarhus på samma gata och där ligger också Pan American Airways allra första kontor från 1920-talet. Vi strosade omkring i värmen hela dagen och kikade på allt, fotade lite, åt lunch på en äkta amerikansk diner (snabbmatskedjan "Denny's, vi försöker bocka av dem alla) och försökte klura ut hur sjutton man ska veta vad saker och ting kostar här. Det läggs på skatt och dricks och gud och hans moster på allt man köper så det är omöjligt att klura ut vad man ska betala innan notan kommer. Spännande! Och lite märkligt. 

Och just det, djuphavsfisket! Vi var ju ute med en stor båt igår kväll/natt och fiskade. Och det var kul, det var det verkligen. Häftigt att åka ut på havet i mörkret, och Miamis skyline utgjorde en mäktig kuliss till det spektakel som snart skulle utspela sig på vår guppiga båt. Det blåste nämligen så otroligt mycket att det vi kommer minnas mest nog handlar om just det. Båten (som trots allt var ganska stor) krängde upp och ner och från sida till sida med en sällan skådad fart. Vi snackar på en nivå där horisonten fullkomligt flög omkring framför ögonen om man tittade upp. Så det undvek man gärna att göra på vägen ut. David blev sjösjuk, Johanna blev rädd. Sen blev Johanna också sjösjuk. Sen spydde David. Sen fiskade han dock upp första firren av alla, en yellow tail snapper! Väldans skoj såklart. Och peaken kom när en snubbe - en rutinerad local -  fiskade upp en haj! Hurra hurra hurra, tyckte vi. Vid det laget låg dock de allra flesta ner med ansiktena gömda i händerna och bara försökte överleva det faktum att vi befann oss på en galen åkattraktion som aldrig tog paus. Jag sällade mig snart till den skaran, det gick liksom inte att inte må illa. David mådde kasst men fiskade ändå, väldigt tappert måste jag säga. Kaptenen och några av de där rutinerade localsen var de enda som verkade tycka att det hela var a piece of cake, och när vi kom tillbaka till Miami Beach Marina framåt småtimmarna fanns det gott om bleka ansikten i båten. Men en erfarenhet och en skön story, helt klart! Dessutom fick vi alldeles i början av turen se 60-70 kilo tunga karpar som simmade vid båten inne i hamnen. Monsterfiskar, kändes som människostorlek.

Det börjar på I och slutar på dyll.

I badrummet i vår sommarstuga bor en pinuppa. Hon är rackarns stilig med randig badhandduk och blont böljande hår, samt en fot som är sådär naturligt balettsträckt. En sån fot ville jag alltid ha när jag var liten, en välmarkerad hålfot, ungefär som på Barbiedockorna. När vi renoverade i Bexet för ett några år sedan efter översvämningen hittades pinuppan på vinden. Fick inte morfar hänga upp den för mormor när de byggde Bexet 1954? Ingen vet varför hon glömts bort, men nu är hon avdammad och upphängd.

De senaste dagarna har gått i tecknen av ett enda ord: idyll. Jag fattade det visa beslutet att åka med mamma och pappa ner till Bexet och det ångrar man ju aldrig någonsin. S-p-e-c-i-e-l-l-t inte när det är 25 grader varmt, ljusgrönt på alla träd, solvarmt vatten i sjön och det bjuds på våfflor med grädde och svenska jordgubbar i trädgården.

Alla vetenskapliga undersökningar visar att Bexet är den allra vackraste platsen på jorden.











Men det var liksom inte slut där. I söndags kväll, väl hemma i Göteborg igen, drog vi nämligen till klipporna vid smitten med Kalle och Therese för att grilla och fiska plattfisk vid/i havet. Följande hände:

• Grillen vägrade tutta eld.
• Vi fick ingen fisk.

Nummer ett löste sig efter trägen pyromanverksamhet och skälet till nummer två var lätt att utröna: vi bottenmetade efter plattfisk på ett ställe där hela botten var täckt av tång. Inte så många plattfiskar på lur, därvid. Trots dessa minimala missöden var det en kväll av äkta prippsblåkaraktär och jag fantiserar redan om att det är just så resten av alla sommarkvällar i år ska se ut.





Idag var det soligt igen och jag stack hem från skolan tidigt. Då gjorde vi två saker. 1. Åkte till Smitten och badade. 2. Åkte till Udéns Sport och köpte varsitt par nya skidor.
Märklig kombo, men i andra änden av sommaren bor vi ju i alperna!

Skogsmullar är vi allihopa, allihopa, allihopa

Mina axlar och min rumpa är ömma men friluftshelgen har varit enormt rolig. Vi var fjorton glada mysbyxbeklädda personer som i lördags morse begav oss ut i skogarna nånstans utanför Lerum för att paddla kanot och slå läger på en öde ö. Vi vandrade med kanoterna en bra bit och paddlade som aldrig förr genom två sjöar. Väl i land på den lilla ön slog vi upp tält, hämtade ved och spelade MIG i solen. Björn 'arrangören' Jansson hade anordnat en skattjakt för oss andra. Jag älskar skattjakter. Vi paddlade omkring mellan öarna och jag klättrade upp i ett träd och låg och grävde inne i en rotvälta. Mina lagmedlemmar ropade "men gud, springer ni?!" åt de andra lagen och eftersom vi låg sist just då höll jag tyst men ville egentligen ropa "komigen vi måste springa! Vi måste komma först till SKATTEN!". Dessvärre var Davids lag strået vassare och vann.

Efter att vi hade grillat korv och kött och annat gött gav jag, David, Per och Björn oss ut på en liten fisketur med kanoterna. Först fick David en abborre och sen hände det sjukaste av allt. Jag fick en stor gädda! Det var otroligt coolt och roligt och jag fick hjärtklappning av upphetsningen över att ha -med mina mått mätt- en hel monsterfisk på kroken. David guidade mig väldigt pedagogiskt och jag lyckades dra upp gäddan i kanoten. Som tur var hade kroken satt sig ordentligt, för jag fumlade en bra stund med slirbromsen och allt vad det heter..

För att riktigt showa när vi kom tillbaka till de andra lyckades David trilla i vattnet. Det var nog inte så varmt, men han fick snabbt tina framför lägerelden där vi satt i en ring allihop resten av kvällen. Otroligt mysigt. Natten blev ganska kall, och värst var det nog för Kristoffer som inte hade med sig någonting. Inte en sovsäck, inte extra kläder, inte så mycket mat. Han hade tygskor, begie byxor, en jättetunn regnjacka, ett äpple och lite pasta. På morgonkvisten såg han smått chockskadad eftersom temperaturen krupit neråt nollan under natten och till och med vi som hade trippla tröjor och sovsäckar huttrade på våra liggunderlag.

Vi har med andra ord lärt oss att man måste ha med sig varma kläder, att det inte är så himla svårt att kissa utomhus och att det är väldigt skojigt att vara i skogen. Och att man blir helt utmattad av frisk luft :)