Ännu en dag i vårt nya Berniska liv.

Jag vet: temat "kolla vad vi har det gött, här är det sol och 30 grader varmt", håller inte hur länge som helst som bloggtema, men vi är ännu så exalterade över hur bra vi har det att jag bara inte kan låta bli. Här är lite bilder från en helt vanlig måndag.

Gaselstrasse 12

Idag får vi nycklarna till vår lägenhet och - inte minst - våra möbler! Spännande. Jag håller alla tummar och tår.
En viss liten nervositet uppstod när Christoff som är "svenskansvarig" i klubben (de har en sån, haha) häromdagen sa: Ja.. vi har ju ingen säng ännu. Och inga garderober. Men vi har tre soffor! Och två av dem går i nästan samma färg, de matchar, ungefär.

Jag log och sa Det blir HUR bra som helst och tänkte Tur att det finns tyg på IKEA. ;) Hur det än ser ut kommer det att bli kanon att flytta in och göra oss hemma här på riktigt.
___________________
Uppdatering: nu har vi varit och sett lägenheten. Den är asfin, ljus och stor och med panoramafönster. Och en stor balkong med kvällssol. Hurra!

Att en ko kan se så skojig ut underifrån!

Idag gick vi upp klockan sex för att åka till Mürren nära Interlaken och vandra. Roland och Alexandra, pappa och styvmamma till två av killarna i laget, tog med oss fyra på en femtimmarsvandring i ett sjukt vackert landskap. Vi hade hela tiden en vidunderlig utsikt över snöklädda toppar (däribland Jungfrau på över 4000 meter), samtidigt som det var 28 grader varmt och helt perfekt vandrarväder.

Det kan verkligen inte bli mer Schweiz än dagens upplevelser. Vi vandrade till ljudet av koklockorna från korna som betade i sluttningarna och hade picknick med parmaskinka, goda ostar och choklad. Vi såg nog ut att ha det bra för en av korna blev lite närgången och ville väldigt gärna vara med. Hon flyttade sig inte ens när Roland drog henne i hornen och verkade inte det minsta berörd av att jag i princip lade mig under henne för att få bästa bilden. Hon bara slickade lite på mig, dregglade en sjö på Daniel och stod sedan stilla medan vi fortsatte vandringen.

Svenskbesök i bregottfabriken.

Första dan i stan.

Jag älskar att ha höga förväntningar och få dem överträffade. Ungefär så känns det hittills i Bern. I söndags kväll när äntligen kom hit gick jag och David, Daniel och Linda* ner till Aare, floden som rinner genom staden, och kvällsbadade. I går var det 32 grader varmt och helt perfekt - liksom det varit varje dag i flera veckor - och jag och David låg där hela dagen.

Den första vi såg när vi kom ner till floden och alla solande människor var Sofia, den enda jag känner i hela Bern förutom Daniel och Linda. Hon är en gammal Sävehof- och Sävedalen-tjej som också bor här tack vare sin killes jobb. Galet att hon var den första vi sprang på, men så känns det ju som att allt bara flyter på här också och blir smidigt hela tiden.

Vi badade, och solade, och badade lite mer. Jag är sjukt exalterad över själva badandet, som onekligen skiljer sig rätt mycket från vanligt badande. Såhär gör man i Aare:
Man lägger sin handduk på den stora gräsmattan, sen går man en kvart eller så längs floden. När man inte kan hålla sig längre slänger man sig i den turkosa, klara dröm-vattnet. Sen flyter man med, snabbt. Man bara ligger där och ser träden swisha förbi. Efter ett par minuter börjar man styra sig lite in mot kanten, mot någon av "Ausstieg"-ställena, där man hugger tag i någon av de röda metallstänger som satts ut. Roligare sätt att bada får man leta efter!

Vi har också hunnit med att öla med ovan nämnda Sofia och hennes kille Andreas. De tog med oss till tre sjukt olika men lika sköna ställen: ett restaurang med utsikt över stan och floden där de brygger sitt eget öl, en cubansk bar mitt i staden och "Kornhaus", som jag bäst beskriver som en gammal, rustik, mäktig källar-slottssal. Typ.

Vi bor än så länge hos Daniel och Linda, som tar hand om oss på ett fullkomligt förträffligt och gästvänligt sätt. Igår flyttade vi med dem från deras gamla lägenhet till den nya, som ligger nära vår lägenhet (som vi får först på fredag). Är den hälften så nice som den här kommer vi att bli kanonnöjda. Sprillans nytt golv, gigantiska fönster, fin utsikt.
Bara känslan att man är "ledig", varenda dag, ger mig ett lyckligt pirr i magen bara jag tänker på det. Och planer har vi massor redan. På torsdag ska vi vandra i bergen, på lördag ska vi grilla hos några vänner till D och L, på söndag ska vi vandra igen och sen ska vi nog till Europapark, ett stort nöjesfält i södra Tyskland, på tisdag. Gott liv.

Efter två dagar här kan jag redan med säkerhet utlova en GRYM semester för er som vill komma och hälsa på. Och bäst av allt: vi bor här nu, om än tillfälligt. Vi bor här. Den känns verkligen riktigt, riktigt härligt.

* För er som inte vet: Jag och David har flyttat till Bern i Schweiz för att han är ny tränare för ett innebandylag här. Daniel och Linda bor redan här sedan två år tillbaka eftersom Daniel spelar i laget.

Vi flyttar ut, ni flyttar in.

Bästa lösningen: flytta utomlands ett år, hyr under tiden ut din superbraiga lägenhet till lillebror och hans kompis så du slipper oroa dig för dina prylar. Se sen till att de har inflyttningsfest innan du drar - så att du kan vara med på den. Så gjorde vi. Det var roligt.




... och kvällen innan lagade Anders och David taccos till mig mitt i flyttstöket. Fint pojkar. Och så tittade vi på feel good-filmen Big Fish av Tim Burton.

Kan man ens bryta snoppen?

Idag har jag varit hos läkaren, och sen på akuten, i 11 timmar, för att min rygg har ballat ur så att jag inte kan röra mig. Igen. Mycket smidigt. Men snälla mamma höll mig sällskap hela dagen och vi hade rätt skoj, sent ikväll var vi så trötta att vi fnissade i smyg åt ljuden från människor som hade ont, men bara åt dem som lät skojigt. Det var elakt men oundvikligt. Vi fnissade också åt en engelsktalande man som verkade ha brutit snoppen, han kved i alla fall och höll om den, medan en sköterska sa "Wait wait, så ska vi se här. Doctor come soon, come soon!"

Men nu har jag fått starka piller (hurra) så min plan är att bli bra i ryggen så att jag kan flyga på söndag, bada på måndag och vandra i bergen på torsdag.

Bern och alplandet, here I come!

Shufflepuck Café

Häromveckan förtärde jag och Per smarrig mat, öl och sköna barndomsminnen på la Sombrita på Linné. Vi har väldigt många gemensamma 80-talsminnen eftersom våra mammor jobbade halvtid och turades om att ha alla fem kids hemma om dagarna när vi var små. (Per går fortfarande som "Pelle Plutt" i min telefonbok, efter ramsan om den lille löse tån.)
De saker vi satt och mindes på la Sombrita var bland annat att jag alltid åt upp min glass långsammast - och att han då blev arg, att jag inte kunde skilja Pers tvåäggs-tvillingbröder åt när de var bebisar och att vi brukade pussas när vi var i treårsåldern. Ingen av oss minns direkt pussarna, men Per har nyligen sett det dokumenterat på video från slutet av 80-talet.

Ett av Pers tydligaste minnen var att min familj skaffade dator tidigt och att man satt och spelade Shufflepuck på den i "datarummet". Så jävla bra. 90-talet var grymt.

De bästa vännerna...

... är dem som det är värt att åka och hälsa på i nån random stad (säg Oslo), även om man bara kommer hinna ses ett litet slag. Och det är de som mottar en genom att man slänger sig på sängen så fort man ställt ner väskorna och bara pratarpratarpratar hela eftermiddagen, över ett glas vin och en medhavd kladdis.



Tack Nic för en superhelg! En super-söndag/måndag menar jag.

Ser du inte att det är reserverat här?

Idag fick jag frågan "Kan du flytta på dig? Vi blir fler sen så vi kommer att behöva hela bänken" av en kvinnlig uteliggare vid Valand.

Det tyckte jag var lite skoj.

Höjden av lyx.

När man är såhär gullig får man kräkas på vem man vill utan att det gör något.
Dagens rim: Klara - Sara - underbara.

Farväl SOFFAN

Dagen vi alla (läs: jag) fruktat så innerligt är kommen. Soffan är borta. Jag har givmilt skänkt den till bättre behövande via Myrorna (läs: panikat över att den nästan är trasig och varken får plats i vår lägenhet eller vårt förråd, trots att jag provat med allt).

Det började en dag, kanske var det 1998, när jag såg underverket på blocket, nästan oanvänd eftersom den stått i en sommarstuga. 200 spänn är billigt, det var det redan på nittiotalet och till och med för en fjortonåring, så vips var den min. En snäll man körde hem den till Ådäljan, och jag och Johan kånkade själva upp den på mitt rum eftersom inte mamma och pappa var hemma. Det var inte lätt. Men det var lätt värt det.

Sen har han bott här, i mitt rum hemma på Ådäljan:

... och här, i min och Johans etta på Solrosgatan (här sitter Karin J i den och ler):

och HÄR, i min alldeles egen etta på Stockholmsgatan (jag vet, soffan syns inte på den här bilden. Soffan är nog inte ens ditflyttad på den här bilden, men den stod sedan där till höger om nattduksbordet under hyllan):

Men inte här, på eklanda. Här har han bara bott i förrådet. Det är en sorgens dag, men jag önskar soffan allt väl. (Och som minne snodde jag med mig de två "extrakuddarna", som den nya ägaren säkert inte behöver. Så jäää´la smart).

Så gick det till när Anders för första gången...

... i sitt liv förlorade i Monopol.
Vi spelade, Anders var kaxig hela vägen. Även när jag började bygga hus. Sen hamnade han på Norrmalmstorg och med en förmögenhet på omkring 25.300 blev boten på 26.600 dödsstöten för den tidigare påstått obesegrade herrn.

Morgonen därpå:
Mamma (med ett vänligt flin): Jaså, ni spelade Monopol sen?
Anders: Ja, och det gick ju åt helvete.
Pappa (skrattandes): Förlorade du?
Anders: Ja, för Johanna körde samma taktik som jag. Man köper allt.

Nu undrar jag: finns det NÅGON som inte kör "Anders taktik" att köpa allt i Monopol? Bara undrar.

Vi var på loppis också; "Annas Kuriosa" nånstans ute i de småländska skogarna. Jag och mamma körde fel både på dit- och hemvägen, men det var det värt. (På ditvägen hamnade vi i en älgpark mitt i skogen, full med tyskar. Lite otippat, eller kanske inte, egentligen. Det är ju trots allt Småland.)

Så hann jag uppleva en "kniven på strupen"-deadline till slut.

Jag måste berätta om mitt allra sista pass på GP för sommaren, aka min allra första nära döden-upplevelse deadlinemässigt.
Jag jobbade kväll, som desk, och skulle sluta klockan 22. Allt gick skitsmidigt och vid tio plockade jag ihop mina saker för att gå hem. Då såg jag samlingen människor vid "min" redigerares bord. Hans dator hade krashat. HELA vårt huvuduppslag på utland var väck, och det var en minut kvar till sidorna måste skickas till tryckeriet. Oops.
Har vi ingen backup? tänker man ju då. Det hade vi, två stycken. Men de var också oförklarligt nog helt blanka. Vilket vi upptäckte efter att någon ägnat 40 minuter åt att gräva fram dem.

Då fick alla lite panik. Vi, som i alla på redaktionen, kom på ungefär en kvadriljon "tänkbara" (nåja) sätt att lösa problemet: ta en skärmdump och klistra in (räckte till upplösning för ca 7 x 4 cm) skapa en pdf av förhandsgranskningen (gick inte), rita om sidan (lite sent påtänkt när vi insåg att inget annat funkade).

Folk snackade om att "detta ju aldrig har hänt förut, så nära deadline". Jag tänkte "tack gud att jag inte är ansvarig". Till slut blev det såhär: redigeraren hann göra om uppslaget till upplaga två och tre, men ungefär 30.000 läsare fick reportagen - jag ljuger inte - "Kärlek på jobbet" och "Stjärnor bakom galler" (i princip uppfiskade från någon övningsmapp i någons dator) istället för ett uppslag om internationella klimatförhandlingar och tyfonen i Taiwan. Det var faktiskt väldigt komiskt, och inget att göra något åt, och jag skrattade högt för mig själv på vagnen hem. Jag tror att fler än jag gjorde det.

Att sluta kändes lite sorgligt - jag har verkligen trivts oförskämt bra - men lyckligtvis ska jag under hösten stringra för GP I Schweiz istället (hurra hurra hurra :D).
Så, söndagspasset med allt vad det innebar var finishen for now. Onekligen en minnesvärd avslutning!

Jag åkte hem, satte mig i bilen och körde ner till Bexet. Nu är jag LEDIG på obestämd tid, och det känns lika ljuvligt som märkligt.

Deep thoughts about the Shallows

Precis som jag skrev efter Obliqs senaste spelning, blir jag glad av att titta på folk som gillar det de gör. Det gör The Shallows, Martins band. De spelar så att svetten färgar deras svarta skjortor ännu svartare och tills rösterna når bristningsgränsen på ett perfekt lagom punkigt vis. Och alla i bandet har skägg. Bäst på gårdagens spelning på Henriksberg var:

* "Bandoutfiten"; svart skjorta, svarta shorts och skejtgympadojjor.
* Att trummisen lagom till den sista låten knäppte av sig sin skjorta i sann rockanda.
* Att en låt var på spanska.
* ... samt att en låt gick "Cha-cha-cha-Chapmans torg". Hurra för lokalpatriotism!

"Aareböötle" heter det tydligen, men vad vet jag, 150 mil bort?

De senaste dagarna har jag legat på klipporna vid havet varje dag. Very nice indeed. Sol och varmt. Pastasallad. Tid att umgås med vänner. Saltsmak på läpparna och sollukt på huden.

Men när jag får rapporter om det här sättet att bada av David (som redan stuckit ner till vårt nya hem i Schweiz) längtar jag ju hyfsat mycket dit. Det bara måste erkännas.

(VILKET JÄVLA VATTEN! OCH DET ÄR MITT I STAN! SÅ COOLT ATT JAG KÖR VERSALER!)




UPPDATERING: Okej, Davids bilder från badet i Aare var tuffa. Daniel och Lindas bilder från när de dagen efter badade i Aare från en gummibåt allihop, får mig att vilja strypa mig själv för att jag inte är där ännu.

En av de bästa traditionerna.

När jag och Sofia gick i högstadiet och gymnasiet hade vi något som vi kallade "Johanna-och-Sofia-onsdag" nästan varje onsdag. De dagarna gick ut på att vi efter skolan var hemma hos någon av oss, kollade på halvbra tv-program (det som bjöds helt enkelt, ett tag var det alltid Roswell) och så köpte vi allt gott vi kunde hitta på hemköp. Det vill säga BÅDE mat, glass, godis, chips och dip. Sen satt vi och frossade i oss det.

Igår gjorde vi ungefär samma sak. Först sol och bad vid havet, sen taccos, chips och godis och "det som bjöds" på tv. Jag gillar traditioner. Speciellt sådana.

Blåbär, hallon, lingon, blåbär, hallon, lingon