Grattis på föllsedan.

Igår fyllde David 31 (grattis!). Mycket vuxet gjort. I present fick han vinylskivor, en tröja och några finviner att lagra hemma i vinkällaren (läs: Ikea-vinstället i köket).

Det här med vinylskivorna har gjort mig helt besatt, det är ju hur kul som helst att gå och leta i backar på marknader och second hand-butiker. För att inte tala om Tradera. Kan inte sluta kolla Tradera, poppar upp massa kul saker hela tiden. Vi fick en supercool skivspelare av Davids pappa och hans sambo i julklapp, så nu längtar jag otroligt mycket efter att komma hem och spela de nya skivorna på den.

Måste bara öka min musikbildning lite så att jag köper rätt plattor. När jag sms:ade min rockstjärnebror häromdagen och frågade något om "den där svarta LP:n med en triangel i mitten", svarade han (jag citerar): "Haha, den svarta skivan med en triangel i mitten är världens kändaste platta, Dark side of the moon. Jag menar verkligen den kändaste all time history alla genrer!! ;) Vill inte håna dig men kunde inte låta bli". 

Känner mig med rätta lite pinig. Men några vändor till i skivbackarna så är jag förhoppningsvis proffs snart. Vi säger så.

En hyllning till pianot.

Väldigt ofta när jag tänker "ja, den!" när min iPod spelar musik för mig är det en låt med piano i. Det är så vackert.

Min mamma är fantastisk på att spela piano. Jag minns när jag var liten och vi ibland på helgmorgnarna vaknade av att hon spelade och sjöng i vardagsrummet en trappa ner. Det var så mysigt. På semestrarna, när hon ville stanna vid precis varenda kyrka vi åkte förbi för att provspela deras orglar, låtsades vi att vi tyckte att det var skitpinsamt men sen stod vi där och var lite malliga, pappa, lillebror och jag. Pappa brukade alltid säga nåt i stil med "alltid ska hon spela!" och sen, när hon satte igång, tittade han alltid dit och sa "fast hon är jääkligt duktig" med beundran i rösten.

Jag önskar att jag kunde spela sådär. Det kan jag verkligen inte, jag kan bara några få låtar som jag övat in, och så kör jag enbart dem om och om igen. Det rör sig om Amazing Grace som jag spelade på mormors begravning, "The Entertainer" från sista sidan i piano-boken jag hade och så Richard Marxs monterhit "Right here waiting" från 1989. 

Och så kan jag Månskenssonaten och början på Für Elise. Anledningen till det var att i skolan när man var liten, var de styckena såna där måttstockar på om man var "bra på piano" eller inte. Jag lärde mig dem alltså enkom för att låtsas att jag var bra på piano när jag i själva verket inte var det. Sicken hybris. (Lite som när jag bokade och genomförde halkkörningen innan jag kört tillräckligt mycket bil för att inte vara livrädd när nyckeln skulle vridas om).

Hur som helst; Piano. Sjukt vackert. Tack mamma för att du spelat så fint för oss. Tack mormor för att du köpte ett piano till mamma när hon var liten.

Så här fint kan det låta när Michelle, Norah, Håkan, USCB, Ben Folds, Miss Li eller Regina spelar piano:

Dagens låt, eller "En liten lektion i Berndütsch"

Klippet nedan är en av radiodängorna här just nu, Musigg i dä Schwiiz med Bligg. 

Om ni undrar lite hur folk pratar i Bern är det bara att lyssna och njuta, och kanske skratta lite (Tysklands-Karin, K, kommer exempelvis skratta väldigt mycket).

Det är hur som helst en grym låt! När man förstår hela texten är man nog en riktig schweizare, den är full av Schweizreferenser hela rakt igenom. Vi är inte riktigt med på allt ännu, men snappar upp ett och annat.

Lägg märke till: tjejen som alp-joddlar i bakgrunden. Väldigt festligt. 

Lägg också märke till: Att även titeln är så typisk Schweiz den bara kan bli eftersom den finns i massor av olika stavningar. Här stavar man ju som det låter - som internetspråk ungefär -  så alla skriver lite som de tycker känns bra bara, olika varje gång. Det finns inget rätt och fel! Ciao kan bli Tschau. Eller Tchao. Eller Tshow.

Deep thoughts about the Shallows

Precis som jag skrev efter Obliqs senaste spelning, blir jag glad av att titta på folk som gillar det de gör. Det gör The Shallows, Martins band. De spelar så att svetten färgar deras svarta skjortor ännu svartare och tills rösterna når bristningsgränsen på ett perfekt lagom punkigt vis. Och alla i bandet har skägg. Bäst på gårdagens spelning på Henriksberg var:

* "Bandoutfiten"; svart skjorta, svarta shorts och skejtgympadojjor.
* Att trummisen lagom till den sista låten knäppte av sig sin skjorta i sann rockanda.
* Att en låt var på spanska.
* ... samt att en låt gick "Cha-cha-cha-Chapmans torg". Hurra för lokalpatriotism!

Im a fan.

Alltså, det är verkligen något visst med att se sin bror på scen. När L sa jag blir så kär, så kär, så kär under Sticky-spelningen igår förstod jag henne, det är verkligen något visst med att se någon nära stå där uppe. Själv blir jag så stolt, så impad, så glad. Så sjukt peppad.

Jag diggar verkligen när folk är passionerade inför det de håller på med. Det spelar inte så stor roll vad det är, men jag gillar helt enkelt folk som bryr sig. Därför älskar jag att se A, D, J och J stå där på scen och bara rågilla vad de gör. Man ser det på deras ansiktsuttryck, på sättet de rör sig, på de omsorgsfullt men ändå casual valda detaljerna på scenen och man hör det såklart ännu mer i musiken.
De stunder jag ser Obliq på scen, tillhör de stunder då jag är som lyckligast. Jag blir så överväldigande glad av att de är så bra, och av att de är så bra att de kan hålla på med musik på riktigt. Det är fan hur häftigt som helst.

Jag promenerade hemåt runt fyrasnåret och snodde med mig en Obliq-affish från en papperskorg på andra sidan kanalen. Lite som ett besatt fan.

En festlig sång...

... med en festlig video.

OBLIQ "Antenna", Releasefest!

I fredags var det releasefest för Antenna, Obliqs första album som är alldeles fantastiskt bra. Det var smockat med folk på Musikens Hus, massor av musiker, branschfolk, vänner, vänners vänner och stolta familjemedlemmar.
När Obliq drog igång på scen var jag en omåttligt stolt syster. Jag vet hur oerhört mycket tid, pengar, slit, passion och engagemang som ligger bakom skivan, och det gör mig lycklig ända ut i fingertopparna att få se min brors dröm gå i uppfyllelse med sådan bravur. Albumet har recenserats av flera tidningar och magasin i veckan och den har hittills enbart fått fullkomligt lysande recensioner. (Titta gärna på myspace.com, de har reklam för Antenna på förstasidan den här veckan. Under den tiden kan ni även pre-lyssna hela albumet där).

Jag älskar dig brorsan. Och jag är gränslöst stolt över dig.

Flight of the conchords -The humans are dead

Oblique i GP

Helsida med Oblique i dagens (torsdagens) GP.

"I would have stayed up with you all night"

Just idag är jag upp över öronen förälskad i albumet How to save a life med The Fray, och i låten Little House i synnerhet. Hela den skivan går för övrigt väldigt bra ihop med Oh Lauras Oh Laura. Jag har provat. Det blir ungefär som Buenos Aireskt kött med västargentinskt rödvin till. Och det gillar man ju.

A-rotation

Min bror har varit här, och uppdaterat mig lite om hur det går med skivinspelningen och allt jox inför skivsläppet. Det går satans bra, tydligen. Jag blev alldeles till mig när jag såg den här radio-listan där de listar vilka låtar som fått a-rotation (dvs spelas en gång varannan timme) och vilka som har B- och C-rotation. Bland banden som spelas lika ofta som Oblique finns bland annat Arctic Monkeys. Bland banden/artisterna som spelas mer sällan än Oblique finns Bloc Party, Jens Lekman, Gwen Stefani, Stereophonics, Kapten Röd m.fl, m.fl.
Lotsa STIM-stash Im telling you. (Bilden är väldigt klickvänlig)

Sen vill myspace.com göra massa reklam för dem på myspace startsida inför skivsläppet, också grymt.

Tror ni att jag är världens stoltaste syster? Tror ni det? Ha?

Uncle Sam Goddamn

Min kompis Ted brukar tipsa mig om bra musik. Ibland är det Melbournesk musik (han bor där) och ibland något helt annat. Häromdan tipsade han om den här snubben. Bra text, riktigt skön låt. Bäst av allt är att sångaren är albino. Tufft.

Gotta love men with white eyelashes, no?

Oblique på Sticky