Jag har verkligen saknat mitt berg; Ulmizberg. Världens bästa. Det ligger precis bakom vår lägenhet och är alldeles lagom högt - det tar en och en halv timme att promenera upp till toppen och ner igen - och det finns massor av vägar att välja mellan.
En av vägarna, kanske den vackraste, går genom en gård som ligger i en sluttning nära toppen, och där bor en hund som jag hela våren var livrädd för. Men så en tidig morgon i veckan mötte jag honom och hans ägare, en jättefin gammal dam, som var ute och gick med nattlinne och rullator i morgonsolen. Ett sånt där tunt, skirt nattlinne som alla mormorar har. Hunden och två katter hade hon med sig, de sprang och lekte framför henne och väntade in henne när hon dröjde.
Jag stannade och pratade lite och gosade med katterna, världens keligaste verkligen, och nu plötsligt är hunden inte alls arg på mig längre. Nu sover den bara när jag går förbi, helt utan att skälla hysteriskt. Och korna bara glor på mig med sina snälla ögon. Känner att vi bondat nu, tanten och jag.
En annan dag i veckan när jag kom förbi gården igen frågade hon om jag inte ville låna med mig ett paraply, det såg ju ut att komma regn...
De är för goa ibland, di dära schweizarna. I går hade ett gäng någon sorts firma-event på toppen så när jag kom upp, svettig och törstig, och sträckte mig över den gamla drickbrunnen ville de bjuda på bärs istället. Och parmaskinka. Något oväntat.
