Im a fan.

Alltså, det är verkligen något visst med att se sin bror på scen. När L sa jag blir så kär, så kär, så kär under Sticky-spelningen igår förstod jag henne, det är verkligen något visst med att se någon nära stå där uppe. Själv blir jag så stolt, så impad, så glad. Så sjukt peppad.

Jag diggar verkligen när folk är passionerade inför det de håller på med. Det spelar inte så stor roll vad det är, men jag gillar helt enkelt folk som bryr sig. Därför älskar jag att se A, D, J och J stå där på scen och bara rågilla vad de gör. Man ser det på deras ansiktsuttryck, på sättet de rör sig, på de omsorgsfullt men ändå casual valda detaljerna på scenen och man hör det såklart ännu mer i musiken.
De stunder jag ser Obliq på scen, tillhör de stunder då jag är som lyckligast. Jag blir så överväldigande glad av att de är så bra, och av att de är så bra att de kan hålla på med musik på riktigt. Det är fan hur häftigt som helst.

Jag promenerade hemåt runt fyrasnåret och snodde med mig en Obliq-affish från en papperskorg på andra sidan kanalen. Lite som ett besatt fan.