Vilse på en alptopp.

Man kan inte sitta hemma och deppa över det kassa valet hur länge som helst, det gör det ju tyvärr inte ogjort. Så idag drog vi till bergen istället, med Sofia och Therese & Henrik och deras gulliga barn. 

Vi provade ett nytt ställe, Meiringen-Hasliberg, och till den "stillsamma picknicken på toppen" lades plötsligt en två timmar lång vandring, då vi råkade gå lite, lite vilse. Två timmar är väldigt lång tid att gå i ett berg för en treårig tjej, men Tilde var en pärla hela dagen och informerade bara oss andra då och då om att "nu är jag faktiskt väldigt trött". Inget gnäll alls. Såna barn ska jag också ha en dag! 

Att gå vilse var dagens bästa, vi hamnade på väldigt vackra ställen, några "off track" och andra on...

Vandring Schynige Platte

En väldigt bra bonus med att ha besök är att vi passar på att göra massa coola grejer och se saker som är nya för oss också. I torsdags åkte vi till Schynige Platte, ett ställe uppe i alperna som man kommer till genom att åka på ett litet, gammalt och väldigt långsamt tåg som tar en nästan rakt uppåt till ungefär 2000 meters höjd. Där uppe står man mitt emot Eiger, Mönsch och Jungfrau, de snöklädda 4000-meterstopparna, och man kan vandra i ett fantastiskt landskap, bestiga små och stora toppar, klappa kor som går omkring och låter med sina klockor och beskåda det knallblå alpsjöarna.

David ska ha en eloge för den här dagen: först klurade han ut vilken vandring vi skulle välja - den var slående vacker och dessutom lagom lång - och på toppen överraskade han alla genom att slänga upp flera liter läsk och öl som han utan att gnälla det minsta hade kånkat med sig upp när vi andra trippade på lätta fötter. Att knäcka en Feldschlösschen där uppe var inte fel precis.

Ulmiz I love you.

Jag har verkligen saknat mitt berg; Ulmizberg. Världens bästa. Det ligger precis bakom vår lägenhet och är alldeles lagom högt - det tar en och en halv timme att promenera upp till toppen och ner igen - och det finns massor av vägar att välja mellan. 

En av vägarna, kanske den vackraste, går genom en gård som ligger i en sluttning nära toppen, och där bor en hund som jag hela våren var livrädd för. Men så en tidig morgon i veckan mötte jag honom och hans ägare, en jättefin gammal dam, som var ute och gick med nattlinne och rullator i morgonsolen. Ett sånt där tunt, skirt nattlinne som alla mormorar har. Hunden och två katter hade hon med sig, de sprang och lekte framför henne och väntade in henne när hon dröjde.

Jag stannade och pratade lite och gosade med katterna, världens keligaste verkligen, och nu plötsligt är hunden inte alls arg på mig längre. Nu sover den bara när jag går förbi, helt utan att skälla hysteriskt. Och korna bara glor på mig med sina snälla ögon. Känner att vi bondat nu, tanten och jag.

En annan dag i veckan när jag kom förbi gården igen frågade hon om jag inte ville låna med mig ett paraply, det såg ju ut att komma regn... 

De är för goa ibland, di dära schweizarna. I går hade ett gäng någon sorts firma-event på toppen så när jag kom upp, svettig och törstig, och sträckte mig över den gamla drickbrunnen ville de bjuda på bärs istället. Och parmaskinka. Något oväntat. 

Nicole Nicole Nicole!

Nicole har varit här och hälsat på och det var fantastiskt från början till slut. Superskoj att få visa vårt nya hem, vår sköna stad, vår goda mat och våra gulliga kossor.
Och våra berg såklart. I fredags vandrade vi till den absoluta toppen av Stockhorn, som trots att det inte tillhör något av de riktigt höga bergen här ändå är högre än Kebnekajse. 2190 meter. Vi åkte dock linbana till hälften så att vi bara behövde gå den goaste biten, den med mest smashing utsikt. Sofia hängde på och även Ingvild (Robins Ingvild för er som vet), en norsk kompis till oss som pluggar i St Gallen den här terminen.
Redan i bilen när alperna tornade upp sig som en allt tydligare kuliss utanför rutorna sa Nicole att hon inte tyckte att det såg ut att vara på riktigt, utan mer som att någon satt upp en snygg plansch. Overkligt liksom. Och det är det ju faktiskt.






Vi smygstartade visserligen vandringsstråket redan i torsdags med att knalla upp för ett av våra två "hemmaberg": Gurten. På toppen drack vi Oboy och en liten Jägermeister som Nicco köpt på flygplatsen, och så tittade på alla knalliga höstlöv.




Igår kväll körde jag Nic till flygplatsen i Zürich och vi konstaterade att vi faktiskt hunnit hur mycket som helst på fyra dagar. Utöver att beskåda naturen har vi också spanat in Bern såklart, fikat, druckit vin, pratat, kollat på film, sett Floorball Köniz vinna sin match mot Chur Unihockey med 11-6 (hurra hurra, det borde nästan ha fått ett eget inlägg) och vi firade segern med en utgång i lördags kväll. Männen satt hemma hos oss och spelade tv-spel, men jag Nicole och Sofia gick till Turnhalle (den ombyggda gympasalen, min favoritbar!) och träffade på massor av halvbekanta människor. Skoj!
Vi avslutade på Papa Joe´s med nachos, öl och nostalgi-skvallrande från den gamla goda tiden i Sävehof och på Vallhamraskolan.





Nicole: TACK, du är bäst.