Snipp snapp snut, så var 2008 slut.

Det har ju blivit en tradition att summera året såhär när det håller på att ta slut. Såhär var 2006, såhär var 2007, och här kommer en summering av 2008, ett axplock:

Jag har

..gått på releasen av Obliqs färdiga riktiga album och varit den stoltaste systern i hela världen.

..bott själv för första gången i mitt liv. Jag har somnat med tända ljus och sjungit jättehögt i köket och struttat omkring barfota på mitt fina trägolv.

..varit bartender på en dansk rockfestival där jag inte förstod vad någon sa.

..jobbat som programledare i radio med 0,0 erfarenhet av radio.

..varit i Venezuela och nästan dött (nåja) när vi flög med ett miniplan i en canyon över världens högsta vattenfall.

..blivit ihop med min David. Vi har inget precist datum, men någon gång under våren 2008 var det onekligen.
..bott en höst i Stockholm och jobbat på DN och trivts kalasbra.

..lagat pumpasoppa från scratch. Bara en sån sak.

..fått min matbutik i Stockholm att köpa in FairTrade-bananer.

Saker jag vill göra 2009:

Gå till Villerkulla i Göteborg lite hungrig och äta mig fördärvat mätt på deras kakbuffé.

Göra (minst!) en ordentlig resa.

Skriva exjobb om något sjukt spännande i något sjukt spännande land och sälja in några sjukt bra rep från det till en sjukt bra tidning.

Starta ett frilansföretag. Det kan ju vara bra att ha.

Läsa mycket böcker.

Bli jätteduktig på alla funktioner på min d80.

Lära mig potatisgratäng. Jag vet att det är lätt men jag har bara aldrig gjort det.
Flytta ihop med David! I februari blir det på riktigt.

Ikväll kommer Björn & Malin, och Jidhe & Jorunn hit, (och Sofia och Nicole om de stackarna lyckas bota magsjuka och feber innan sjusnåret). Så nu ska jag och David svira på oss finstassen och gå och laga civapcici med morotstzatziki.Gott slut och Gott Nytt År!

God Jul i stugan!

Snölös, men så oerhört efterlängtad. Julen kom till Ådäljan och var precis som julen ska vara och alltid har varit. Morgonjulklapp, smarrigt julbord med farmors grönkålsrecept, Kalle Anka, chokladgodis, katterna som leker med julgranskulorna och ett berg av klappar under granen (och såhär efter öppning är jag helt sanslöst nöjd! Jag fick tex en symaskin, hurraa!, och en astuff gammal super-8-filmkamera, Kodak Brownie, en tripod till kameran och fina kläder och böcker som jag verkligen ville ha och tack, kära ni.) Pappa var tomte åt grannarna igen och var så fin så fin i sin varma vita päls och sina träskor, röda strumpor och ljuslykta. Han är lite som den riktiga tomten.

Det har verkligen varit julfirande dagarna i ända. Dagen före julafton tjuvstartade vi julen i Jönköping med Davids familj, och pappa Jansson hade till och med klätt sig precis som Samuel Adams på flaskorna med honungs-öl. Mycket beundransvärt.

Dagen efter julafton var vi som vanligt i Vare på släktkalas djupt inne i de småländska skogarna. Det är mysigt och alltid ett äventyr när det kommer till vad det blir för mat. En gång blev det bäver. Och canada-gås. Någon anna gång struts. I år fick vi kronhjorts-carpaccio med rå kronhjortsrygg, pesto och stark ost. Sinnessjukt gott, men också sinnessjukt att föreställa sig att man skulle ta en vass osthyvel, hyvla lite på en hjortrygg och sedan smaska i sig resultatet. (Jag vet, man tar köttet från frysen när man skär upp det, men det är ju svårt att få den bilden ur huvudet).

Bexet är som en vintersaga såhär års och att bara vara där några dagar och promenera och spela spel hela dagarna var perfekt. Helt perfekt. Dessutom fick jag klappa på kusin Saras gravidmage.

Bland minigranar och drinkar

Alldeles snart är det jul! I love it. Sista veckan på DN gick superfort, och eftersom jag ska vicka där i början av nästa år slapp det bli ett dramatiskt farväl. Vi städade ur lägenheten på Gjörwellsgatan 15 (och hyrandet av den lägenheten har förresten blivit en historia i sig, med dramatik till tusen, som jag ska dra en annan gång) och tog tåget hem den 19:e.

Sedan dess har allt kretsat runt ledighet, jul, glögg, klappar och annat gött. Jag och D gjorde ett eget eget finfint julbord sent på kvällen när jag hade kommit hem och vi har julpyntat lägenheten med guldkulor och tomtar. Igår åkte vi till och med till Ikea för att leta rätt på en sån där liten minigran. Men det fanns ingen. På kvällen var Nicole och Martin hitbjudna på drinkkväll och vad har de med sig som present -en minigran! Hurra för mina perfekta vänner. Som ett resultat av gårdagen är vi numera experter på piffiga drinkar. Se här bara: (de flesta utgår från riktiga recept men är påhittigt och initiativrikt förbättrade på olika sätt)

(not even a )Harry Wallbanger (betyg 3,5 - 5 av sju)
Den kom till lite av misstag, när martin blandade ouzo (som han trodde var vanlig vodka) med grapejuice och pineapple sourz.
Den fick plus för att den är innovativ och man kan dricka mycket (inte sliskig), och minus för den lite väl framträdande alkoholsmaken, och syran.
Citat: "En skitbra 02:00-drink, när man är trött på slisk men inte så kräsen".

Vanilla Sky (betyg 5 - 6 av sju)
Drinken som fick kvällens högsta betyg! Kanske för att den faktiskt är en "riktig" drink. 3 delar pineapple sourz, 4 delar vaniljvodka, fruktsoda, krossad is och lime.
Plus för somrigheten. Citat: "Smakupplevelsen gör en berg- och dalbana", "En bra drink för dem som aldrig blev bra på fotboll [läs: David har druckit den mycket i sällskap av innebandyspelare]" och "Lagom syrlig för att sedan bli lagom söt".
Ett litet minus (och framkrystat, eftersom det nästan inte fanns något minus) för att limen kan göra färgen lite dassig.

Nyckelpigorna (betyg 5 - 5,5 av sju)
Höga poäng och plus för att den är egen, har många ingredienser och roligt namn. Minus för att man måste ha så många ingredienser hemma. Innehållet är blåbär och blåbärssaft, 2 delar vaniljvodka, 5 delar bacardi melon, 5 delar passoa, schweppes russcian, fruktsoda, ananas-apelsinjuice och lime.

Tommy Svensson (betyg 3,5 - 4 av sju)
Vodka mandarin, pineapple sourz, tranbärsjuice pressad lime och krossad is. Lite minus för att den "bara inte var så jättegod, kanske för att jag inte gillar saft". Andra citat var "Lagom, svensson helt enkelt". Nicole plusade för färgen (vacker röd) och för att hon gillar tranbär.

Anti heartburn/neutrilizer (betyg 3,5 - 5 av sju)
Sinnessjuk blandning, cacaolikör från Venezuela, Malibu, whiskey och mjölk, samt krossad is. Ganska äcklig egentligen, men inte så illa som man tror. Stort plus för att den fyller sin funktion, dvs "går in och bryter av det sliskiga och syrliga".

Semi-summer / Lame summer (betyg 4 - 4,5 av sju)
Vaniljvodka, bacardi melon, schweppws russcian och fruktsoda. Frivilligt tillägg: ananasjuice. Lättdrucken, fräsch, somrig. Jättegod, tyckte jag. Lite lam, tyckte någon annan.

Egg nogg (betyg 0,5 - 4,5 av sju)
Det absolut juligaste vi gjorde! Stort plus för det! Nicole höll på att spy av äckelkänslor, smått besviken efter att hon själv tillverkar denna väldigt komplicerade drink. (Man separerar äggvita- och gula, vispar gulan med socker och whiskey, låter stå i en timme, vispar äggvitan med salt, mixar de två blandningarna och fyller på med mjölk). Vårt färbättringsförslag var: värm den! kanske hjälper..? Minusen framgår av Nicoles citat: "Jag tänker inte ens smaka en gång till -så grotesk är den. Så mycket jobb, sen smakar den piss".

Bacardi Highball (betyg 3,5 - 4,5 av sju)
Med curacau istället för cointreu. De låter ju lika... Innehåller bacardi lemon, curacau, sockerdricka och limejuice. Plus för sjukt snygg färg (se bilden) och minus för att den blev lite övermäktig.

Konsumtionshoran eller "Tack frisörhenrik"

Ibland undrar jag om frisörer tänker ut olika fraser som de kör på sina kunder. Jag var nämligen och klippte mig idag och min frisör drog dels den om att min hårkvalitet var "så väldigt speciell" (det har jag extremt svårt att tro på, även om speciell inte alls behöver vara något positivt), dels sade han att håret såg "elegant, klassiskt och dyrt" ut när han var klar med det. Jag höll verkligen med, han hade ju piffat till varenda hårstrå så att det låg alldeles perfekt, men framför allt såg inte frisyren bara dyr ut, den var också dyr, eftersom klippningen kostade sexhundra spänn som sen blev tusen.
Nöjd och glad vandrade jag i alla fall ut från Toni&Guy med lite nya hårprodukter i en påse, ganska så övertygad om att de kommer att revolutionera mitt hår och att det aldrig någonsin mer kommer att vara minsta störigt. Detta trots att jag före klippingen sa till mig själv att Johanna, du ska inte köpa massa dyrt klet sen, det ska du bara inte. Men grejen är nog den att när de fönat och stylat håret till världens Hollywoodsvall inbillar man ju sig att det kommer se ut sådär varenda dag om man bara slänger i samma klet som de gjorde. Och lägg därtill det där lilla dåliga samvetet över att man är så dålig på hårprodukter och borde bli bättre och vara snäll mot sitt hår, och känslan man får inombords när de säger sitt "mjahaa, jo det blir ju lite frissigt om inte tar hand om håret, host, och eh...du använder billigt schampo eller?".
Kan vi inte bara enas om att ett svindyrt schampo och en dito leave in conditioner var det absolut bästa jag kunde köpa idag? Är det här ett onormalt lättlurat beteende eller gör ni också såhär?

Tänk om man kunde trycka Ctrl+Z så att den där sista portionen blev oäten

Som om det inte var nog med lyx den här veckan (jag jobbar en dag och är ledig sex) så var jag på julbord i Gondolen med DN Utland ikväll. Ni vet den där höga utsiktsgrejen vid Slussen, den som jag flera gånger velat åka upp i med min kamera men varit för snål för att betala inträde till. Där var vi. Man såg till Gröna Lund åt ena hållet och till DN-skrapan åt andra hållet och personalen var såna som plockar bort ens tallrik utan att man noterar det, varenda gång.
Det är rent otroligt hur mätt man blir på julbord. Jag gick in i väggen redan innan jag hunnit så mycket som titta åt köttbulle- och julskinkabordet. Frossade loss på all sill och lax och skaldjur och röror istället, och kände mig besegrad när H sa "Väggen är inte ens nära än!" och gick en vända till. Men då lade jag in dödsstöten: chokladbuffén. Där är jag jävligt vass.

mina knän darrar fortfarande

oIgår innan jag slutade jobbet runt midnatt chattade jag med David, och skrev "Nu ska jag gå hem! Jag önskar bara så mycket att du hade varit här också, men man kan ju inte få allt".
Men tydligen kunde man det, för när jag skrev det satt David utanför DN:s huvudentré i bilen och väntade på mig, och hade igång sitt trådlösa internet så att det såg ut som att han var hemma i Göteborg. Olyckligtvis gick jag såklart bakvägen ut från DN, så när jag kommit hem och fått lite glass med glögg (ja, det gick) av Björn och Malin, messade David och frågade efter vår portkod. Min puls dubblades på en sekund, och jag var tvungen att sätta mig på sängen och säga till mig själv "Skärp dig, det är klart att han inte är här!". 3 minuter senare stod David utanför dörren. Det var fantastiskt.
Han fick köra bil lika många timmar som han hann vara här, men vi fick sova ut ihop och snooza länge, äta en snabb lunch och sen åkte han hemåt igen. 110 mil och tio timmars bilkörning, för att vi skulle få hålla om varandra några timmar.

Jag är rörd bortom all sans och reson.

Jag vill gärna tro att det beror på mig.

I min mataffär har det under hösten bara funnits Chiquita-bananer, vilka jag helst undviker att köpa. Jag har tänkt att om fler bara efterfrågade Fair Trade-bananer skulle de ju bli tvungna att köpa in dem, och därför har mitt lilla mission varit att alltid (det var ljug, men ofta i alla fall!) fråga efter andra sorter, trots att jag vet att de bara har Chiquita.
Och nyss, när jag gick dit, fanns det Fair Trade i en ny ställning bredvid Chiquitahögarna! Yes! Trägen vinner.

om jag säger det tusen gånger kanske det når dit du är?

Idag skulle min mormor ha fyllt 85 år om hon hade levt.

Det finns inget jag hellre hade velat göra än att åka till det vita huset på Jonsbogatan 3 och ge henne en enorm blombukett. Med rosor, bara nästan så vackra som hennes egna från trädgården. Och om jag hade kunnat åka dit, då hade vi ätit jordgubbar på altanen -för det var alltid sommar på den altanen- och sen hade vi tittat på gamla saker i stora garderoben på övervåningen tills det var fikadags, vilket det var nästan hela tiden. Och då, då skulle mormor ha dukat fram minst tre olika sorters kakor på det lilla bordet i köket. Aldrig mindre än tre olika. Jag minns fortfarande exakt hur det doftade i det köket och jag hoppas innerligt att jag alltid kommer att minnas det.
Om jag hade åkt till Jonsbogatan idag hade mormor stått på trappan och väntat och vinkat när man svängde in med bilen vid jordgubbslandet. Och man hade sprungit över gräset sitt allra snabbaste, det hade man.

Men nu går inte det, så jag nöjer mig med att säga att jag saknar dig så vansinnigt, fina lilla du.

"Its against american LAW" eller "Den årliga pepparkakshustävlingen"

Amerikanska ambassaden, Im telling you. SO much fun. Nicole har varit här hela helgen (huraa!) och i fredags på dagen drog vi till amerikanska ambassaden för att "kolla om hon fortfarande är medborgare". Eftersom hon på sitt senaste amerikanska pass är 1 år gammal på fotot var hon inte helt säker... Jag upprepade mantrat "men tänk om du hade fått rösta! Och inte gjorde det!" tills Nicole blängde på mig. Säkerhetskontrollen på ambassaden var som på en flygplats, och vi fick inte ta med mobiler och kameror. Det visade sig i alla fall att Nicole har medborgarskap, och en festlig sak kom fram. Hon har ju rest till USA några gånger på sitt svenska pass, och det är tydligen -citat- "ILLEGAL -against the american LAW". En amerikansk medborgare måste alltid resa på sitt am. pass till och från landet, så Nicole har varit "really lucky" att de släppte in henne över huvud taget. Vi garvade länge. Sen kunde jag såklart inte låta bli att fråga kvinnan i luckan vad som händer om ett annat land, säg Sverige, vill ha samma regel. Vilket pass ska man då ha om man reser mellan länderna och har dubbelt medborgarskap? Båda, enligt kvinnan. Nicole påpekade (tyst, när kvinnan inte hörde) att det enda råd hon fått tidigare var att för guds skull inte krångla till det med olika pass under samma resa.

Resten av helgen har varit mer än superb, vi har gått på stan, njutit av juldekorationer som poppar fram överallt, shoppat ganska mycket och tagit långa fikor. På kvällarna har vi druckit glögg, ätit lussekatter och pepparkakor med grönmögelost och pratat hela nätterna igenom. Heja Julen! Och heja mina allra bästaste vänner!

Julfrossandet har inte låtit vänta på sig, nu är det igång! Igår kväll var jag med Sofias klasskompisar på glöggkväll, och idag har jag och en nätt samling läkarstudenter på kanske 14 pers bakat pepparkakshus hemma hos Sofia. Tjejerna mot killarna. En sak är verkligen slående: Hur KAN det alltid, (ALLTID! vi vet, vi har gjort det här med olika gäng varje år sedan högstadiet) bli så att tjejerna gör ett litet, sött, snirkligt, proportionellt och detaljrikt hus som sitter ihop bra, medan killarna gör ett enormt stort hus byggt av stooora pepparkaksblock med insidan ut, som knakar i sockerfogarna och inte har en enda nonstop eller glasyrsträng på sig? Jag lägger ingen värdering, jag bara undrar... Könsstereotyper i sin mest komiska utformning.

Festligheter.

Johanna och Erik var här i helgen, och det har varit grymt. Dock på vippen att sluta i fadäs, när martin fem minuter före deras ankomst råkade få med sig fel nyckel till mataffärn och därmed låste oss ute. Det var ganska kallt, och inne i lägenheten brötade musiken på hög volym. Efter mycket ringande och detektivarbete löste det sig lyckligtvis för det fanns en kille med en extranyckel i en annan del av stan.
Igår kväll var vi ute på en av de roligaste utgångskvällar jag haft på länge. Det var underbart att träffa Johanna igen, hon saknas verkligen i mitt stockholmsliv. Vi dansade runt på dansgolvet, by mistake alldeles likadana i svarta tights, svart body och jeanskjol. Hela kvällen var väldigt lyckad, vi skrattade mycket, alla var lagom fulla, någon avslöjade en festlig sexhistoria, kön till Debaser Slussen var lagom lång (och på marken i snön hade någon lagt en väldigt rolig mataffärs-affisch att fnissa åt, se nedan). Och hela stan var täckt av snö, bara en sån sak!

Promenad över Västerbron

Fika på String

TP-turnering som männen tyvärr vann

Affisch i kön till Debaser:
"Kycklingdelar" 32.90 styck. Ge mig en klo och två ögon.

..och slutligen var vi sådär trötta som man ska bli. Då ser man ut såhär.

En alldeles vanlig ovanlig tant på fyrans buss en fredagkväll

Igår kväll, på väg till en fest med Sofias vänner, träffade jag en jättefin gammal tant på busshållplatsen. Vi satte oss ihop när buss 4 äntligen kom och på den korta vägen från västerbroplan till sankt eriksgatan hann hon berätta om sitt liv för mig.
En gång ville hon bli journalist, men föräldrarna bestämde att hon skulle bli revisor. Hon berättade att hon älskar språk och mest av alla spanska, för att det låter som "hottentottska" som hon pratade med sina lekkamrater när de var små. Jag berättade att vi kallar det för rövarspråket. Hon sa också att hon varit engagerad i kulturprojekt för att integrera invandrare, och en av dem hon lärde känna var en boliviansk pojke som hette Milton Cortéz. Han växte upp i Sverige och blev den vackraste man hon någonsin hade sett, berättade hon, och han blev sångare och vida berömd i Mexico. Hon var hans manager i sex år och det glittrade i hennes ögon när hon pratade om det.
Nu för tiden önskade hon att hon hade blivit författare, och när jag sa att "det ju inte är för sent än" blev hon glad och höll med. Sen var vi framme på sankt eriksgatan, och när jag skulle kliva av sa hon "vad trevligt att få träffa dig" och tryckte min hand i sin. Den var alldeles rynkig och lite sträv, men varm.
Jag var nästan på vippen att byta nummer med henne och nu slår det mig att jag inte ens vet vad hon heter. Men jag är så väldigt förtjust i gamla människor, kanske för att vissa av dem påminner mig om min älskade mormor.

Nu hittade jag honom, på youtube: Milton Cortez! Tänk vilka livsöden man kan få höra om på en femminuters bussresa. Håll till godo vänner, här kommer en äkta boliviansk smörsångskavalkad! Nu vet ni vem som var hans manager... Damen i virkad vit mössa på fyrans buss, hon med ett litet sår på kiden, hon som önskade att hon fått ägna livet åt att skriva.

Fackfest för journalister

Igår var vi på en stor och trevlig journalistfest på Street. En herrans massa av Stockholms journalister på samma ställe! Som man nästan hade kunnat vänta sig blandades glamour med nån sorts ruffighet -en man satt och sjöng vid en flygel i mitten av rummet där man kom in och vid baren serverades korv med bröd. På något sätt en typiskt journalistisk mix.

Det var väldigt mycket folk där, både från tidnings- tv- och radiovärlden, och väldigt många såna där ansikten som man känner igen men inte kan placera. Åtminstone inte jag, som är väldigt dålig på det där. Ett av de mest välkända ansiktena (Fredrik Virtanens) spelade skivor och när jag skulle gå hem vid tolvtiden fick jag en sån där "åh men nej din stackars stackare"-känsla, för det var liksom helt tomt framför hans coola DJ-bås. Alla hängde vid fåtöljområdet vid baren, i ett annat rum, där det var mycket varmare än i det kalla rummet med dansgolv. Hur som helst stod Fredrik där och spelade musik på ett rent hejdlöst hög ljudvolym (faktiskt, jag menar inte att låta som att jag är 68 år) och i mitten av dansgolvet, under en ihärdigt blinkande lila lampa, stod ett ensamt par och dansade tryckare. Mellanstadiedisco all over again.

Idag sa en kollega till mig att någon på festen hade kommit och frågat honom "vem den där johanna lagerfors är" och sagt att han (eller kanske hon, min kollega ville inte säga vem det var) hade läst artiklar jag skrivit och tyckte att jag var -citat- suuperduktig. Nu ska jag ägna resten av dagen åt att vara glad och lite mallig.

Det snöar!

Årets första Bullerbykänsla, check.

Veckans mysterium

Utanför min lägenhet ungefär 10 meter till vänster finns det en plats som kallas spyplatsen. Det är för att det ungefär varannan-var tredje morgon brukar ligga en liten spya där. På EXAKT samma ställe varje gång, samma gatplatta. Det är faktiskt ett mysterium, och teorierna är många.
1. Är det så att någon har det som slut på sin löprunda och alltid springer tills han/hon kräks?
2. Är det något djur? Hur kan de i så fall hitta samma jäkla platta varenda gång?
3. Är det sopbilen, på nåt vänster, som tömmer soptunnorna en bit bort och kör upp på trottoaren och spiller lite orange-aprikos spya?

Häromdagen gick jag i godan ro förbi plattan, som alltid på väg till jobbet. Då hade det hänt något. Spyan var utbytt mot en liten, liten hög med rivna morötter (!). Jag funderar nästan allvarligt på att fästa kameror på vårt balkongräcke..

Jag vill bada vid Killingholmen snart igen.

Ni vet såna där vänner som man känner sen man föddes, för att ens föräldrar var kompisar och vännen besökte en redan på BB? En av mina sådana är Karin. (Inte K, utan Karin Edh). Vi har känt varann sen vi var nykläckta, vi firade alltid varje nyårsafton tillsammans och en gång pressade vi oss att vara uppe till klockan fyra bara för att ha något att skryta med i skolan. Jag minns att Karin låg i sin säng som liksom var infälld i väggen på i deras coola hus i Billdal, och jag låg på en madrass nedanför med klockan i högsta hugg och tvingade henne att vara vaken. "Bara tre minuter till!"
I lördags åkte jag hem till henne i Uppsala, och det var sinnessjukt mysigt. Vi lagade middag och drack te och lägenheten var inredd precis som i familjen Edhs hus på Lovisa ströms väg. Små snäckor på handfatet, snyggslitna lyktor för stearinljus och massa kuddar överallt. När vi var små ville Karin och hennes mamma Mia ha ett torn på taket på deras hus kommer jag ihåg, lite som ett prinsesstorn. Det berättade de en gång när vi stod på balkongen och papporna och lillebrodern höll på med raketerna nere i deras jättestora trädgård. Synd att det aldrig blev något torn.
Slutet på lördagen blev precis som när vi var små. Vi låg och småpratade och plötsligt märkte jag att jag pratade med mig själv, för Karin sov. Precis som det alltid har varit. Precis som det alltid ska vara.

3 roliga minnen som jag tänker på just nu:
* När vi var på semester på Öland, kanske 1996, och Karin och jag satt bakvända i bagageluckan till vad jag minns som en gammal brun Merca (man kunde sitta där, det fanns säkerhetsbälten och allt) och sjöng "Lemon tree" tills alla andra i bilen höll på att få fullständig panik på oss.
* När Karin ringde mig och sa "Johanna, visst ligger Anderna i Danmark!? För hela min klass säger att de ligger i Österrike. SÄG ÅT DEM!"
* Som nummer tre väljer jag mellan "när jag körde in i Karins grannes staket med Karins moped" och "när jag tappade Karins mobil från Höjdskräcken på Liseberg.".

9 november.

tack, för allt det braiga som var, och för allt det braiga som blev.

Hurra för Obama!

Jag satt uppe halva natten och kollade på valet, så fantastiskt skönt att det gick vägen. Det har varit synnerligen kul att jobba med utlandsnyheter just idag! Morgondagens tidning blir verkligen en att spara och visa barnbarnen. "...Första svarta presidenten, kan ni tänka er att alla före honom hade varit vita gubbar i övre medelåldern. Ja, alla! Varenda en."
Det känns kul att få vara med och göra den tidningen!

Jag och Martin hamnade i en diskussion igår natt under valvakan, och den handlade om att någon på tv tyckte att det är märkligt att vi bryr oss så mycket om det amerikanska valet, nästan mer än om våra egna val. Martin höll med om det, men jag tycker inte alls att det är konstigt! Verkligen inte. Jag menar, självklart är det svenska valet viktigt för oss. Men hur mycket påverkar det oss konkret -egentligen? Inte jättemycket. Dessutom är vi 9 miljoner invånare, och inte så värst många fler än så påverkas av vilket styre vi har här.USA har drygt 300 miljoner invånade och många av dem kommer i allra högsta grad påverkas av vem som styr i Vita huset. Dessutom berörs en stor del av övriga världen av vilka utrikespolitiska beslut som fattas av USA. Visst, den partipolitiska bredden är inte gigantisk i USA, men valresultetet påverkar sjukt många människor. Och det gör det amerikanska valet intressantare för mig personligen än det svenska valet. Åtminstone minst lika intressant. Inget av dem påverkar egentligen mitt dagliga liv, och då blir förstås det beslut som påverkar hundratals miljoner människor, viktigare än styret i mitt eget land, där invånarna dessutom har det förhållandevis fantastiskt om man sätter det i relation till andra delar av världen.

Hur lokalpatriotisk ska man vara? Hur resonerar ni?

USA-valdag!

Det är ju sjukt spännande! Extra mycket för att jag sitter på en redaktion som skriver sig utmattade om valet och för att vi pratar om det precis hela tiden. Men med all rätta, det kommer ju att bli en historisk dag! Chansen att USA får sin första afroamerikanska president, det är ju verkligen ett viktigt nedslag i historien.
Jag läste just att McCain även i slutspurten kört med argumentet "Obama valde en präst som skyller 9/11-attackerna på USA. Är det en person vi vill ha som president?" Vill ni hellre ha en president som förnekar det fullkomligt uppenbara att USA:s agerande har en roll i bakgrunden till attentaten? Det som är en självklarhet för resten av världen? Jag blir så trött. Låt oss nu hålla alla tummar vi har för att opinionssiffrorna ska visa rätt. I natt vet vi.

mitt nya kvarter

Varje helg som jag ska åka hem till Göteborg tänker jag att det nästan inte KAN bli så mysigt som jag hoppas, för att jag längtar så mycket och hypar upp det hela. Sen blir ännu mysigare än så, varenda gång. Allhelgonahelgen var verkligen inget undantag.

Fredagkvällen blev ett frosseri av romantik. Jag fick veta att jag skulle infinna mig på Davids jobb klockan fem, och där fick jag en massa kuvert med uppdrag och koder i. Som en enda lång skattjakt. Och jag som älskar skattjakter! Det var jättespännande och jag gick fick gå omkring och köpa saker för pengarna som låg i kuverten. Bland annat ett sällskapsspel, vitt te, en stålsträngad gitarr (jä!) och ingredienser till pumpasoppa. Samtidigt sms-rapporterade jag till David och samlade koder som fanns i varje kuvert. Efter många genomförda uppdrag fick jag öppna kuvertet med texten "deschiffrering" och bilda en destination med hjälp av koderna. På destinationen, Pressbyrån vid korsvägen, fanns ett kuvert till som jag fick när jag frågade efter det i kassan. Och däri, där låg två nycklar till Davids lägenhet. Hmm, tänkte jag då och höll dem i min hand lite som när man höll i fina snäckor när man var liten. (Sluten hand med handflatan uppåt, ni vet). Nu är ju David redan hemma, tänkte jag. Så hmm... Jag gick de 351 stegen från Pressbyrån till Eklandagatan 10 och klev in hos David, som nu hade hunnit hem från jobbet. Mitt bland ungefär en miljon tända ljus låg ett papper och väntade på mig i trappan. Där stod en massa fina ord och en fråga om huruvida jag vill att hans hem också ska bli mitt hem, när kontraktet på min lägenhet går ut i februari. Och att jag får ta med mina gröna randiga lakan och allt annat som jag vill in i mitt, vårt, nya hem.
Och sen var det också en fråga om vilken låt jag skulle vilja klinka gitarr och sjunga till allra först, men vid den frågan var jag så rörd och glad att jag inte kunde koncentrera mig så jag sprang upp och kramades istället.

Resten av kvällen lagade vi pumpasoppa (det var ju trots allt Halloweenhelg även om vi egentligen inte vet hur man firar det) och så spelade vi lite gitarr och sjöng oasis och winnerbäck och det är så härligt när man är sådär halvbra på gitarr som vi är. Jag var bra på att komma ihåg ackorden och David var bra på att få det att låta vackert. Sen somnade vi med tända ljus* och musik på hela natten, sådär ljuvligt som gör att man vaknar till en gång i timmen och får somna om igen. Det är den absolut bästa sömn jag vet.


Som om detta inte var nog, innehöll helgen också följande briljanser:

• Jag har fikat med Martin och det är faktiskt inte varje dag.
• Jag har gått på stan med mamma och käkat lunch med lillebror.
• Jag och D har sett "Låt den rätte komma in" på bio och den var jättebra -osvenskare och mindre vampyrig än vad man tror (befarar). Och vampyrinslaget gjorde den ju lite passande för allhelgonahelgen.
• Vi har också varit på middag och käkat fondue hos Söder och Sofia. Väldigt väldigt trevligt och gott och jag har aldrig ätit fondue förut så det var ett litet äventyr. Jag tappade några haloumibitar i den fräsande oljan, men förutom det var jag rätt bra.
• Vi har bjudit mina föräldrar på fika och tv-spelsBuzz. (eller njae, de hade med sig nybakat bröd och ananaskaka, så tekniskt sett har de bjudit oss på fika, fast hemma hos oss. Och nu, snart, är det ju "hemma hos OSS" och bara det känns ju helt kalasmäktigt att skriva).
• Vi har gått en alldeles lagom lång höstpromenad och jag hade på mig nya raggsockar, ny halsduk och ny mössa (alla grå, väldigt matchade) och min mammastickade tjocka vita tröja och det kändes som en såndär perfekt söndag. Vi kikade in i intressanta skyltfönster till exempel.
• Och så har vi spelat carcassonne på golvet i Davids vardagsrum, något man nästan inte kan missa under en sån lång och mysig helg. Efter ett 2-timmarsparti vann jag med en enda ynka poäng. Carcassonne i sin bästa form.
• Sen åkte jag "hem" till Stockholm med nattbuss. Hade sällskap av Johan som skulle hälsa på Lisa, så det var sex och en halv väldigt trevliga timmar. Nattbus är perfekt. Jag lade mig raklång på golvet i gången och sov så gott som man kan sova på en buss. Sen tog jag morgontunnelbanan hem och hann just börja drömma något när det var dags att gå till jobbet.

Men det var det värt. Oh så värt.

* Nicole, som är ihop med Martin som snart är brandingenjör, kommer bli lite arg nu. Men Nic -bara för den här gången- bli inte det, vi hade faktiskt just bestämt att vi skulle flytta ihop och allt. Jag älskar dig för att du bryr dig om oss, och jag vet, det kan börja brinna av eld, men liksom ändå inte. För vi tog ett ljus som stod i en liten kopp och jag lovar att det är safe.

skamvrån

Usch, jag mår lite dåligt över att jag verkligen skrev om "svälten i Afrika" och mitt eget chokladfrosseri i samma inlägg. Osmakligt. Det var inte ens fair trade-choklad som jag brukar förespråka, eftersom jag hade fallit för det oemotståndliga "köp TVÅ stora premium mörk choklad för 10 kronor" på mataffärn. (Det sjukaste är att jag nu får impulsen att skriva "TIO spänn, fatta vad billigt" fast pängen var att konstatera hur osmakligt det var.) Nåja. Ni fattar.

och hon åt lite mer choklad och bredde ut sig i soffan.

Den här veckan har jag börjat på Utland och det är så roligt att jag går till jobbet även när jag är sjuk. Jag har haft en sån där dryg höstförkylning men det gör liksom inget. När jag var hemma en dag med feber längtade jag tillbaka till jobbet och det är en sån lyx att känna så! Min chef sa idag att hade kollat om de kunde skicka iväg mig nånstans i världen men att det verkade som att man inte fick göra så med praktikanter. Han sa det lite ursäktande men jag blev helt lyrisk bara över tanken att det ens hade kommit på tal. Lilla jag, på vift någonstans, för DN Världen? Gudbevars.
Veckan har varit go, jag har bland annat fått skriva om den globala uppvärmningen som gör att indiens bengaliska tigrar attackerar människor, jag har (snörvlig, snorig och hostig) intervjuat en etiopisk man som arbetar på Unicef i Etiopien om svältkatastrofen där (han var väldigt trevlig och log medlidsamt och vänligt varje gång jag plockade upp toarullen ur väskan och snöt mig), och om Nato- och EU-styrkor som ska jaga alla farliga pirater utanför Somalias kust som kapar utländska fartyg hejvilt.
Jobbet på utland i allmänhet, och intervjun på Unicef i synnerhet, får mig också att känna att jag verkligen vill jobba inom någon organisation med fattigdomsreducering och utvecklingssamarbete. En del av mig är till exempel sjukt avundsjuk på Lotta som är i Mocambique och jobbar på UN WFP.

(Jag är nästan helt säker på att jag får publicera den här bilden, i alla fall 97 procent säker. Jag har fått den av Indrias Getachew som jag intervjuade och bilden föreställer en pojke i ett Unicefskött center för allvarligt undernärda barn. Platsen är Siraro, Orania, Etiopien, och fotografen heter Grum Tagene.)

I helgen ska jag jobba extra för inrikesredaktionen, 21 timmar på en helg. Det två dagarna kommer att ge mig lika mycket pengar som jag tjänar på en halv månad med den vanliga praktikantlönen. Hyfsat värt! Dessutom väldigt kul.
Men nu är det fredag kväll och jag är ensam hemma, vilket är helt superbt. Jätteskönt. Jag tittar på halvbra tvprogram, äter choklad och vickar på tårna med avskavt nagellack.

Förresten, har ni tänkt på att "Berg flyttar in" är väldigt bra tv? Carina Berg är ju skön, hon får plus för att hon är gift med Kristian Luuk som mitt hjärta alltid hållit så kär, men minus när att hon gör tråkiga programledarjobb med Gynning i Stjärnor på is. Men. I Berg flyttar in är hon helt briljant. Som personporträtterande journalistik kan jag spontant inte komma på något som är bättre. Åtminstone inte inom tv.

Jaha, nu är reklampausen slut och idol börjar igen. Sweet. Inga pretentiösa kultur-tv-krav här inte.

Världens lättaste sätt att göra en bra sak.

Min kompis Lotta har flyttat till Mocambique där hon gör praktik på United Nations World Food Programme. På sin blogg tipsade hon om den här sidan, Freerice. Där kan man spela ett frågesportspel (testa dina engelskakunskaper, sätt ut länder på kartor eller välj något annat ämne) och för varje rätt svar donerar sponsorer ris till hungrande människor. Besök sidan. När de till och med hittar smarta sätt för att människor gratis ska kunna "ge" pengar till välgörenhet har man ju knappast några bra utsäkter för att låta bli. Kan man ägna tid åt Blokkokopter och andra tidsfördriv kan man göra det här!

(Bilden är från Malapascua, Filippinnerna, Juni 2007)

Kokt stekt ägg och stekt kokt ägg.

Jag är väldigt nöjd med aktivitetsmängden jag producerat den här veckan. Först ut var onsdagsöl med fyra tjejer från DN, på Pressklubben som är nån sorts hak för journalister. Det var mycket ljusare än jag föreställde mig ett hak för journalister, och ölen var ganska dyr. Vi pratade och skrattade jättehögt, det märkte vi varje gång vi blev lite tysta och hörde att alla andra förde väldigt lågmälda samtal. I torsdags var jag och resten av lägenheten hos Kristoffer Bergström på middag. Alltså riktig middag, med förrätt och riktig mat som huvudrätt. (Med potatis! Sjukt gott och sjukt vuxet). Kristoffer fick sex mörka ckokladkakor av oss i present. Han sa att han inte gillar choklad men jag tror att det var en lögn.
Förrätten bestod av ett vetenskapligt experiment. Kristoffer hämtade en bricka med en handduk över, och såg väldigt hemlighetsfull ut ända till han annonserade vad vi skulle ta reda på. Vilket är godast -stekt kokt ägg, eller kokt stekt ägg? Jag röstade på stekt kokt ägg, såklart, eftersom det är mest likt kokt ägg och det är den enda sorts ägg jag gillar. Stekytan runt den, som lossnade, var intressant. De andra gillade dock det vattniga kokta stekta ägget bättre. Det var en väldigt bra kväll.
Igår hade jag inte tänkt göra något alls, men Sofia övertalade mig, så jag tog med Ebba hem till Sofia på förfest med hennes klasskompisar. De pratade ganska mycket om blodkroppar och sjukdomar man kan smittas av från döda människor. Och att de ibland får visa brösten för sina handledare när de gör praktik. Sen gick vi till Södra Teatern och det var ett bra ställe med kraftiga afrikanska musiker på scen och fin utsikt över Slussen, vattnet och stan.

Om en timme och fyra minuter kommer David hit. Jag längtar väldigt mycket.

K.

Karin är min mest cyniska vän och jävlar, vad jag saknar henne. Ibland tänker jag på hur mysigt det var att dricka te i hennes skeva, lilagröna rivningskontrakt i Gårda om hösten när hon bodde i min stad. Och sen, när det var vår, skrev vi vår hyperpretto uppsats om feministisk teori och utvecklingspolitik, och det är ett på många sätt komiskt minne. Det var ganska svårt och vår handledare brukade prata om kända fattigdomsfeminister med indiska namn som kunde bli fulla utan att skämmas. Vi hängde aldrig riktigt med på varför just det var bra för världsfeminismen, men det gjorde inget. Såna saker saknar jag ibland. Och så saknar jag Karins bitterkomiska inställning till allt.
Det var en sån fin tid när vi hade picknickar i Slottskogen, när vi lärde oss vad diskursanalys betyder och när vi drack vin och ältade saker och åt frukostar i Haga. Och sen, när vi for runt Sydamerika tillsammans.

En dag förra hösten valde Karin mellan Göteborg och Vedran och Vedran vann. Så nu bor hon hos honom en bit från Berlin. Men i helgen har hon varit här och det blev en sån där perfekt helg när man hann mycket fast utan att ha bråttom. Vi lunchade länge på Hängmattan, provade en och annan begagnad stövel på Beyond Retro och tittade på dyra barnklänningar sydda av gamla använda påslakan, och sen fikade vi, ännu längre än lunchen, på String. Vi sprang också till Systemet och kom försent, och på kvällen blandade vi mina roomies med hennes gamla Tysklandsvänner och hade en trevlig förfest med tema Hamburg, som följdes av en trevlig utekväll på Debaser, med tema Berlin.

Sen hann vi med en fotokonstutställning också, Nan Goldin på Kulturhuset, som var en sån som man fick lite ont i magen av mitt i allt sex och heroin hon fotograferat. Jag funderade lite över om man tyckte att det var starkt och bra bara för att hon fotat sånt som ingen annan fotar, eller om hon faktiskt var bra på fotografi, den där Nan. Eller är, hon kanske inte är död. Det är hon nog inte. Jag kom fram till att det nog inte spelar någon roll. Inte huruvida hon är död förstås, utan det där med anledningen till att utställningen var bra. Om man fotar unika saker kanske man är bra, även om man inte är bra, eller så.

K, någon gång kommer du väl hem igen? Du fattas mig.

El trabajo.

Det har varit en riktigt go vecka. Stämningen på min redaktion är grym och när seriösa och väldigt duktiga reportrar skriver "bajs" i varandras artiklar och skickar sexmail på skämt till varandra blir jag lite glad. Flams välkomnas när det annars är så seriöst. Det är nu en extremt trivsam stämning. Seriös och proffsig, OCH rolig.
Jag har gått från att ogilla nyheter till att tycka att inrikes på DN är hur kul som helst. I veckan har jag haft ett uppslag som fick inleda vår artikelserie som granskar ojämlikheten i den svenska sjukvården. Mycket intressant och något som många hör av sig kring. Det känns så coolt att skriva något, och sen få tio telefonsamtal och tio mail av folk som vill prata om det. Jag har också skrivit del tre i min serie om Lukas och hans familj. Nu har han äntligen fått den mest akuta hjälpen från kommunen!

I veckan har jag också gjort lite mer märkliga jobb, som "Johanna, kan du åka ut till förorterna och haffa nån muslimsk familj på Ica och hänga med dem hem? och skriva om Eid al-Fitr som avslutar ramadan?".
Jag och fotografen drog till Alby, gick omkring i centrum och kände oss asdumma när vi frågade "hej, firar du ramadan?". Det lät ju ungefär som "hej, du ser ut som en muslim, typ, öh, får vi hänga med dig hem?". Det löste sig dock väldigt bra, vi blev hembjudna till en gambisk släkt och fick fira eid al-fitr med dem. I sådana stunder känner man att det här yrket ger så många annorlunda och intrsssanta upplevelser och det är faktiskt jävligt skoj.

.. and then it was monday, again.

Helgen var skitkul. I fredags minglade jag och Nicole runt bland massa läkarstudenter och blev serverade starka drinkar av Sofia som stod i baren. (Jag hade fina skor som planerat och fick skoskav, som oplanerat, men det försvann helt i jämförelse med hur trevligt det var att slippa conversen). På vägen hem började en tjej förklara på engelska var tunnelbanan låg, vilket var kul, dels för att hon pratade engelska utan anledning, och sjukt dåligt dessutom, och dels för att vi inte behövde hennes berättelse om hur man hittade till T-banan. Vi sneglade på varann och bestämde oss för att skona henne och inte avslöja att vi var svenskar. Hon var ju snäll, liksom. Det blev dock svårare när hon frågade "ok... so where are you guys from?". "eh,...sverige", sa jag. Då skämdes hon, och erkände att hon -citat- "hade hoppats att vi kom ifrån nåt sånt där lite konstigt land där de inte är så bra på engelska". Ser vi ut att vara från Djibouti!?

På lördagen när vi hejade på Martin som sprang Lidingöloppet var vi bäst i världen på att heja. "Jag blev skitglad och lade in en växel till, såg ni det?" sa han efteråt. OM vi såg. Han var lätt bäst på banan, speciellt efter våra hejarop och highfives.
Lördagkvällen var vi hos Sofia en hel drös med folk och jag myste lite över att jag hade ett liv i den här stan som inte bara var jobb, det var fint. Vi hade en 'sitta i soffan och prata i timmar'-kväll och vid ett tillfälle sa jag till Martins komips Malki att hans oförmåga att våga laga mat utan recept nog hörde ihop med hans tycke för det militära där det också är klara direktiv och noll spontanitet och eget tänkade som räknas. Det var inte illa ment på något sätt men jag kände mig lite analytisk för att jag såg sambandet. Under kvällen diskuterade vi militären, Sverigedemokraterna, journalistik, bajs och gamla människor. I omvänd ordning faktiskt.

Min arbetstelefon ser ut som att den har 30 år på nacken minst men nu är det friday, baby!

Idag kommer Nicole hit och förärar oss med sitt sällskap! Vissa människor saknar jag väldigt mycket när jag bor här, och Nicole är en av dem. Jag ska se till att vi dricker varma drycker på caféer i helgen, flera koppar caféthé, och kanske ska jag köpa några stickade plagg för jag längtar verkligen efter hösten. Jag har mina peruanska lamaullvantar i väskan varje dag men än så länge har den kalla klara luften inte behagat komma. Och varje gång jag tittar ut genom köksfönstret ser jag en stor illröd lönnlövskrona och det gör mig alldeles varm i hjärtat. Kom igen nu hösten! Jag ska också dricka massor av vin, prata ikapp mig med tjejerna och kanske ha på mig andra, och finare, skor än dem jag brukar ha på jobbet. För att känna att det är helg och att jag har ett liv som inte bara är journalistik. (Och lite för att jag tvättade mina vita converse med en röd handduk i tvättmaskinen klockan sju i morse.)

När Nicole har kommit ska vi och Björn dricka vårt vin och sen ska vi gå på nån studenikos studentfest som heter något med gasque och träffa alla Sofias läkarstudentvänner.

Lukas.

Jag vill inte hålla på och länka till mina artiklar, men jo, idag vill jag faktiskt det.

Här är berättelsen om Lukas och hans familj. En väldigt fin familj, och en väldigt stark pappa. Jag hoppas så att artikeln kommer att bidra till att familjen får hjälp snabbt. Den här veckan har jag verkligen känt att jag skriver om något som berör mig, och det gör det både lätt och svårt.

(Dock saknas i nätversionen av artikeln en liten sido-intervju där kommunen ställs till svars och bollar tillbaka allt på Försäkringskassan, och det förstör väldigt mycket att den inte är med. Men, what to do?)

En festlig sång...

... med en festlig video.

Lyxlir

Den här helgen känner jag mig lyxigast i hela världen. Igår var jag på Gotland och gjorde ett reportage, och sen hade jag scamat till mig det smarta "när jag ändå är ute och flyger kan jag ju lika gärna flyga hem till Göteborg på torsdag, och 'jobba hemifrån' på fredagen". Mmm, ljuva hem. Ljuva David, ljuva eklandagatan, ljuva pizzakväll. Och ljuva sovmorgon. När jag väl hade vaknat till liv i morse gick jag ner till Klubbhuset och hängde lite på Davids jobb. Jag gillar alla ställen som är nishade för folk som älskar en viss sak. Klubbhuset är verkligen ett sånt ställe -ett mecka för innebandylovers. Och bjuder man på chips sådär helt spontant vinner man hjärtan även hos folk som inte är lika inbitna innebandyfreaks. Dubbla poäng.
Efter hänget där kom det lyxigaste av allt. Sagolika fina David hade köpt en massage till mig, så jag gick med lyxiga och lyckliga steg till Institut Harmoni på Södra Vägen och fick en 'Hot Stone Massage'. Bara själva grejjen "massage med heta stenar" låter ju jävligt coolt och det var det också. Helt fantastiskt! Massörskan Jenny drog lena, svarta, varma stenar över hela min kropp och efteråt kändes det som att jag flög fram på små moln. Varenda muskel var genomarbetad och mjuk.

Nu har vi åkt till Danmark och medan David och Söder lirar lite floorball med sitt lag ligger jag på hotellrummet och äter mörk choklad. Lyx, som sagt. Snart kommer de tillbaka och då ska vi ner och götta oss i restaurangen. Som jag skrev till David innan jag flög hem: jag är nästan avundsjuk på mig själv.

Jag tror att hösten är på väg nu

Oh, ljuva helg.

David har varit här i helgen och det är ju extremt ljuvligt i sig. Vi har sovit, gått omkring på stan sådär planlöst och skönt, lagat egenkomponerad flygande Jacob i Sofias lånade lägenhet med utsikt och kollat på film utan att titta på filmen. Bland annat.
Idag träffade vi Kristoffer Bergström för lunch (Kristoffer Bergström är en sån som jag alltid benämner med både för- och efternamn, utan att veta varför). Vi åt någon form av kolgrillad mat på söder, sen gick vi omkring lite i trivsamt tempo. Sen åt vi gigantiska chokladmuffins på muffinsfabriken, och sen (jag vill inte göra det här till ett 'det här har jag gjort i helgen'-inlägg men nu blir det lite så, ändå) gick jag och D på bio på en biograf som K beskrev som "inte alternativ, men lite alternativ". Det lite alternativa bestod nog i att själva salongen hade tre rader. Med 5 stolar i varje rad. Skärmen var mindre än den i Davids vardagsrum, men det var väldigt mysigt och stämningen var att ingen kunde titta snett på en om man ville dra av sig skorna.

Förresten, förut när vi gick genom parken till tunnelbanan, såg vi 'skogränsen'. Synd att det är så kallt såhär års, det blir lite svårt att lyda uppmaningen. Det hade jag gärna gjort annars. Men jag ler ju varje gång jag går förbi, så stort tack till den festliga glädjespridande människa som gått dit och målat så fint.

Sexx Laws

I måndags tränade jag 3 gånger på ett dygn så nu skriker min kropp av träningsvärk. Det börjar gå ifrån "aj, jag avlider", till "yeah, jag är hur fit som helst". Medan jag legat här i min nästan-säng och tyckt synd om min muskulatur har jag repeatkollat på den här videon. Den är så sjukt bra. Speciellt tycker jag om att titta på den lilla "jä!"-rörelsen Beck gör med handen vid 0:29. Samt de goa dansstegen 3 sekunder senare. Vad tycker du bäst om?

Nu går min tankekedja såhär: Beck - David har lärt mig lyssna på honom - Jag längtar efter David - David kommer HIT OM TVÅ DAGAR. Det är en go tankekedja.

Nighty then!

Einflyttnungsfescht, som den heter på Facebook.

Lördagens inflyttningsfest blev en härlig överraskning i hur många vänner vi kunde skrapa ihop i Stockholmstrakten. Många fler än vi trodde, över 30 personer var här och förgyllde vår kväll. Vi fick fina presenter, bland andra dessa:

• Ormsalva, echinagaard och flourtabletter, av Per.
• En ovanligt ståtlig ananas -med ett kort på- och en flaska fin, av Kristoffer Bergström.
• Insexnycklar (ja, det heter så), kanske av Erik.