Jag läser vad Egon skriver idag, diskuterar samma sak med kollegor på jobbet. Känner igen mig. Förutom det uppenbart fruktansvärda med terrorn som inträffar på olika håll i världen är det också så himla sorgligt vad rädslan för den gör med oss. Att vi börjar misstänkliggöra människor. Medvetet eller omedvetet, och alltid motvilligt, men ändå.
Vi var på en spelning för några veckor sedan, det var ungefär hundra tusen grader varmt i lokalen. Då kom en kille med stor dunjacka på sig in och ställde sig mitt i folkhavet. Huvan uppdragen. Han tittade inte på scenen utan såg sig omkring som om han letade efter någon, vilket han säkert också gjorde. Men istället för att som tidigare tänka vilken konstig människa som inte tar av sig jackan tänkte jag nu tänk om han har en bomb. det har han såklart inte men tänk om tänk om tänk om tänk om.
Och jag skäms över att jag tänkte så. Jag brukar aldrig aldrig vara rädd, har alltid känt mig trygg överallt och jämt. Men nu tänkte jag sådär. Och jag blir ledsen över det.
Min kollega säger att hon märker att hon börjat tänka rasistiska tankar när hon är på stora flygplatser, att hon ofrivilligt kategoriserar människor efter etnicitet och bedömer dem som "olika farliga". Hon vill inte heller tänka så. Men gör det ändå. Och det är inte konstigt att människor blir rädda, inte konstigt alls, men det är destruktivt. Och farligt. Konsekvensen av att bomberna smäller närmre oss nu, i Europa, måste bli att vi blir mer öppna, mer välkomnande, mer hjälpande och mer öppensinnade. Mer kärleksfulla, mer vidsynta.
Vi:et och dom:et handlar inte om nationalitet eller etnicitet. Vi:et och dom:et handlar om dem som flyr från våld, var det än sker, och dem som utför det.
Vi var på en spelning för några veckor sedan, det var ungefär hundra tusen grader varmt i lokalen. Då kom en kille med stor dunjacka på sig in och ställde sig mitt i folkhavet. Huvan uppdragen. Han tittade inte på scenen utan såg sig omkring som om han letade efter någon, vilket han säkert också gjorde. Men istället för att som tidigare tänka vilken konstig människa som inte tar av sig jackan tänkte jag nu tänk om han har en bomb. det har han såklart inte men tänk om tänk om tänk om tänk om.
Och jag skäms över att jag tänkte så. Jag brukar aldrig aldrig vara rädd, har alltid känt mig trygg överallt och jämt. Men nu tänkte jag sådär. Och jag blir ledsen över det.
Min kollega säger att hon märker att hon börjat tänka rasistiska tankar när hon är på stora flygplatser, att hon ofrivilligt kategoriserar människor efter etnicitet och bedömer dem som "olika farliga". Hon vill inte heller tänka så. Men gör det ändå. Och det är inte konstigt att människor blir rädda, inte konstigt alls, men det är destruktivt. Och farligt. Konsekvensen av att bomberna smäller närmre oss nu, i Europa, måste bli att vi blir mer öppna, mer välkomnande, mer hjälpande och mer öppensinnade. Mer kärleksfulla, mer vidsynta.
Vi:et och dom:et handlar inte om nationalitet eller etnicitet. Vi:et och dom:et handlar om dem som flyr från våld, var det än sker, och dem som utför det.
2 kommentarer:
Känner igen tankarna, precis som hos Egon. Det är ju inte konstigt att man påverkas och börjar tänka och reagera med rädsla. Jag vill verkligen inte heller kategorisera människor sådär och jag hatar att jag gör det ibland. Vill inte tänka vi och dom. Eller, dom:et får i så fall bara vara terroristerna. Inte folk från andra delar av världen bara, som eventuellt möjligen skulle kunna vara terrorister men förmodligen hatar terrorism lika mycket som jag.
Precis så.
Skicka en kommentar