torsdag 13 september 2012

Välkomna hem

Jag tittar på dokumentären om Etiopiensvenskarna, uppsmälld på hela väggen av projektorn. Tittar storögt och liksom håller andan, och när den tar slut inser jag att jag suttit i samma ställning i soffan under hela timmen, knäna uppdragna under hakan. Deras historia griper tag som inihelvete, de ville ju bara berätta sanningen. De ville bara beskriva verkligheten i all sin fulhet, ställa ansvariga till svars för övergrepp och förtryck. Göra det rätta. Och så hamnade de i orättvist dömda i ett råtthål som resultat av det. Det gör mig förbannad som vanlig medmänniska, men ännu mer som journalist. Man får aldrig skrämmas till tystnad.

Två känslor sitter kvar nu: Det är fantastiskt att de äntligen är fria. Och jag hoppas innerligt att någon kommer att berätta historien som de var i Ogaden för att rapportera om.

5 kommentarer:

Miss Baglady sa...

Jag älskar människor som du, som bryr sig om. Som faktiskt förstår och lägger energi på rätt saker. Heja heja dig!

egoistiska egon sa...

Såg också. Säger som Baglady, är imponerad av er. Ni är viktiga!

Johanna sa...

<3

emma sofie w sa...

Så fantastiskt att dom är hemma igen, och ni journalister som gör det här, är så jävla imponerad av er! Heja dig, och alla andra, ni är så jävla viktiga!

Fifi sa...

Åh, jag har funderat hela kvällen på om jag ska se programmet eller inte. Ibland är jag för rädd för att gråta och väljer att blunda.