Jag sitter på cykeln till jobbet, en gnutta sen, och ser ner på mina armar. Tänker men vad synd att jag glömde sätta på mig guldarmbanden idag. Sen slår det ner som en blixt i bröstkorgen: Var lade jag dem egentligen igår? Var ÄR de?
Guldarmbanden har jag ärvt av min mormor och de är bland de käraste jag äger. De är det sista i hela världen jag vill tappa bort. Ångesten var därför genast enorm och jag började rannsaka minnet. Jag hade dem på mig igår, jag tog av dem före träningen på gymmet. Efter det är det svart. Jag tror att jag minns att jag lade dem i något "konstigt fack", så när jag kom fram till jobbet letade jag igenom hela väskan. Alla, alla fack.
Inga armband.
Jag letade en gång till, i plånboken, i solglasögonfodralet, i den lilla behållaren med nagellackborttagningspads som inte ens är stor nog, överallt kollade jag. Inga armband. Jag gick till gymmet och frågade, men inga armband var inlämnade i receptionen. Jag letade i omklädningsrummet, i skåpet jag hade igår, i korgen med kvarglömda äckliga kläder. Men inte heller där fanns några armband.
Tillbaka på jobbet sa min chef att jag såg vit ut i ansiktet och jag sa att jag måste hem och leta hemma, bara utifallatt, jag kommer ändå inte kunna tänka klart här. Jag grät hela vägen hem för jag visste ju att de inte var hemma, jag visste ju att jag tagit av dem på Sportlife och sedan inte tagit på mig dem igen. Och jag ringde David, som sa det här ordnar sig, och jag sa att jag nästan hellre hade blivit av med vår lägenhet än att tappa bort just dessa guldlänkar, mormors guldlänkar. Kanske inte rimligt, men det var så jag kände. Allt kan ersättas förutom de här för mormor finns ju inte mer. Och jag ringde Nicole, som sa att människor faktiskt inte stjäl andra människors saker, man ska ha en jävla otur om den som råkar hitta ens armband är en tjuv.
Och jag bölade men TÄNK OM, tänk om en TJUV hittat dem. Och sen undrade jag hur jag skulle kunna jobba idag, om det är rimligt att be att få jobba hemifrån för att man kommer vara så ledsen att man nästan går av.
Jag tänkte att jag måste göra lappar att sätta på gymmet med 500 kronor i hittelön - eller 1000 så att till och med en tjuv skulle bli lockad? - och jag tog upp telefonen för att polisanmäla för vissa lämnar inte in på receptionen utan direkt till polisen hade Nicole sagt. Och just som jag skulle ringa såg jag det där svarta fodralet som jag fick budat till mig på jobbet igår med information om Londonresan. Den enda pryl som låg i väskan igår men inte idag, den enda jag inte vänt ut och in på i jakt på armbanden.
Jag drog världens längsta djupaste andetag innan jag öppnade. Jag visste att ligger de inte här, då är de borta. Och samtidigt blev jag ganska säker: Det måste vara det här som var "det konstiga facket" som jag kom ihåg någonstans långt bak i bakhuvudet men inte mer. Jag höll andan och öppnade.
Och där låg de.
.JPG)
De låg faktiskt där. Jag är helt slut nu men också fullkomligt överlycklig. 28 år och redan senil? fnissade min kollega när jag kom tillbaka till jobbet. 28 år, lite senil, men med mormors armband på vänsterarmen, fick jag korrigera. Med mormors armband på armen. MED mormors armband på armen. Fy fan vad skönt.
Guldarmbanden har jag ärvt av min mormor och de är bland de käraste jag äger. De är det sista i hela världen jag vill tappa bort. Ångesten var därför genast enorm och jag började rannsaka minnet. Jag hade dem på mig igår, jag tog av dem före träningen på gymmet. Efter det är det svart. Jag tror att jag minns att jag lade dem i något "konstigt fack", så när jag kom fram till jobbet letade jag igenom hela väskan. Alla, alla fack.
Inga armband.
Jag letade en gång till, i plånboken, i solglasögonfodralet, i den lilla behållaren med nagellackborttagningspads som inte ens är stor nog, överallt kollade jag. Inga armband. Jag gick till gymmet och frågade, men inga armband var inlämnade i receptionen. Jag letade i omklädningsrummet, i skåpet jag hade igår, i korgen med kvarglömda äckliga kläder. Men inte heller där fanns några armband.
Tillbaka på jobbet sa min chef att jag såg vit ut i ansiktet och jag sa att jag måste hem och leta hemma, bara utifallatt, jag kommer ändå inte kunna tänka klart här. Jag grät hela vägen hem för jag visste ju att de inte var hemma, jag visste ju att jag tagit av dem på Sportlife och sedan inte tagit på mig dem igen. Och jag ringde David, som sa det här ordnar sig, och jag sa att jag nästan hellre hade blivit av med vår lägenhet än att tappa bort just dessa guldlänkar, mormors guldlänkar. Kanske inte rimligt, men det var så jag kände. Allt kan ersättas förutom de här för mormor finns ju inte mer. Och jag ringde Nicole, som sa att människor faktiskt inte stjäl andra människors saker, man ska ha en jävla otur om den som råkar hitta ens armband är en tjuv.
Och jag bölade men TÄNK OM, tänk om en TJUV hittat dem. Och sen undrade jag hur jag skulle kunna jobba idag, om det är rimligt att be att få jobba hemifrån för att man kommer vara så ledsen att man nästan går av.
Jag tänkte att jag måste göra lappar att sätta på gymmet med 500 kronor i hittelön - eller 1000 så att till och med en tjuv skulle bli lockad? - och jag tog upp telefonen för att polisanmäla för vissa lämnar inte in på receptionen utan direkt till polisen hade Nicole sagt. Och just som jag skulle ringa såg jag det där svarta fodralet som jag fick budat till mig på jobbet igår med information om Londonresan. Den enda pryl som låg i väskan igår men inte idag, den enda jag inte vänt ut och in på i jakt på armbanden.
Jag drog världens längsta djupaste andetag innan jag öppnade. Jag visste att ligger de inte här, då är de borta. Och samtidigt blev jag ganska säker: Det måste vara det här som var "det konstiga facket" som jag kom ihåg någonstans långt bak i bakhuvudet men inte mer. Jag höll andan och öppnade.
Och där låg de.
.JPG)
De låg faktiskt där. Jag är helt slut nu men också fullkomligt överlycklig. 28 år och redan senil? fnissade min kollega när jag kom tillbaka till jobbet. 28 år, lite senil, men med mormors armband på vänsterarmen, fick jag korrigera. Med mormors armband på armen. MED mormors armband på armen. Fy fan vad skönt. 
8 kommentarer:
Ryser av spänningen du får fram. Skriv den där boken nurå!
/Anna
Ps. OCH underbara känsla när oersättliga saker kommer tillrätta.
SPÄNNINGEN i detta inlägg! Kan känna igen mig exakt. Har också en liknande länk som den översta som jag ärvt av farmor (min är en x-länk). Nu fick jag plötsligt kalla kårar för jag har inte sett det på ett tag och hoppa hoppas det ligger i smyckesskrinet!
Åh vilken lättnad Johanna! <3
Ah, vilken lättnad! Som JAG känner just nu alltså.
Jisses, jag fick handsvett av det h'r inl'gget! SKONT att det gick vagen
Vilken jäkla tur att de kom till rätta! Fy... Jag har tappat smycken jag ärvt och mår dåligt av det så fort jag tänker på det. Blev påmind nu. Fy...
//Fd Duktiga Tjejen.
Åh! Jag fick gåshud och allt! Så himla skönt att du hittade dem!
Men åh, vilken jäkla tur att du hittde dem! Jag skulle ha reagerat likadant... Varför gör man så, lägger saker man verkligen värdesätter på konstiga ställen?!
Skicka en kommentar