22 juli

Bomben i Oslo och massakern på Utöya. Har det redan gått ett helt år? Den där veckan i Norge alldeles efter att terrordåden skedde känns idag plötsligt så nära igen, som om allt inträffade helt nyligen. För många andra, de drabbade, har det här året säkerligen känts som det längsta i deras liv.

Förra torsdagen var jag tillbaka i Oslo med fotografen Frida Winter och intervjuade Tonje Brenna, AUF:s generalsekreterare. Hon klarade sig levande från ön med en hårsmåns marginal. Tonje var så otroligt trevlig och glad, öppen och vanlig att det kändes helt overkligt att inse vad det var hon faktiskt satt och berättade om. Vad hon varit med om på riktigt och inte bara sett i någon film. Hela händelsen är så utstuderat hemsk. 

Tonje gjorde en hjälteinsats på Utöya och räddade livet på flera andra. I rollen som generalsekreterare för AUF har varje dag i hennes liv sedan dess handlat om 22 juli. När vi åkte från Oslo sa Frida "den där kvinnan kommer ju bli statsminister", och jag skulle inte bli förvånad om hon har rätt. Idag satt Tonje jämte Jens Stoltenberg i det direktsända minnesprogrammet från Utöya.

Man kan läsa om henne i det här reportaget i dagens GP. 

Jag sms:ade henne – och även Jorid, en annan tjej som överlevde och som som jag intervjuade förra sommaren – att jag tänker på dem idag. För det har jag verkligen gjort, hela dagen.

Kvar efter förra sommarens enorma blomsterhav vid Domkyrkan är idag ett minnesmärke.
Fortfarande ligger där blommor, blev och hälsningar till dem som aldrig kom hem igen.
(Tjejen på vänstra bilden är Tonje.)