London

Förra helgen var ju jag och David i London på den där resan som D vann. Det var himla fint. Vi bodde på the Intercontinental som visade sig vara ett femstjärnigt hotell vid Hyde Park där finklädda män i trettiotalshatt öppnade dörren när man kom. In stövlade vi med våra backpackerryggsäckar och såg ut som folk som snarare brukar på på hostel. Eftersom vi är folk som snarare brukar bo på hostel.

(Konstigaste grejen med femstjärnigt lyxhotell: de har inte gratis wifi. Man ba say whuut?!)

Vi vann ju även biljetter till Hard Rock Calling, festivalen i Hyde Park med Bruce Springsteen som det stora dragplåstret. Fantastisk kul. Vi såg Soundgarden på fredagskvällen och på lördagen, när Bruce spelade, mötte vi upp min kompis Simon och hans tjej Nicki och brorsa Barney. Fint att vi lyckades hitta varann på det stora fältet där 65 000 människor trängdes i leran. Mot slutet av konserten sa Bruce "Nu välkomnar vi min hemliga gäst...! Jag har väntat på detta i 50 år". Jag kisade och kollade noga och bara näe, det kan väl inte vara, kan det? Det ÄR DET! och så kom Paul McCartney upp på scen (!!!). Och han och Bruce körde I saw her standing there och Twist and shout och herregud den känslan, jag (och för all del alla andra 70 000 också) kände euforin strömma till och jag blev nästan lite rörd, tänk att få höra en riktig Beatle framföra de låtarna. De som jag lyssnade på när jag var liten och som fick mig att säga till pappa att jag tyckte att det var lite trist att inte ha varit född på 60-talet, att ha missat hela den grejen. Så ja, det var en fantastisk spelning. Magisk.

Med en minut kvar av sista låten tröttnade arrangören på att de drog över tiden. Och så drog denne någon ur sladden (obs att jag inte skojar), vilket fick konserten att bli omskriven i tidningar världen över. Ljudet bara fadades ut. Otroligt udda slut på den där glädjeyran. Fast folk var glada ändå, det kändes i luften att vi hade fått se något historiskt. 
Efteråt skulle vårt lilla gäng gå till någon pub som Simons och Barneys farfars far hade ägt, men den var stängd så vi köpte kebab i ett hål i väggen istället. Och sen gick vi hem och jag somnade mitt i en mening.

Resten av dagarna var också fina även om det regnade rätt mycket. På Portobello market köpte vi en 169 år gammal världskarta som jag sedan dess gått och varit svinglad över ungefär varje sekund. Den är från 1843 och fransk och hur fin som helst. Vi var också på Borough market som ligger under en gammal järnvägsbro och som jag verkligen rekommenderar alla som ska till London. Massor av smarriga delikatesser och schyssta vinbarer med osttallrikar och snygga gamla träbord.

På söndagen var det soligt och då åkte vi till Columbia road flower market (där jag hade varit prick alla söndagar om jag hade bott i London) och till Brick Lane med alla vintagemarknader där vi shoppade lite fina grejor. Jag högg en omsydd vintageskjorta som sömmerskan på Blitz (den bästa affären!) sytt om till en blus, samt en mörkbrun portföljaktig skinnväska.

Och så såg vi nya Spider man på Imax, åt goda middagar med gott vin (tips: marockanska Momo på Heddon Street), badade badkar på hotellet och sådana saker. Och sov!

Och förresten, ni vet de där träningsskorna jag tjatat så mycket om? De fanns för 440 spänn på Foot Locker! Så nu har jag även ett par gråa.

Avslutar med den stora surprisen, det ni aldrig kunnat ana - en London-bildkavalkad! Hehe.