Farewell and thanks

Nu ligger jag i sängen i min lägenhet på Stockholmsgatan och äter choklad som min fantastiska mamma hade hängt på dörren när jag kom hem igår. Sängen ser ut som en ren och skär dröm, för jag har bäddat med nya fina lakan som glänser som pärlemor i morgonsolen. Sånt gillar man ju.

Jag håller på och tar farväl av lägenheten, för i dagarna ska jag ju flytta in hos David på riktigt. Det ska bli roligt och härligt, men eftersom jag är en person som fäster mig så lätt vid platser (J, jag vet att du skrattar) behöver jag lite tid här för att säga hejdå.

Vi har verkligen trivts ihop, jag och lägenheten.

Johanna var här och igår för att hjälpa mig med avskedet, vi åt flottig pizza och pratade som vanligt om hur lika vi är. Den här gången diskuterade vi att vi båda är svimmiga personer, såna som kan svimma lite då och då. Jag sa att jag har märkt tendensen att jag ofta svimmar om jag slagit i huvudet, och då blev Johanna jättesugen på att prova att slå mig i huvudet och se vad som hände. Det fick hon inte. Jag fruktar lite att hon kommer stå bakom dörren i skolan någon dag med en påk.