torsdag 22 januari 2009

Grah

Jag håller på med en kartläggning av sophanteringen i länets kommuner. Det innebär förstås att jag ska ringa alla kommuner, väldigt många samtal. En liten fingervisning:
26 kommuner.
Ett samtal till växeln, ett samtal till den de hänvisar till, som säger "nej, du ska tala med min chef". Sen ett samtal till chefen. Det är minst tre samtal per kommun, hence ett minimum om 78 samtal. Lägg till alla gånger de inte svarar, och de gånger man slussas runt 7 varv innan man hamnar rätt. Ni förstår.

Det värsta med allt det här är tveklöst telefonsvararna. Tre saker kan hända:
1. De säger "välkommen till X kommun...". Sen är de av någon anledning TYSTA i 3 sekunder, och först när man börjat sitt "hej, mitt namn är Jo.." fortsätter meddelandet. Man får avbryta sig, man skäms lite, tittar sig omkring i kontorslandskapet och hoppas att ingen hörde. Det är pinsamt att prata med en maskin.
2. Rösten läser väääldigt långsamt upp kommunväxelns öppettider. De inkluderar tiden man ringer. Ingen svarar. De säger "torsdagar nollnionollnoll till sextonochtrettio" och så sitter man där runt elva en torsdag och undrar varför man kopplas bort. Förnedrande.
3. En direkt oundviklig följd av alltför många punkt 1-situationer. Man ringer, rösten säger
"välkommen till X kommun...". Man tänker "HA! IN YOUR FACE! Jag fattar såklart att du är en telefonsvarare och väntar tyst och tufft" Så andas man bara lite i luren. Då säger rösten "men halllåååå", och man får säga "eeeh, ursäkta mig, jo, eh, jag heter Joha...."

Har hänt mig två gånger i rad nu. Det är en 50/50-chans varje gång.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Ja, sånt är riktigt segt. Ibland känns det som att hela journalistyrket bara är ett jäkla tfn-ringande.

Är ju liksom inte det man helst av allt vill syssla med som journalist.

Vi borde egentligen ha någon kurs i tfn-intervjuer i vår utbildning. Känns ändå som en delvis annan grej än när man intervjuar någon face-to-face.

Johanna sa...

verkligen, och en vanligt förekommande grej också för den delen!