weeysis.

Det är något som är lite speciellt med den stora vördnad inför idoler som man bara kan känna i tonåren, innan man blir vuxen, får nya perspektiv och blir en lite, lite mer känslosamt begränsad människa. Den där "WHOAA -det här är störst i världen!"-känslan som nästan bara sextonåringar kan få är rätt fräck. En gång när John och David (från Obliq), var i London skulle de se en fotbollsmatch. Det visade sig att de av misstag hade köpt falska biljetter, och fick gå in i något VIP-rum och vänta där. I en soffa satt Noel och Liam Gallagher. Deras största idoler. Så de fick sätta sig bredvid dem i den trånga soffan, kolla lite på matchen och snacka med dem. Tänk att vara 16-nåt, ha ett eget band och plötsligt stöta ihop med the Gods of Britpop by mistake. Jag föreställer mig gränslös upprymdhet.

Oasis är onekligen hjältar från uppväxten, förmodligen för alla som är födda på 80-talet. Min rockstar till lillebror lyssnade på dem konstant hemma på Ådäljan (och var förstås mycket avundsjuk när J och D hade halkat in i den där VIP-lokalen när han oturligt nog inte var med) och mina öron impregnerades således tidigt med Manchester-mål och gitarrkonst. I söndags spelade Oasis i Scandinavium och vi var där eftersom jag smart nog köpt biljetter till David i julklapp.
Allt var som man hoppades. Liam rörde sig sådär lite roligt aplikt som han gör, Noel hade exakt samma frilla som han alltid haft, och förtjusningen jag kände i magen var hejdlös. David har sett dem en gång förut, på Cirkus i Sthlm, Anders har sett dem en miljon gånger både i England och Sverige, men för mig var det som att bocka av en "must do"-punkt från listan. YES. Bröderna Gallagher hade sin fantastiska megabrittiska dialekt (förstås) och var sådär nonchalanta som bara just de kommer undan med att vara. Och så hade de fina gitarrer. För mig gjorde det inte ens något att Liams sångröst stundtals ballade ur lite lätt och hamnade något pinnhål för lågt (vilket enligt GP berodde på stämbandsödem.)

Dont look back in anger var förmodligen allra bäst, kanske för att jag spelat den tusentals gånger sedan vi hängde utanför bibblan med en gitarr på musiklektionerna på Vallhamraskolan på 90-talet. Wonderwall var såklart i topp på jubelbarometern och Morning glory är ju en av de bästa sångerna som finns. Masterplan kom till vår glädje, och flera andra gamla godingar som Supersonic och Champagne Supernova, och jag gillade jättemycket att de avslutade med Beatles I am a walrus.

Jag saknade Little by little, och David saknade Aquious, men annars var vi damn fine!

Jag skulle vilja säga att jag älskar känslan man får i magen när man hör inledningen till en fantastisk låt live för första gången. Lite som den där känslan man kunde få om man var 16 och fick träffa sina idoler av en slump. Men eftersom D, M och B kommer håna mig då, för att jag så ofta blir mer excalterad än man [tydligen] förväntas bli, så försöker jag vara lite försiktig och nyanserad i formuleringen. ;)