Mest otippad

Vi brukar alltid fira julen hemma. Och som traditionsslav (som jag ju mycket motvilligt måste erkänna att jag är, i vissa sammanhang) har jag lite svårt att föreställa mig en jul utan nödvändiga attribut såsom Kalle klockan 3, fika femton gånger, sällskapsspelandet med bror, den farmorlagade (numera pappalagade) grönkålen, mammas köttbullar och pappas helt underbara tomtekläder nordpolen-style.
På juldagen bär det dock alltid av mot västra småland där vi, tillsammans med 50 av de närmaste släktingarna, blir bjudna på juldagsmiddag. Crazy. Men trevligt. Familjen som ställer till med detta stora kalas bor på en gård, och för att komma dit åker vi genom ett bullerbylandskap med frostiga staket och slingrande små vägar. En riktig vinteridyll, verkligen. Åkrar, ängar, svensk granskog, röda hus och hundar som kikar fram ur stängslet till hundgårdarna. Samtliga trädgårdar innehar äppelträd och stora grönsaksland. Och hundgård. Varje år bjuds det på riktig hemlagad mat, dvs kött som de skjutit själva, potatis och grönsaker från gården och glass som gjorts från scratch, med jordgubbar som vuxit i landet utanför. Alltid spännande, alltid något nytt. Alltid gott. (Utom rimmat kött med rotmos, men det är en helt annan historia). I år slogs dock märklighetsrekordet med hästlängder. Den minst väntade rätten hittills:

Bäver.

(!)