Post-travel-depression

Varför är det så svårt att komma hem?

Man har längtat länge efter att få träffa sina nära, krama dem och berätta om ALLT man varit med om. Allt man upplevt. Att springa till dem på flygplatsen och hoppa i famnen är den bästa känslan i världen.

Men sen.

Man skulle kunna tro att vardagen smyger sig på lite lagom sedan, men nej. Den attackerar. Kastar sig över dig. På en gång!
"Det känns såklart både underbart och sorgligt" säger jag klämkäckt när någon frågar det obligatoriska hurkännsdetattkommahemnudå?! Men ärligt talat är det nog jobbigare än många begriper. För visst har man saknat lättmjölk och lakrits. Människor. Toalett som spolar, vatten som är varmt och RUTINER. Eller?

Mer än något annat brukar jag känna att man aldrig kan förklara vad man upplevt. Det går aldrig att få någon att förstå. Här hemma känns det som att tiden stått stilla och absolut ingenting har hänt. Ändå har allting förändrats.

"Jag har svårt att förstå att jag nu är samma person som innan jag reste iväg" sa jag till Silverfisken häromdagen. "Det är du inte", sa han.

Och har rätt, såklart.

Kanske har jag genom resandet blivit lite, lite grann en annan person. En ny person. Som måste lära mig den vanliga världen igen. Working on it för fulla muggar.