Fasnacht - kvällen då jag blev en ko.

Igår var det match igen, kvartsfinal fyra. Tyvärr tyvärr tyvärr slutade den 6-7 åt fel håll efter en stark upphämtning från Köniz och den sjukaste utvisningen jag någonsin sett på en innebandyplan. Synd. Nu är det vinst resterande tre kvartsfinaler som gäller för att ta sig vidare till semi. 

Gårdagskvällen var också sista kvällen på högtiden Fasnacht, när ALLA bernare klär ut sig i syperseriösa utklädningskostymer och drar ner på stan. Det är som en sommar-karneval utomhus, fast i februari. När David åkte till Zürich efter matchen (för att hämta Johan och Jorun som är här på besök) åkte jag med Sofia och Andreas hem till deras/vår schweiziske vän Phillippe. Han visade sig ha så många kostymer på lager att det räckte till alla, och i hissen upp kungjorde Sofia att jag skulle få bli ko (och att hon skulle ha den coola piratdräkten). Ett fullt förståeligt val från hennes sida! Dock gillade jag verkligen kon. Den var grym. 

Väl inne i stan fick jag en chock. Hade aldrig väntat mig så sinnessjukt mycket folk överallt. Och ALLA var utklädda. Faktiskt sjukt roligt, och definitivt en sak man måste uppleva när man nu bor här. Mer än en kom fram och ville "känna på mitt ljuver", vilket kanske var lite suspekt dock :) Efter att vi tryckt oss fram i folkmassan en stund kom David, Johan och Jorun från flygplatsen och joinade. De var utklädda till helt normala människor. Funkar det med. :)

Skynda att fynda!

Det är som sagt inte särskilt billigt i Schweiz. Häromdagen gick vi förbi ett skyltfönster inne i Bern. Där hade de rea på hemskt fula pälsar. Halva priset! Den till vänster kostar nu bara 50.000 svenska kronor, istället för som tidigare: 100.000. HUNDRA TUSEN. Eeh, say what?

Favorit i repris

Om man har valt min bransch är ångest ett ord man utan tvekan kommer att komma i kontakt med. Jag vet att ni är många därute som vet vad jag talar om. Speciellt nu, i finanskristider. 

Ångesten kan verkligen te sig olika: förra våren när jag inte ens var klar med utbildningen ännu, hade jag till exempel tre olika och väldigt bra sommarvik att välja mellan. Det var ju fullkomligt sjukt (och kommer nog aldrig hända igen), men hade jag vett att vara glad? Nej. Jag åkte hem, satt på vardagsrumsgolvet och hade ångest. Av att behöva välja. Tyckte hejdlöst synd om mig själv. 

Nu, när tankarna mer handlat om "snälla snälla gud straffa mig inte för att jag göttat mig i Schweiz ett år istället för att jobba som journalist" har jag varit rätt sugen på att ge mitt "förra våren-jag" en fet smäll på käften. Bang bara. Mitt på.

Eftersom de flesta tidningar inte fastanställt någon sedan 80-talet är den där ångesten med andra ord en följeslagare i vikariehelvetet för oss alla, alltid. Det som kommer nu skäms jag lite över att berätta. Härom natten fick den ångesten mig att drömma mardrömmar. Jag drömde att vi satt i ett stort stort hus, och där pekade någon okänd ut fem personer som var aktuella för reporterjobbet på utlandsredaktionen på GP (där jag jobbade i somras). En av dem som pekades ut, och den enda jag såg ansiktet på i drömmen, var Christopher Friman, min klasskompis från journalisthögskolan som efter utbildningen fått drömjobbet som reporter på Magasinet Filter, och som - jag skojar inte - belönats med två priser (PRISER! TVÅ olika!) för sitt exjobbsreportage om grisindustrin. Extremt välförtjänt dessutom.

Det kan eventuellt vara så att jag undermedvetet (och medvetet, men det skulle jag aldrig erkänna) är lite avundsjuk på det där jobbet på Filter och de aldrig sinande hyllningarna, och därför drömde att Chris snodde mitt drömjobb framför näsan på mig.

Men - och nu kommer den bra delen - det gjorde han inte. För igår ringde Peter* och jag börjar på GP Utland igen den 28 juni. Lättnaden, oh lättnaden.

*Utlandschefen.

Herr Jobs är inte så dum han heller.

I söndags var det ju alla hjärtans dag. Vi brukar lite lätt småpretentiöst hävda att det är roligare att vara romantisk på andra dagar än just den då man "ska" vara det, men firade ändå lite genom att köpa ett vin som hette la Sensuelle och hade en stor knallröd ros på etiketten. (Det kostade 25 spänn eller så, en annan bra grej med det här landet).

Sen fick jag ett alla hjärtans dag-mail av David. Med den här bilden:

Är det inte vackert så säg. Inget dåligt betyg med tanke på den snarast desperata väntan på våra iPhones som kan komma vilken dag som helst nu. Jag måste säga att det är gött att få vara nummer ett i en så svindlande tät konkurrens!

JAAAAAA! Guld guld guld!

Äntligen OS! ÄNTLIGEN! Och vilken start. Sicket lopp! Man blir ju alldeles tårögd när Kalla är så himla gullig och vill hälsa till "alla hon känner" efter segern. Jag blir glad ända in i hjärtat.

Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen

Våra vänner Mats och Therése har varit här på besök över helgen och det har verkligen varit kanon. Vårt aktivitetsfokus har varit 1. Skidåkning i både Adelboden och Grindelwald och 2. Mat. I mängder. Bland annat har vi invigt vår raclettegrill, så nu är vi nästan schweizare på riktigt.
En bra sak med vädret här nere är att om det står "molnigt, dimmigt och ingen sol" så blir det lite dimmigt och lite sol på toppen. När det står "växlande molnighet och 20-50% solchans", blir det knallblå himmel, gassande sol och inte en tillstymmelse till moln någonstans under hela dagen. Det gillar man ju.

I en av restaurangerna mitt i backen i Adelboden skiljer sig storleken på glasen rätt mycket. Har man tur får man det vänstra på bilden. Har man inte lika tur får man det högra.

Självklart hann vi också visa upp Bern, fika på Starbucks och kika på björnen i Bärengraben. Han är ju så göllig att det inte alls känns så konstigt att den där mannen klättrade in för att klappa honom för ett tag sen. Man blir ju lite sugen ändå.

Sen har det varit en hel del innebandy i helgen också. Match två och tre i kvartsfinalen. Vi pratar inte så mycket om det, tycker jag.

1 down, 3 to go!

I innebandyn är det slutspel som gäller här nere just nu. Davids lag Köniz möter i kvartsfinalen ett lag som heter Tigers Langnau som kommer från ostregionen Emmental strax utanför Bern, ett lag som på pappret borde vara skitbra men som ändå inte lyckats så bra i år. Köniz har vunnit båda sina matcher mot dem under grundserien. 

Igår spelades första kvartsfinalmatchen av sju. Daniel hade sina illgröna slutspelsdojjor på och det slutade med seger (7-3)!

Morgonpromenad

Såhär års är majsfälten som stora hav av snö. Det är fint.

Himla Sveits.

Jag letar frenetiskt efter ett gym att träna på här i Bern. Nu hittade jag ett som har spinning och pass, ligger rätt nära oss och inte ser så flashigt ut. Perfekt, tänkte jag. Säkert inte så dyrt. Tills jag såg att det kostar 150 spänn per gång att träna med ett 10-kort, och nära 2000 kr för ett månadskort.

Billigt.

Svenskinvation

Det bor ganska många svenskar i Schweiz, inte minst sådana med innebandy-anknytning. Och vi umgås visserligen en hel del med svenskar här nere. Men igår slog nog svenskumgänget alla rekord! Linda hade galej hemma hos sig och vi var inte mindre än elva svenskor samlade på ett och samma ställe. Elva svenskor och en Jens. 

De andra männen var på annat håll, exempelvis var en krasslig Daniel tillsammans med David och Andreas hos oss och spelade tv-spel. Jag misstänker att de var nöjda med det. (Chips och rollokola-rester tydde på detta).

Efter förfesten åkte vi till ett ställe som heter Barstreet, ett tillfälligt fenomen i Bern. Barstreet är en gigantisk mässlokal ompimpad till, tja, en gata med miljarrrder barer helt enkelt. Roligt även om känslan, trängseln, hettan, svettodören, det unga klientelet och den tillfälliga atmosfären påminde lite om att vara tillbaka på ett Partille Cup-disco anno 1999. Men jag hade en grym kväll och till er som var där: skitkul att träffa er!

Och just det, schweizarna kan ju det här med att fira sina traditioner. Om två veckor (?) infaller något som heter Fassnacht, en högtid då alla klär ut sig, och igår eftermiddag tjuvstartades detta av nån anledning där vi bor. Som från ingenstans uppenbarade sig plötsligt en parad av hundratals utklädda människor med instrument på gatan utanför vårt fönster. De gick runt, runt, runt kvarteret och barnen slängde konfetti som vildar, ungefär som på Zibelemärit. Jag och David tittade förundrat på från sovrumsfönstret.

Heja Abbe!

Häromkvällen tittade jag på bloggalan. Många verkar tycka att det är löjligt att det finns en sådan, men jag håller inte med: bloggar är ju ett jättespännande fenomen som jag inte alls tror att vi sett peaken på ännu. Framför allt är det ju häftigt hur vanliga människors åsikter plötsligt blir en del av den svenska mediabilden (även om såklart inte alla bloggare alls strävar efter något sådant, vilket heller inte behövs). 

Hur som helst, åter till bloggalan. I en av kategorierna, "Vardagsliv och fritid", var min favoritblogg med: 

HEJA ABBE

Jag har läst den hur länge som helst, för att man helt enkelt blir så glad av den. Bloggen skrivs av en pappa till två små grabbar varav den yngsta -Abbe- är hjärtsjuk, och den är fantastisk och full av ärliga beskrivningar, vackra bilder och kärlek. Jag tänker mycket på alla barn jag jobbat med på Ågrenska, och på deras familjer, när jag läser.

Naturligtvis vann Heja Abbe sin kategori. Och det var den verkligen värd. Mitt tips: Kolla in den genast om du inte redan gjort det.

(Bilden har jag lånat från Heja Abbe-bloggen, och jag hoppas att det är okej för Abbes pappa)

Våren har kommit till Schliern!

...åtminstone till vårt köksbord.

_____________________________________

EDIT: Okej, fel av mig. Nu snöar det ute som aldrig förr.

Mmm, jordgubbsarmar

Jag jobbar ju lite extra i frukostmatsalen på ett hotell. Det här med dricksen funkar såhär:

* Pengar som lämnas kvar i rummen (så som man gör, ni vet) tillfaller städtjejerna (även om det är jag som hittar dem när jag hjälper till i rummen.) 

* Pengar som någon gäst lämnar över till mig personligen efter att ha knallat in i köket där de inte ska vara, och räckt över dem till mig (så som ingen hotellgäst i världen någonsin har gjort, ni vet) tillfaller mig. 

Hence: not so much dricks. 

Tills idag. Idag kom en gäst tillbaka från en shoppingrunda i stan, plockade fram en stor fluffig rosa presentförpackningsdröm från Body Shop och räckte över den till mig i en fin påse. Massor av väldoftande skönhetsprodukter för att jag, tja, svarade trevligt på tilltal i morse nån gång mellan kaffet och gruyèren? Jag vet inte riktigt, men det går ju bra ändå. Det gör det ju.

UVESAA!

På mina föräldrars piano hemma på Ådäljan står ett foto från New York, taget någon gång på 70-talet. Pappa har en rutig skjorta, lockigt hår och supersnyggt skägg, och mamma en vit bomullstop och midjelångt vackert hår. Runt dem sträcker sig skyskraporna tiotals våningar upp mot himlen. Bilden är tagen när mamma hade åkt till USA på något jobb-projekt i några månader när hon och pappa nyss hade träffats. Pappa saknade henne så mycket att han åkte efter, och någonstans där i New York bestämde de sig för att flytta ihop.

Jag har aldrig varit i USA, förutom på flygplatser för transfer en himla massa gånger, och alltid när jag sett det där fotot på pianot har jag blivit så sugen på att själv åka dit en gång.

Och nu är det bokat! Jag och D ska resa runt i USA och karibien i fem veckor i maj och juni! "Kan-inte-tänka-på-någonting-annat"-besattheten är naturligtvis redan här och vi går runt och göttar oss åt tanken på allt kul vi ska göra. I stora drag blir det såhär:

Miami: Vår första anhalt. Vi ska bo på South Beach, känna på stan och stränderna, hyra bil och bila ner till Key West som verkar otroligt vackert. Vägen dit är en vägsträcka rakt över havet, som en lång bro. Där ska David fiska exotiska fiskar. 

Sen blir det Kryssning i Karibien: Vi tar oss lite norrut i Florida mot Port Canaveral, där vi hoppar på världens näst största kryssningsfartyg: Freedom of the Seas. Det är totalt olikt alla sätt jag tidigare rest på (dvs billiga hostel, mat från gatustånd, ganska primitivt och okommersiellt leverne) och den kontrasten ska bli väldigt spännande. Vi ser fram emot att bara lyxa oss ordentligt (som på Titanic minst! Men utan sjunkningsbiten), bada i poolen, klättra på klättervägg och äta mat hela, hela tiden. 

Under kryssningsveckan kommer vi att stanna på Haiti (ja, det känns väldigt konstigt och jag tänker återkomma till detta i ett senare inlägg) Jamaica, Cayman Islands och Cozumel i Mexico.

När vi kommit tillbaka efter våra 7 dygn på båten åker vi till Orlando och besöker någon av alla nöjesparker där, Sea World eller Disney World till exempel. Lek i park är ju lite vårt signum. (David googlar info om berg och dal-banorna hela dagarna). 

Och sen kommer det: New York! Jag längtar SÅ. Vi ska promenera omkring på Manhattan och insupa den omtalade New York-luften, fota (mest jag, skulle jag tro :)) fika, äta skräpmat, shoppa, gå på museum, se den stora gröna tanten och allt annat tänkbart som faller oss in.

Och vi lär förhoppningsvis stöta ihop med Linda och Daniel på ett eller annat sätt, för de kommer av en slump att vara där samtidigt!

Efter det byter vi sida av landet. Vi flyger till San Francisco, hänger där lite och sen är planen att vi ska möta upp Martin F och hans kompis Abel som då befinner sig i ett tält någonstans nära ett berg där man kan klättra, någonstans i någon vacker nationalpark. Vi tänkte snylta tältplats, grilla korv vid lägereld och prova att klättra lite. (Det sistnämnda är Martins krav. David vägrar än så länge).

Sen far vi alla ner till Los Angeles och möter upp Nicole och Abels flickvän Sara som kommer flygandes från Sverige. Då blir vi med andra ord ett rätt stort gäng som tillsammans tänkt se alla Los Angeles måsten och lite till; Hollywood, stränder, Universal Studios, kanske nån mer nöjespark och mer därtill. 

Und dann: Las Vegas. Forna måndagspokermedlemmar: Vi lovar att pokra lite för er också! Jag och Nicole fantiserar om att vi ska bo i ett sånt där hotellrum med jacuzzi, glasvägg och vidunderlig utsikt över neonhavet nedanför, men vi får väl se hur det blir med den saken.

På slutet bilar vi till Grand Canyon  och här har vi antagligen tagit farväl av resten av gänget som alla ger sig av åt olika håll. Jag och D har bokat ett rum (eller var det en liten stuga? Lite oklart...) precis vid kanten av Grand Canyon och ska picknicka på en klippa med denna sagolika utsikt både vid solens ned- och uppgång. 

(Kanske, kanske pillar vi in Vancouver också nånstans mellan NY och SF, för att hälsa på min kompis Shila. Men det känns som att vi har fullt upp som det är.) 

Jag har väldigt svårt att sitta still när jag tänker på allt det här! Hurra! Om du som läser detta  har varit i USA får du gärna tipsa om saker, stort som smått, i kommentarsfältet.

(Alla bilder är snodda från Google Pictures. Tack för lånet!)

Söndag.

Igår var vi på middag hos Sofia och Andreas, och deras schweiziske vän Philipp var också där. Efter maten körde vi ett drinking game. Jag var asbra två vändor. Sen var jag sämst. S-ä-m-s-t. (Vilket såklart föranledde dagens huvudvärk. Men nog om den.) Vi gick till ett mysigt ställe jag inte varit på tidigare och tog en öl, och fortsatte sen till Turnhalle, baren som är en omgjord gympahallen jag berättat om tidigare. Mycket bra ställe det där. Man gillar ju att skymta romerska ringar i taket och en och annan ribbstol längs väggen, det gör man ju.

Sämst med dagen idag: Huvudvärken, som dock har gått över nu. 

BÄST med dagen idag: att jag för första gången på rätt länge inte hade det minsta ont i ryggen när jag vaknade utan kunde LIGGA KVAR och DRA MIG och njuta av det (istället för att, som jag vant mig lite vid, vakna tjugo gånger, sen gå upp och vanka runt som ett skadeskjutet djur i lägenheten innan ontet släpper). Kanske behövdes ingen osteopat som körde karate på mig, utan det kanske var en fylla som var nyckeln?

Gött att ni fortsätter att Formspring-fråga förresten. David tycker att det var en himla löjlig funktion men jag tycker att den är kul. Vem vill inte svara på frågan varför simpsons är gula och inte rosa, liksom?

Fråga mig fråga mig fråga mig.

På bloggarnas blogg (Silverfiskens, han är tillbaka!) fick jag tipset om Formspring, en sajt där folk kan ställa anonyma frågor till en om vad som helst som faller dem in.

Det verkade kul, tyckte jag. Så kom igen nu: fråga mig vad du vill, och gör det HÄR.
Jag lovar att svara på allt (nästan) :)