Nicole Nicole Nicole!

Nicole har varit här och hälsat på och det var fantastiskt från början till slut. Superskoj att få visa vårt nya hem, vår sköna stad, vår goda mat och våra gulliga kossor.
Och våra berg såklart. I fredags vandrade vi till den absoluta toppen av Stockhorn, som trots att det inte tillhör något av de riktigt höga bergen här ändå är högre än Kebnekajse. 2190 meter. Vi åkte dock linbana till hälften så att vi bara behövde gå den goaste biten, den med mest smashing utsikt. Sofia hängde på och även Ingvild (Robins Ingvild för er som vet), en norsk kompis till oss som pluggar i St Gallen den här terminen.
Redan i bilen när alperna tornade upp sig som en allt tydligare kuliss utanför rutorna sa Nicole att hon inte tyckte att det såg ut att vara på riktigt, utan mer som att någon satt upp en snygg plansch. Overkligt liksom. Och det är det ju faktiskt.






Vi smygstartade visserligen vandringsstråket redan i torsdags med att knalla upp för ett av våra två "hemmaberg": Gurten. På toppen drack vi Oboy och en liten Jägermeister som Nicco köpt på flygplatsen, och så tittade på alla knalliga höstlöv.




Igår kväll körde jag Nic till flygplatsen i Zürich och vi konstaterade att vi faktiskt hunnit hur mycket som helst på fyra dagar. Utöver att beskåda naturen har vi också spanat in Bern såklart, fikat, druckit vin, pratat, kollat på film, sett Floorball Köniz vinna sin match mot Chur Unihockey med 11-6 (hurra hurra, det borde nästan ha fått ett eget inlägg) och vi firade segern med en utgång i lördags kväll. Männen satt hemma hos oss och spelade tv-spel, men jag Nicole och Sofia gick till Turnhalle (den ombyggda gympasalen, min favoritbar!) och träffade på massor av halvbekanta människor. Skoj!
Vi avslutade på Papa Joe´s med nachos, öl och nostalgi-skvallrande från den gamla goda tiden i Sävehof och på Vallhamraskolan.





Nicole: TACK, du är bäst.

Mitt nya jobb!

Jag har ett sådant ju! Minns inte om jag nämnt det, men jag är numer frukostvärd (-inna, heter det kanske?) på det här trevliga lilla hotellet i stan.

Jobbet går ungefär ut på att jag håller koll på frukostbuffén, och sen diskar jag, städar och donar i köket. (Dona! Det bästa jag vet liksom). Ibland hjälper jag till att byta sängkläder i rummen också. Det hela är klockrent, jag älskar semimonotona arbetsuppgifter.

Bäst är att gästerna är så roliga och att jag verkligen får öva mina språk. Pratar mest tyska men har redan använt spanskan och den mikroskopiska mängd franska jag kan. Och engelska såklart.

Roligaste slash konstigaste arbetsuppgiften är att jag 7.30 varje morgon ska knacka på rum 207. Det är för att väcka mannen som bor där, så att han hinner iväg till jobbet. Vad är det för fel på mobilalarm/väckarklockor? undrar jag varje morgon. Ingen vet svaret. Ingen vet heller hur länge han bott där, eller varför, men tydligen bor han där året runt.

...vilket även en av de anställda gör. Min andra dag på jobbet kom han hem full 9 på morgonen när han skulle börja jobba. Han stötte lite på mig och sluddrade. Då sa det rara paret som äger hotellet att han skulle gå och lägga sig, log ursäktande mot mig och förklarade att han ibland gör så när han fått lön.
Den här mannen brukar säga till mig att Marthahaus är det BÄSTA stället man kan jobba på, för att det är som hemma. (Varje gång biter jag mig i läppen för att inte säga "Vad skulle det annars vara som? Du bor ju i 407:an")

Alla som jobbar där verkar vara trevligheterna själva. Tex tycker de att det märks att jag är intelligent - ja, det sa så - för att jag självmant förstod att jag skulle ta fram en yoghurt av varje sort och inte åtta av samma. Härligt med lagom höga krav.
Aruna som lärde upp mig hävdade också att mitt ansikte var vackert (trots att jag förkyld, svettig och oduschad såg ut ungefär som en rutten frukt i nyllet). Snällt.

Lustigaste gästerna: amerikaner. I alla fall vissa. De utmärker sig ofta genom att fråga konstiga saker (som hur många sorters kaffegrädde till kaffet vi har och om de kan få is istället), ha en collegetröja knuten över baken och inte prata ett ord tyska. Folk från alla andra länder lär sig liksom att svara "morgen" när man säger det till dem på morgonen.

... utom möjligen japanerna, som måste ses som de mest förvirrade/tystlåtna bland gästerna. Och de mest pratglada är australiensarna, som gärna pratar om vädret hemma i Oz. Allt är som man tror.

Gästerna är verkligen blandade - businessgubbar som aldrig plockar undan efter sig, backpackers, äldre par på weekend (pratar alltid med mig), unga förälskade par och barnfamiljer.

Det är perfekt, jag jobbar två-tre dar i veckan och vill jag jobba mer eller mindre eller andra dagar kan jag bara säga till. Det är faktiskt roligt och arbetstiderna är bästa någonsin; 6.30 - 13.30.
När jag går upp 05:35 är det så tidigt att det känns som ett event, typ oaah kolla mig, jag är vaken! och sen när man slutar är det fortfarande tidigt på dagen. Och lönen är ca 180 spänn i timmen. Och skatten är lägre än Glocalnet. Jag gillar skatter men just nu klagar jag inte.

Ja, det var det. Bäst jag sover lite så att event-känslan i morgon bitti inte byts ut mot tröttma. Hemska tanke.

Förstapris i tävlingen var en resa till Sydafrika. De skulle ha gett mig det -mycket lättare att skicka

För ett tag sedan kom jag trea i en fototävling (hurra) och vann en fotoram från Sony. Jag blev jätteglad. Allra mest över att ha vunnit pris i en fototävling, men såklart också för priset itself. Dock var det där skon började klämma lite. Priset skickades hem till mig, men när bror Anders skulle hämta ut det fick han prompt nej på affärn eftersom han inte var jag. Fair enough. Paketet vandrade tillbaka till Sony, som skickade ut den en gång till.

Nu har följande hänt. Anders gick till ICA focus där paketet ligger, igen, nu utrustad med:

1. Utskrifter från en lång mailkonversation mellan mig och två personer på Sony, där vi diskuterar att Anders måste hämta ut fotoramen eftersom jag bor utomlands. Där står också kollinumret.
2. En bild på mitt pass OCH mitt körkort.
3. En bild på mig, där jag ler snällt och håller upp mitt pass synligt samt en lapp där det står att Anders Lagerfors får hämta paketet, med kollinumret specificerat.
4. Sin egen legitimation.

Det hjälpte inte. De vägrade. Jag trodde att Schweiz var ensamt om att vara såhär faschistbyråkratiskt, men tydligen finns tendensen även hemma i Schweden. Ny regel, tydligen.

Vad.

I.

Helvete?

Här är i alla fall bilden. Jag vet, den är fin för att Bexet är så sinnessjukt vackert och trolskt, och kanske inte riktigt lika mycket för att jag är en fotograf full av kickasness. Men ändå! MIN bild. Pris! Stort ju!

Om man är snäll kan man kanske säga att kompositionen är bra. Om man är noggrann (läs: icke blind) kan man se att horisonten är sned.
Hur som helst, en rolig grej är att jag hittade bilden här, av "misstag" på internet (läs: när jag googlade mig själv eller något annat egotrippat) och där kallas jag swedish photography winner. Sånt jäla fräckt epitet, visst? :)

Gårdagens stora happening här i Schliern:

Cow-exhibition. Genom vårt fönster såg vi människor i folkdräkt som går runt med sina jättelånghåriga kor på gatorna, med kornas bjällror ekandes mellan bergstopparna.

Den ser man inte varje dag.

Schliern är lite som Partilles slogan bo på landet, mitt i stan. Man kan köpa färsk mjölk och nyploppade ägg på gårdarna här runtomkring och även om man såklart inte gör det (fy!) så är det ju coolt att man kan. Genuint på nåt vis.

Idag damp det ner i brevlådan!

Ett stort kuvert med hjärtan på, från Johanna, och det innehöll det senaste numret av Ordfront med vårt fotbollsreportage från Sydafrika. Och massor av våra bilder! Alldeles varm i hjärtat blev jag. Egentligen vill man ju att allt man skriver ska publiceras just så, på fint tjockt papper, det känns som att det alltid kommer att finnas kvar då. Och som att det är skrivet med lite extra mycket kärlek. Och det är det här reportaget! Mmm...magasinsjournalistik.

Johanna Sofia Wiman: I love you!

Den nya felkramen

Även om allt säkert låtit väldigt bra hittills finns också saker som är väldigt störiga med Schweiz. En av de sakerna är kindpussandet. Här ska man nämligen pussas med alla man kommer i kontakt med. Och inte en gång, som tjejer-som-går-i-högstadiet-kindpussen, nej nej: tre gånger. Vänster-höger-vänster. Och det måste komma ett ljud, instruerar schweizarna alltid. Ett pussljud.

Det tar verkligen enormt lång tid att hälsa på alla. Och det känns ju helt bisarrt när man råkar prata samtidigt. Hur mår du? - puss - Ah, bara bra - puss - tack. Och du då? - puss... Och jag är heller inte alltid jättesugen på att känna vad alla ätit till lunch varje gång vi träffas. Men värst av allt är själva avgörandet: ska vi pussas eller inte? Har vi DEN relationen eller skakar vi hand, eller kramas vi för att du vet att jag är svensk och att svenskar kramas?

Det ger upphov till otaliga missräkningar. Jag och David hade en period när vi hittade på massa nya ord som vi tyckte fattades i svenska språket, och ordet "felkram" (ni vet, när man sträcker fram handen och den andra gör ansatsen till en kram, och då ändrar sig båda och så blir det helt pinsamt) var förmodligen vår allra bästa term. Här har det ordet fått en helt ny innebörd, eftersom det finns ännu fler alternativ. Handskak, svensk-kram och kindpussande.

Linda har lärt mig att om man lutar sig bakåt samtidigt som man sträcker fram handen finns en chans att man slipper pussandet. Hittills när jag sett henne göra det har folk dock kastat sig fram ändå och attackpussats. Jag tror att man gör bäst i att vänja sig faktiskt.
_______________
En annan sak: Det går himla bra för Köniz hittills i serien, de har vunnit tre av fyra matcher. Igår vann de mot Tigers, ett lag som på pappret ska vara ett av de bästa. Hurra.

Fina fulkulturen.

Jag älskar fulkultur. Varje kväll när D är och tränar så pluggar jag lite, med betoning på lite, och sen surfar jag in på tv3-play och vältrar mig i den. Svenska Hollywoodfruar, Lyxfällan, massor av inredningsprogram. Där finns ALLT. Och jag gillart.

På den vanliga, schweiziska tv:n har vi 29 kanaler och av dem tycker jag att MTV är bäst. (Diggi, lite som X-effect-eftermiddagarna på Gjörwellsgatan, minns du? Lite så). Nog för att det har med viss språkförbistring att göra - tex att vi inte förstår vad de säger på de andra kanalerna - men att tycka att MTV har det bästa programutbudet är ju lite sorgligt. Så ni förstår ju själva hur tur det är att svensk tv steppar in och räddar oss.

Vad rekommenderar ni mer av höstens utbud? Johanna har redan pratat sig varm om hollywoodfruarna så dem har vi bockat av. Och Idol. Vad mer?

Klätteri klättera

Klättra i träd har ju alltid varit kul. När vi var små fanns det flera klätterträd runt Ådäljan som vi brukade klättra i. Ett kallades E-trädet av de äldre barnen och vi yngre fick aldrig veta varför. Vi gissade och gissade och gissade men jag undrar än idag vad det stod för. Hur som helst var det ett perfekt träd, med massor av "sittplatser" högt upp.
I ett annat träd hade vi ett hierarkiskt system som gick ut på att äldst sitter högst upp. Eftersom Martin, Kristoffer (som jag kallade Kristoffel) och Sofia G alla var äldre än jag och min bror satt vi rätt långt ner. Men jag minns när nån av de stora inte var där och man fick hoppa upp ett snäpp: oh denna glädje.

I lördags klättrade vi i träd här i Bern; jag, Sofia, Andreas och Philipp. De har nämligen en trädklätterpark i utkanten av stan. Vi tog på oss selar, lärde oss hur man gör och sen var det bara att klättra omkring högt ovan jord, kasta sig i lianer och åka mellan trädtopparna hängades i vajrar. Helt sjukt roligt.

Kvällen avslutades med mat, vin, grappa och TP på tv-spel hemma hos Sofia och Andreas, och sen ett par öl på en bar som är en omgjord gympahall mitt i stan. Den här stan bjuder på så mycket oväntat.

Vindruvspallning och sent-i-september-bad, i Genéve och Lausanne.

Igår kom Kalle hit från Bellinzona (en till innebandysvensk, Davids kompis) och drog med oss på en roadtrip till Genéve och Lausanne, och några småställen däremellan. "Oss" var mig och Linda, David var hemma och tvättade kläder och donade som en äkta hemmaman.

Roadtripen var mycket lyckad. Jag föreställde mig Genéve som väldigt steril, men det var helt fel. Snarare väldigt sydeuropeisk med gränder och kullersten, och väldigt glamourös. Hela vårt parkeringshus var fullt av så många fina dyra bilar att vi var helt säkra på att vi aldrig skulle ha råd att köra Kalles Mitsubishi därifrån igen.

Men det hade vi. Och det gjorde vi, efter att ha klättrat upp i tornet på en katedral och käkat dyr italiensk pizza på torget. På vägen till Lausanne såg vi massor av vinodlingar och stannade och pallade. Man vill ju att de ska vara godare än butiksdruvor och det var de också. Förmodligen spelade inbillningseffekten en roll, men vi bestämde oss för att det är såhär druvor ska ätas. Vi åt dem vid Genévesjön, och upptäckte snart att den nya sommarvärmen som kommit hit gjort vattnet varmt som under vilken högsommardag som helst. Jag lånade lite kläder av K, och sen hoppade vi i.

Lausanne blev kronan på verket. Hela befolkningen satt och drack vin i kvällssolen, 45-åriga män i kostym åkte sparkcykel längs den vackra hamnpromenaden och ungdomarna åkte en sorts miniskateboard: en liiten bräda med hjul under varje fot.

Det verkar inte som att det finns några direkt fula ställen i det här landet.

(fast en gång ramlade jag in i ett köksskåp)

Nu när vårt internet äntligen fungerar har jag lyckats uppdatera mig lite om vad som hänt i världen. Till exempel har ju Patrick Swayze gått bort. Först tänkte jag att han måste ha varit gammal som gatan nu, men det var han ju inte. Även om 80-talet känns längesen så var han ju bara 56. Trist.

Dirty Dancing var fanimej en betydelsefull film, säkert den jag sett allra flest gånger (i mycket hård konkurrens med Ronja Rövardotter). Jag och Anna Olsson brukade titta på den i hennes källare efter skolan på mellanstadiet, och vi fnissade alltid lite generat när Johnny juckade upp Baby på dansgolvet. Men vi gillade det, oh som vi gillade det. Det enda jobbiga var när någon förälder, till exempel Annas mamma Gullvi, råkade komma in i rummet - som att det var vårt fel att de snuskade sig på filmen. När det hände brukade Gullvi le och reta oss och då skämdes vi alltid.
Vi kunde alla repliker utantill, vi var lite kära i Johnny, vi ville lite grann vara Baby. Eller åtminstone dansa som hon. (Eller åtminstone ha hennes kläder, de är ju helt smashing. Kolla klänningen! Och skorna!)

Jag var väldigt förtjust i scenen där hon går ner för en lång trappa utomhus och övar danssteg fram och tillbaka. Så jag brukade alltid göra så om jag gick någonstans själv. Jag promenerade hem från skolan med min lilagröna ryggsäck och mina tygskor och bara kände mig så jäkla snygg och smidig, minns jag. Tripp tripp, två bak, tre fram, tralala....

Senare i livet har jag hyllat denna mästerliga film genom att leka "dirty dancing-lyft" i köket. Mot bakgrund av min akrobatiska förmåga skulle det möjligen kunna vara svårt att tro på, men mitt och J:s vad gör du när Kelda gör jobbet? var alltid just detta lyft, i köket på Solrosgatan. Vi blev rätt bra på det till slut.

Floorball Köniz leder ligan!

Härliga nyheter förstås för alla er som undrat hur det går med innebandyandet! :)

Visserligen var det seriepremiär igår och bara en omgång är således spelad (och vissa av lagen spelar först idag). MEN, eftersom "vårt lag" lyckades vinna med 10-3 i sin premiär ligger Köniz just nu överst i tabellen. Känns fint som snus. David blev intervjuad av en journalist på tyska och klarade det - liksom vid presskonferensen tidigare i veckan - alldeles utmärkt. Imponerande!
Det är annars lätt att göra små men betydande fel. Linda brukar till exempel säga "schwul" (bög) när hon menar "schwül" (kvavt). Det tycker schweizarna är skoj :)
Både David och Daniel var mycket glada och lättade efter vinsten igår och vi firade med dyr men god restaurangpizza, italian style.

Emma frågade något i en tidigare kommentar om hur det funkar med innebandyfruandet här nere... Ja, inte är det några leopardmönstrade tights, läppstiftsläppar och high heals på mig och Linda i alla fall. Snarare jeans och tygskor, och en släng mascara. Ibland piffar vi till läktaren med att bära kjol. :) Bland de andra "fruarna" är inte särskilt många närvarande faktiskt, hittills har jag träffat två. Den ena är runt 30, trevlig och inte så piffig. Den andra är 21 år och ser ut ungefär som beskrivningen ovan med läppstift, minst ett leopardplagg och skyhöga klackar. Även när det rör sig om en träningsmatch ute i skogen. Hon är alltid glad, stavar sitt namn med Z, pratar gärna engelska eftersom hon varit i Australien nyss och älskar att nämna att hennes kille tycker att hon pratar lika bra engelska som damen i högtalarna på en flygplats. Hon gillar även att säga "oh my Goooood". Vi gillar henne.

Och just det ja - jag har fått jobb också! Som frukostvärd på det mysiga familjehotellet Pension Martahaus. Jag ska berätta mer om det, men jag börjar inte "på riktigt" förrän den 1 oktober. Vilket känns rätt gött. Au revoir!

(Bilderna från matchen är tagna av fotografen Fabian Trees och stulna från www.imagepower.ch)
EDIT: Även efter hela första omgången leder Köniz. Ser ju stabilt ut det här.

En hund, en sensommar och en liten utflykt.

Glöm det där jag sa om att det snart blir kyligare. Den här veckan har sommarhettan verkligen varit här och eftersom killarna varit på träningsläger uppe i Alperna några dagar har jag och Linda och Oliver mest slappat, solat och badat. Oliver börjar verkligen gilla mig, se bara hur han sover med mig som kudde i solen!* (Jag är mäkta stolt). Han gillar dock fortfarande matte och husse bäst.

Häromdagen spelade grabsen match i Spiez en liten bit härifrån, och där ser det ut såhär:



Man får inte bara se en match, utan även ett Sagan om Ringen-landskap.
... Och just det ja, själva matchen. De vann. (Vi alltså, men så får man inte säga för D om man inte var på plan själv. :)) Visserligen var det denna gång en cupmatch mot ett dåligt lag, men min väldigt amatörmässiga analys säger mig att det ser bra ut inför seriestarten som kommer rätt snart. Det blir skoj! Jag och Linda övar våra "innabandyfruskills" för fulla muggar. ;)
__________________________
* (Emma: Hundbilderna ovan är especially for you, och du går numer under beteckningen Emma som berömde er hund på bloggen här)

Say cheese.

Och så blev det helg igen. Det är konstigt, men trots att alla dagar egentligen är precis lika mycket helg här, känns alltid fredag-lördag-söndag lite extra härliga. Kanske är det för att alla schweizare också är lediga och stan är full av människor som går och handlar gourmetmat på lördagsmarknaden.
Vi gjorde marknadsmänniskorna sällskap idag. Vi köpte kantareller och stark ost (schweizarna är bäst i världen på ostar), svarta morötter, grovt joghurtbröd och hemmagjord äppelsaft.






Det märks att det är lite kallare i luften nu. Man kan fortfarande gå i kjol och linne i solen men kvällarna börjar bli kyliga. Häromdagen var vi med om det galnaste åskvädret någonsin, jag har aldrig hört ett sådant dån förut i hela mitt liv. Inte undra på att folk förr trodde att gudarna var förbannade när det small.
Jag stod entusiastiskt i fönstret och försökte fota blixtarna, trots att hällregnet bildade en smärre sjö på sovrumsgolvet (på Davids kläder, förlåt D) och på mina underarmar. Lyckades inte riktigt att få en snygg blixtbild, men här ser ni åtminstone hur mycket blixtarna lyste upp vår utsikt över restaurang Dörfli.













Och just det! Dagens biotips: Inglorious Basterds, Quentin Tarantinos senaste masterpiece. Otroligt bra. Vi såg den igår i "Westside" där butikerna är öppna till 22 på fredagar. Bara en sån sak. (Annars är det i Bern på torsdagskvällarna folk hänger i stan, för då är hela stan öppet till sent).

Nu ska vi käka med D och L och ladda för VM-kvalmatchen i fotboll. Herrå.

... och så en tisdag.

Igår fick vi verkligen utlopp för vår fäbless för nöjesparker! Jag och David, Daniel och Linda gick upp i gryningen och åkte till södra Tyskland och Europapark. David har länge matat oss med nygooglad information om deras berg- och dal-bana "Silver Star" (73 meter hög, 130 km/h) och redan på parkeringen fick vi syn på den.
Med uppspelta barns ivriga steg kutade vi fram till den så fort vi betalat inträde och premiäråkte. Tuffa satte vi oss längst bak och förutom att vi alla trodde att vi skulle dö på toppen, så var den SÅ häftig, och alldeles underbar. Linda skrek "Det var det bästa jag gjort i mitt liv" när den började sakta in efter den hysteriska färden, och det var ungefär så det kändes.

Hela dagen hade vi smällsol och en bra bit över 30 grader varmt.