Vindruvspallning och sent-i-september-bad, i Genéve och Lausanne.

Igår kom Kalle hit från Bellinzona (en till innebandysvensk, Davids kompis) och drog med oss på en roadtrip till Genéve och Lausanne, och några småställen däremellan. "Oss" var mig och Linda, David var hemma och tvättade kläder och donade som en äkta hemmaman.

Roadtripen var mycket lyckad. Jag föreställde mig Genéve som väldigt steril, men det var helt fel. Snarare väldigt sydeuropeisk med gränder och kullersten, och väldigt glamourös. Hela vårt parkeringshus var fullt av så många fina dyra bilar att vi var helt säkra på att vi aldrig skulle ha råd att köra Kalles Mitsubishi därifrån igen.

Men det hade vi. Och det gjorde vi, efter att ha klättrat upp i tornet på en katedral och käkat dyr italiensk pizza på torget. På vägen till Lausanne såg vi massor av vinodlingar och stannade och pallade. Man vill ju att de ska vara godare än butiksdruvor och det var de också. Förmodligen spelade inbillningseffekten en roll, men vi bestämde oss för att det är såhär druvor ska ätas. Vi åt dem vid Genévesjön, och upptäckte snart att den nya sommarvärmen som kommit hit gjort vattnet varmt som under vilken högsommardag som helst. Jag lånade lite kläder av K, och sen hoppade vi i.

Lausanne blev kronan på verket. Hela befolkningen satt och drack vin i kvällssolen, 45-åriga män i kostym åkte sparkcykel längs den vackra hamnpromenaden och ungdomarna åkte en sorts miniskateboard: en liiten bräda med hjul under varje fot.

Det verkar inte som att det finns några direkt fula ställen i det här landet.

Stockholm i mitt hjärta

DEL I; Resans syfte och inledning: I tisdags kväll åkte vi fem personer i en väldigt liten bil hit till Stockholm, och dagen därpå intervjuade jag och Wiman en kvinna på Expressen, till vår B-uppsats. Det var intressant att se hur flashiga alla kvällstidningsmedarbetare är. Vi gick omkring på redaktionen och kände oss ganska små, när backslick-män och "jag har världens största stövlar"-kvinnor utbytte dialoger i stil med -Har du läst? -Ja. Fruktansvärt. Fruuktansvääärt. -Vi får snacka om det sen. -Verkligen.
Efter intervjun spankulerade vi omkring i stan och hade en fantastisk dag. Vi fikade på ett källarfik i gamla stan från halv tolv till kvart över fyra, exempelvis. Sen tjatade vi [jag] till oss [mig] att få gå ut på altanen på Kulturhusets tak och fota julvimlet lite.


 





 DEL II; Vilse i Pannkakan. Dag två blev lite mer...actionfylld. Den började med en intervju med utrikeschefen på DN. Sen skulle vi ta oss till söder för att intervjua Andreas från nyhetsbyrån IPS. Vi visste att vi skulle ta buss 4, och det gjorde vi. Sen hände följande:

Någonstans i närheten av Fridhemsplan konstaterade vi att vi åkte åt fel håll. Vi hoppade av i en korsning och bytte sida. Efter en stund kom det på en man som såg ut ungefär som..tja..Becks granne. Han skällde ut oss efter noter, men utan att tala direkt till oss. Istället berättade han högljutt för alla passagerare vilka hemska människor jag och Wiman är, för att vi satt på "tant med käpp"-platserna. Vidare utvecklade han att kärringar tydligen heller inte förstår nånting, och absolut inte invandrare.
En stund senare passerade vi Mariatorget, och där kom Kristoffer Bergström på bussen. (En kompis till oss som jobbar på Aftonbladet nu.) Vi hade pratat om honom precis och det kändes såklart helt absurt att han bara klev på vår buss sådär. Vi pratade ironiskt nog med honom om "att hamna fel när man åker Stockholms kollektivtrafik", och ändå visste vi föga av vad som komma skulle...
Vi gick alla av vid Gullmarsplan. Där skrattade två busschaufförer åt oss länge och väl, när vi sa att vi skulle ta buss 43. "Ni är HEEELT fel" sa de. Heeeeelt fel!" En av dem erbjöd sig att skjutsa oss i en tom buss (...), men vi avböjde. Istället tog vi buss 4 igen, samma buss tillbaka som vi redan åkt med både länge och väl åt alla möjliga håll. Vi åkte hela vägen tillbaka och gick av nära ändhållplatsen i andra änden, när chauffören sa till oss att vi var vid "roslagsgatan" dit vi tydligen skulle enligt honom. Jag hade ringt Andreas på IPS, som bekräftade att vi skulle av på en gata som hette "ros, nånting".
Väl framme frågade vi folk vart vi skulle. En dam sa "Jag har bott i Vasastan i TJUGOSEX ÅR, och jag har ALDRIG hört talas om den vägen". Jag tänkte Vasastan!? vadå där är vi väl inte? Vasastan ligger inte på söder, och vi ska till söder... Men jag sa inget, utan lät Wiman fråga vidare. Nästa man sa samma sak. Vi ringde Andreas igen. Han kiknade av skratt, och meddelade att vi var i helt fel stadsdel. Igen.

Nu övergav vi bussjävlarna och tog tunnelbanan, vilket var mycket lyckat. När vi äntligen var på rätt spår ringde Johannas mamma, som hade budat fram en tågbiljett hem åt sin dotter via Tradera. "Johanna, jag har betalat den nu men det står att det är från Göteborg till Stockholm på den. Det är ju fel håll!" sa hon. Såklart. Vad kunde inte gå fel den här dagen?
Vi gick av vid Mariatorget och när vi började gå insåg vi att vi var vid hållplatsen där Kristoffer hade stigit på, för kanske tredje gången. Vi hade bara aldrig fattat att vi skulle av där...Haha! Jag har -på riktigt- aldrig känt mig mer vilse i en stad. Någonsin.

Sen hände det bästa av allt. Den sura roliga gubben från bussen dök upp! Igen! Helt fantastiskt skoj! Han stod och skällde på en trafikvakt och vi var tvungna att smygfota honom.

DEL III: Epilog. Johanna kom hem till slut. Hennes fantastiska mamma köpte en ny dyr SJ-biljett åt henne så hon slapp åka nattbuss i 7 timmar med 2 timmars paus i Jönköping. Jag själv stannade ett dygn till i huvudstaden och sista kvällen var vi ute och drack öl ett gäng på diverse märkliga barer på söder. En av dem såg ut som Koh Pha Ngan i Thailand. En hade kristallkronor, boule och pingis. En var bara trevlig och gammal och fin.