Om du lämnade mig nu

Jag skulle vakna mitt i natten och gå upp och ta en lång promenad
Jag skulle låta blicken möta andra ögon i en främmande stad
Jag skulle inte ha så bråttom med att träffa någon ny, jag har rätt mycket med mig själv precis som du
Jag skulle andas i det tomrum som blev över om du lämnade mig nu

Jag skulle sitta på ett tåg mot Paris och låta Stockholm va
Jag skulle få den tiden över för mig själv som jag har sagt att jag vill ha
Jag skulle ångra mig och drömma hundra mil genom Europa, om en främling lika tillitsfull som du
Jag skulle pröva mina läppar mot nån annan om du lämnade mig nu

Jag skulle kunna leva utan den där blicken som får mig ur balans
Jag skulle sakna den där stunden som vi har när vi tillslut har blivit sams
Jag kanske skulle söka upp kontakter som jag tappat, som jag varit med förut någonstans.
Jag antar det finns nån du skulle ringa om jag inte fanns

Jag kanske skulle leta upp nån yngre som en fjäder i hatten
Det skulle bli för tomt om ingen fanns där som värmde mig i natten
Men jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd, ingen känner mig så väl som du
Jag skulle fastna i min ensamhet igen om du lämnade mig nu

Jag vill bara att ni ska veta det.

Jag vet att det är o-coolt att använda sin blogg till att tacka folk för saker. Men idag vill jag verkligen säga till alla mina vänner att ni är fantastiska, och att jag älskar er. Man behöver människor som får en att skratta, som får en att gråta, såna som lånar ut sin egen tandborste när man behöver en och såna som skickar ett sms precis när man behöver det.
Precis sådana vänner har jag. Tack för det. Gigantiskt tack för det.

Världens mest saknade genre.

Har ni tänkt på en sak? Sporthallsmusik. Det är något man verkligen saknar. Det är ju så bra. I sporthallar spelas alltid låtar man glömt för länge sen, låtar man trodde att man inte tyckte om och låtar som är bra bara just där. I sporthallen. I pausen. Det är hög volym och det blir så omöjligt att inte dras med. Svettiga gamla hits och svettiga kroppar går hand i hand på nåt sätt.

Nåväl, det vara bara en tanke.

Här är ett exempel på sporthallsmusik:

Det är bra för freden om vuxna är barnsliga ibland

Idag har jag och världens bästa teammate* Johanna varit på en skola och skrivit om hur kidsen där firar FN-dagen. Som ju är idag. Det var kul, för barn är så coola och smarta.

Emelie, 11: Det är väldigt bra för freden om vuxna är barnsliga ibland. Min pappa är lite som ett barn när vi brottas.

Elsa, 11: Om två länder bråkar eller krigar kanske båda tror att de andra har gjort nåt hemskt. Om de slåss om det får de aldrig reda på hur det egentligen var. De skulle bara ha frågat i stället.

* Vi har insett att vi måste öppna en frilansbyrå ihop för vi samarbetar så sanslöst bra. Varje gång vi jobbar ihop blir det till en orgie av inbördes beundran, en dialog med väldigt nyanserade inlägg, i stil med "Wohey..vi tänker likadant, vi är så JÄVLA BÄST, det blir SÅ bra, lalala".

Svantastiska slottskogen

Idag gör vi tidning på skolan och jag har varit i slottskogen och skrivit om en sjuk svart svan. Precis lagom (o)ambitiöst. Jag sa "jag tänker fotojobb" innan jag drog iväg och såg fram emot att få gå omkring i solen och fota roliga djur, höst och en fotvårta. Svanens. Jag fick dock inte snacka med svanen personligen, på grund av "smittorisken". Jag förstod aldrig om de var rädda att svanen skulle smitta mig, eller att jag skulle smitta svanen, men för mitt eget välmåendes skull lät jag bli att fråga.

Om konsten att bli en cool stammis.

Jag har gått och blivit stammis på ett ställe, tror jag. Jag är inte helt hundra på hur det gick till, men det verkar onekligen vara så. Stället i fråga är Blue Mountain Café vid Skanstorget, och jag grundar det hela framför allt på det faktum att personalen numer ropar "HEJ!" väldigt glatt när man kliver in på andra sidan lokalen.

Jag och D var där idag och spelade Drakborgen. Drakborgen är ett sällskapsspel för barn över 10 år; ett väldigt skojigt sådant. Det är fullt av skelett, orcher, likätare, jättespindlar, fallna riddare, magiska drycker, fallgropar och skatter. Och alla gubbar har roliga namn som ingen människa kan uttala. Hur som helst blir folk så förvånade när de går till den röda soffhörnan längst in i bankvalvet på Blue Mountain, och det sitter två personer där och lirar sällskapsspel omringade av fat, muggar, glas och skedar. De flesta ler stort, några skrattar, en del skickar in sina vänner för en titt och några säger "Oj, de har med sig ett spel. Vad roligt!". Själva sitter vi i de situationerna helt iskalla, drar ett nytt kort i spelet och känner oss precis sådär filmhäftiga som man bara kan vara om man spelar sällskapsspel på café. Vi vet att och hur folk kommer att reagera eftersom vi har gjort det förr (då med När och Fjärran-spelet som jag helt obegripligen förlorade) och vi känner oss varje gång som väldigt häftiga människor. Ingen annan använder nämligen Blue Mountain som vardagsrum. Det är bara vi. Och det uppskattar personalen. Därför kommer de och ursäktar sig när de "faktiskt tyvärr stänger om en halvtimme" och vi redan suttit där i femsex. Timmar. Eller så. Det är väldigt festligt. Och när de övergår från hejdåfrasen "ni får verkligen JÄTTEGÄRNA komma tillbaka hit!" (vilket ju också är lite roligt sagt) till "välkomna igen, vi ses!", då vet man att man är en riktig stammis.

Movies they wont make of me when Im dead

Det här måste väl vara en av de snyggaste sångfraser som finns?

"Cause a bottle of vodka´s still lodged in my head
and some blonde gave me nightmares
I think that she´s still in my bed
as I dream about movies they wont make of me when Im dead"

Så skönt dekadent.

(Ja, det är Bon Jovis Bed of Roses. Och nej, jag skäms inte för att citera Jon Bon. Bara lite, då).

Yup, I´m 5.

Alla goda ting är tre. Och döden.

Idag har jag gjort tre saker:

1. Fotat en kyrkogård åt Jonas döden-reportage.
2. Spelat biljard med/mot David.
3. Tittat på en innebandymatch.

Jag måste börja med att berätta det som jag är alldeles mest förtjust över. Det är att jag -trots min ställning som underhund- vann över David i biljard. Jag vann. Så otippat, och så härligt. Det var bäst av tre matcher, och jag började med att skjuta i åttan i ett hål det allra första jag gjorde i första matchen. Men sen vann jag de två kommande matcherna! (och efter själva tävlingen vann D två matcher, med liten marginal kan tilläggas, men det räknades som sagt inte).

Jag som trodde att jag var sämst i hela världen på biljard. Jag är alltså bara näst sämst. Det är stort.

Såhär blev kyrkogårdsbilderna: (Tyck gärna till! Bilderna är omgjorda till klickbart format och jag blir glad för alla synpunkter)

Några av självporträtten

Om självporträtt, poker och rutschbanor

Måndagspokern igår var riktigt härlig, dels för att jag vann Omahan, och dels för att D var här på surprise-visit från Stockholm. Sånt gillar vi! (Ja Gus, detta är en uppmaning till att genast blogga opp pokerresultaten från de senaste två gångerna.)

Ikväll är det dags för del II i Per Hanstorps fotokurs. Jag och Johanna laddar med att berömma varandras bilder ;)
Temat vi haft i veckan är "Självporträtt" och jag hade verkligen velat lägga ner gigantiskt mycket mer tid än den timmen, eller så, jag hann med. Nåväl. Det ska bli väldigt skoj att få se allas bilder. Hoppas de är lagom bra. Så att man blir inspirerad men inte avundsjuk ;)

För övrigt skulle jag vilja berätta om ett gäng knäppa skyltar, och om en rutschbana. Men jag sparar det till en annan gång.

Just nu...

...frilägger jag en utter.

Vad gör du?

Stort, stort, stort!!

Haha! Aftonbladets Floskeltoppen! Stort!
Nu är jag intern. Jag ber om ursäkt för det. Detta är primärt roligt för dem som känner D. (Eller, det är ju roligt i vilket fall som helst, men väldigt roligt för oss som känner D.) Vilket jävla grymt citat..haha. Och bara att det står David Jansson, sportnytt är ju häftigt. Det kunde ju stått "praktikant-David" eller så, men det gör det minsann inte! :) Mäktigt.

Vilse i Mölndal

Att köpa kamera var inte det lättaste ens när man bestämt sig och beställt. Först gick jag vilse i Mölndal. Jag hatar Mölndal. Ännu mer än jag hatar Hisingen. Jag visste eg var Scandinavian Photo ligger men hela det sjoket med hus låg ungefär 3 km längre ifrån stan än jag tänkte mig. Grr. Och det blåste åt fel håll sådär så att håret flyger i ansiktet. Det gör det alltid i Mölndal tror jag.

Nåväl. När jag väl hittat dit fanns ingen kamera undanlagd i mitt namn. De letade och letade, men nej. De frågade om mitt efternamn två gånger till. ("Ja precis. Laaaggerr, fors. Precis") No result.
Vem på xxx har du snackat med då? ville kassamannen veta.
xxx, sa jag, samtidigt som paniken växte för jag kom verkligen inte på vad han heter i efternamn. Totalt hjärnsläpp. Det är Js låtsasbror (som fixat ett bra pris till mig eftersom hans företag har Scand.Photo som kund) och jag vet mycket väl vad han heter i efternamn, såklart. Men det stod verkligen stilla. Jag stod där och våndades och funderade på att springa ut lite smidigt och kolla upp det, för jag visste att xxx sagt att jag är hans lillasyster, och jag kunde ju inte gärna säga ehm, jag har glömt hans efternamn när de frågar om min "bror". Liksom. Panik. Lyckligtvis kom namnet upp i huvudet på mig innan han hann fråga och jag sa självmant xxx xxx är det som lagt undan den. Han ringde er igår, och pratade med en Henrik. (Bra och faktaspäckat).

Inget hjälpte dock. Jag sa jag ringer honom!, och när jag fick tag i honom sa han till mig Johanna, du heter Johansson i efternamn va? Eh, nej, det gör jag ju inte. Alls. Jag kunde ju inte säga nåt högt, så jag sa bara Nä. xxx skrattade i andra änden. Jag räckte nervöst över luren till mannen i kassan. Plötsligt kom en annan man ut från lagret och ställde kameran på disken. Så härligt! Jag blev jätteglad. På lappen stod det "Johanna JOSEFsson". Men det var verkligen min kamera. Det kände jag så fort jag såg den. Som ett adoptivbarn på ett barnhem i en dammig indisk småstad.

Jag skämtade bort det hela och fick det att låta som att det måste "blivit fel nånstans". Vilket det ju bevisligen hade. Josefsson heter jag ju inte, skrattade jag. Det gick hem.

Sen stegade jag därifrån med ett soligt leende och på spårvagnen hem läste jag "Lycka till med ditt nya fotoliv" i manualen. Man tackar. Sen sa ett fyllo Lycka Till till mig när han gick av vagnen. Lycka till själv du, tänkte jag.

Halväckligt rödvin och nätpoker.

Jag är makalöst bra på många sätt. Men jag är makalöst dålig på att fatta beslut. Helt sjukt kass. Att köpa ny kamera har nästintill drivit mig till vansinne. (Vilket hus ska man ha? Vilka objektiv ska man ha? Prioriterar jag brännvidd eller stor ljusstyrka? VIll jag ha fast optik? Vill jag köpa det nu i så fall? Vill man köpa objektiven beggade eller nya? Vill man ha polfilter och uv-filter till? Hur mkt vill man i så fall lägga på dem? Var ska man köpa kameran? Nätet eller butik?)

Gah! Ibland förtjänar jag verkligen att någon ska slå mig i huvudet med en stekpanna. Eller så. Men nu har jag beslutat allting och känner mig sjuukt nöjd och lycklig. Hurra för mig! Och jag fick ett kanonpris tack vare lite kontakter. Det är så konstigt att allting alltid löser sig till det allra bästa.

Nu ska jag dricka halväckligt rödvin och spela nätpoker.

"..som får maskar i sommar"

Idag har J ägnat ungefär 7 timmar åt att installera Voice Xpress på sin dator. Det är ett program som gör att man kan styra datorn med sitt tal. Hela dagen har jag hört honom -oavbrutet!- prata med sin dator och säga saker som "aktivera bokstaveringsfunktion" och "flytta muspekaren fyra bildpunkter till höger".

Sen ville han visa mig. Han läste in en text, när jag tittade på, och jodå -datorn skrev som han sa. Nästan. Nåt litet fel uppstod och J sa "jag vet inte riktigt än allt om hur man ska göra". Datorn skrev så "Det det som får maskar i sommar". Det tyckte jag var lustigt.

Presidenter och annat löst folk

Jaha, då har man bekantat sig med gamla presidenter och andra celebriteter. Igår talade Hans Blix och Bill Clinton på Svenska Mässan. Jag och Björn var där. Glamouröst värre. Egentligen kostade biljetterna 3500 (vem betalar det!?) men Björn hade två gratisbiljetter och jag fick den ena. Innan vi åkte messade han ett "det är champagne och jordgubbar först så det kan nog vara bra att vara lite 'dressed up'". Hahaha. Jag skrattade ganska länge. Men svidade för säkerhets skull om från converse till stövlar.

Vi fick inga jordgubbar men gratis loka. De betalande gästerna fick åka rulltrappa, vi fick gå i vanliga trappan. Det gjorde inte särskilt mycket. Roligt att de tänkt "... och så får gratisgästerna GÅ upp". Haha.

Blix-Hasse talade i en timme om Irak och om världens konfliktsituation i stort. Det var intressant både för att det var spännande att lyssna men också för att man fascineras över hur gammal Hans Blix känns. Efter hans tal, och en halvtimmes minglande [det var här gratislokan kom in i bilden :)], kom Bill Clinton in på scenen till allmänt jubel. Folk ställde sig upp. Och applåderade som fanns det ingen morgondag.

Bill snackade om det som han ser som världens 3 största problemområden, nämligen:
1. Inequalities in economics and opportunities. (Där han snackade om tillgång till utbildning, de stora klyftorna inom såväl det amerikanska samhället som världen i stort och om handelspolitiska hinder som gynnar de rika och hindrar de fattiga.)
2. Instability and unsustainability. (Klimathot, ohållbar resursfördelning, vikten av samarbete och delat ansvar inom frågor som rör miljön. Bland annat.)
3. Identity. (Mycket om kulturella identiteter, hur de kan och måste integreras i världspolitiken för att skapa en hållbar utveckling, hur det kan se ut och varför det är viktigt.)

Det hela var faktiskt mycket intressant. Clinton tog upp många väldigt viktiga aspekter av saker och ting, även om det ibland kändes som väl mycket namedropping american style. "yeah, Mandela and I spoke about that once..." osv osv. Jag fascineras av människor som har den retoriska och pedagogiska förmågan att kunna spalta upp saker rent bildligt -i tal. Det är svårt. Som fan. Men som världens mäktigaste man har han väl kunnat öva på det en del, i och för sig. Ändå imponerande.

Lågvattenmärket för kvällen var dock när Annika Dopping i slutet sa till Bill "I know you like giving [haha!] What advise can you give our country?" Hej hej storebror. Finns det inga gränser för fjäsket/klyschigheten? "Du tycker ju om att ge", liksom. Vad fan, komigennu. Bill svarade att vi inte bör ge upp vårt utbildningsystem, vår semesterrätt eller vårt pensionssystem. Nej, det hade vi väl inte tänkt heller.

(och ja, jag förstår att ni undrar, Clinton skämtade subtilt om Lewinskyaffären vid ett tillfälle under kvällen. Det var kul. Han berättade om när han och Mandela talat om humiliation, och Clinton sa att han då sagt "well, I can relate to that. Ive had my fair share. I know what humiliation is like, for sure". Folk log hjärtligt.)

I fredags lärde vi oss rubriksättning i skolan men det märks visst inte

Idag har jag en märklig träningsvärk i ytterkanterna av händerna. Det är från beachvolleybollen igår. Beachvolley är ju verkligen galet roligt, men det var mindre kul när P drog sin axel ur led. Jag fick köra honom till akuten på Sahlgrenska, svettig och sandig iförd korta shorts, linne och ett par stövlar. Jag alltså. Väldigt snajdigt. Jag svidade om i baksätet på Ps lilla tuffa bil alltmedan en grå dam med grått hår långsamt körde förbi i en ännu gråare bil och blängde på mig. Det var skoj. Kanske hade hon aldrig tidigare sett någon kränga på sig ett par tights i ett baksäte.

In the shadows

St Pauli, Hamburg, Tyskland (Maj 2007)

Im soo excited, I just can´t hide it

Nu ska jag köpa ny kamera!* Det pirrar i magen av förtjusning! Jag har nästan bestämt mig, och det blir nog en Nikon D80, vilket jag egentligen lutat åt hela tiden. Jag är så glad så glad, som den gladaste flickan i hela världen är jag. (med Ika i Rutan-röst)
På en fest jag var på för ett tag sen hade en tjej med sig en D80 med fast optik och jag kunde verkligen inte slita blicken från den. Till slut frågade hon om jag ville hålla i den, ungefär som ett spädbarn. Det ville jag. Den var fantastisk. Jag ville klappa på den. I det ögonblicket blev jag kär i Nikon D80. [Men inte på ett sexuellt sätt. Tidigare idag såg jag ett TV-inslag* med en kvinna som var kär i Berlinmuren. På ett sexuellt sätt. Det var väldigt märkligt faktiskt.]

Har ni ätit kanelbullar idag? Det är ju kanelbullens dag. Jag tycker att alla dagar som ger budskapet "idag MÅSTE du äta nåt göttigt fast det är onyttigt annars är du en jättedålig människa" är bra dagar. Kalasbra dagar.
Nu ska jag äta kanelbulle nummer två.

* Tidigare hade jag bl.a en Nikon D70, som tillsammans med en hel massa annat blev stulet i somras i Indonesien.
*2 Med Filip och Fredrik såklart. Vilka annars?

Horunge

Roligaste termen inom journalistisk typografi: horunge*

* Det är när den översta raden i en spalt är kortare än halva bredden på spalten. Det vill säga när ett eller ett par ord är kvar från förra stycket och liksom får inleda nästa spalt. Det är fult. "Horungar måste bort!" tycker Per Alm på JMG. Ordet är nog ett av JMGs allra fnissäkraste ess i rockärmen.

EDIT: Jag ångrar mig. Den ABSOLUT roligaste typografiska termen måste vara DUBBEL horunge, som -enligt Wikipedia- är när en "ofullständig rad nederst på en sida (spalt), samtidigt som nästa sida (spalt) börjar med en ensam, ofullständig rad".

Om Magnus Linton, om Latinamerika, om en föreläsning som berörde och om en kärlek till en kontinent

Nu måste jag skriva om Magnus Lintons föredrag igår på Världskulturmuséet om vänster- och högerradikalism i dagens Latinamerika. Det var sjukt intressant. Riktigt, riktigt bra. Mest impad var jag av att Magnus verkligen lyckades tala om den komplexa latinamerikanska politiska situationen på ett sätt som både insatta och oinsatta kunde ta till sig. Och så gillar jag att han är så objektiv som man behöver vara och belyser problematiken från många vinklar, men samtidigt har en stark personlig prägel på sina åsikter och "vågar" säga saker som "ja kyrkan är ju min stora fiende". Härligt befriande!

Föredraget innehöll många spännande trådar utan att bli spretigt. Vänstervågen naturligtvis, multinationella företags påverkan på den politiska situationen (läs om Chiquita här), abortfrågans betydelse för en meningsfull utvecklingsprocess, demokratiseringprocesser och tendenser, sociala rörelser, etnicitet och folklig opposition. Latinamerika är så otroligt spännande.

Jag minns att mitt allra första intryck av kontinenten var under min första resa dit, som gick till Nicaragua 2003 (och som jag kan berätta mer om en annan gång, i ett annat inlägg). Det som gjorde starkast intryck på mig då var hur starka människorna är. Hur mycket vilja som finns, vilja att förändra, att organisera sig, att höja sin röst och att påverka sin situation. Jag hade förväntat mig misär men fann istället -eller också- kraft, hopp och engagemang. Föräldrar till sjuka barn, hemlösa ungdomar på gatan; alla var motiverade att kämpa och hade ett hopp om förändring som slog mig med häpnad. Ett hopp som i Sverige snarast motsvaras av likgiltighet och en "rycka på axlarna"-mentalitet.
När Magnus Linton igår tog upp just den osynliga men oerhört närvarande förväntan som är så påtaglig i Latinamerika kände jag verkligen igen mig. Den går inte att ta miste på om man varit där. Det är den som gör just Latinamerika så otroligt spännande, intressant och dynamiskt, och jag insåg att det nog är mycket därför jag har just den delen av världen så nära mitt hjärta.

Ciudad Darío, Nicaragua (Okt 2006)

(Efter seminariet pratade jag lite med Magnus och han mindes min recension av Americanos och sa att han läst här på bloggen någon gång. Välkommen tillbaka, om du ser det här Magnus :) Och Tack för en skitbra föreläsning!)

Bradagbradagbradag

Redan i morse när jag för ovanlighetens skull inte behövde springa till spårvagnen, förstod jag att det skulle bli en bra dag. Jag hann till och med köpa en banan och käka på vägen, och jag hade tid att rota fram ett par gamla converse som var de enda skorna som inte alldeles skar sig mot mysbrallorna jag i all bekvämlighet dragit på mig. Och intuitionen stämde; det BLEV verkligen en strålande dag!

1) Skoldagen var grym, i den här delkursen jobbar vi med redigering, foto, bildhantering och annat jätteskojigt.
2) Det ser ljust ut för chanserna att få praktik på GP.
3) Över 80 pers anmälde intresse till en fotokurs med en frilansfotograf som heter Per Hanstorp. Det fanns 24 platser, och de lottade. Både jag och Wiman kom med! Lycka, lycka.
4) Ikväll ska min "idol" Magnus Linton (han som skrivit "Americanos") föreläsa på Världskulturmuséet, om Colombia och Bolivia. Jag är jättepeppad och det ska bli hur intressant som helst. Yeyy!

EDIT; klockan 23.15
5) ...och när jag kom hem från Lintonföreläsningen (som var så fantastiskt bra att jag måste skriva mer om den senare istället) hade J lagat världens godaste kyckling-, ost- och basilikapaj, och laddat ner det nyaste Prison Break-avsnittet. Livet ler mot mig idag.

"You´re only pretending to be gerrrmans", Part Zwei.

Fyra fina förväntansfulla personer och en vit vänlig volvo. Ett koncept som tidigare visat sig mycket lyckosamt måste naturligtvis upprepas och återupplevas! Således åkte jag och grabbarna grus till Hamburg i helgen, dels för att bunkra upp vårt alkoholförråd inför firandet av Adaktussons särdeles viktiga och överlägsna serieseger, och dels för att tokfesta på Reeperbahn i St Pauli liksom förra gången. Denna gången var prioriteringen den omvända; 1. Alkohol på plats 2. Alkohol i volvo.

För att komma till Tyskland måste man ju igenom Danmark och det kan ta tid, vill jag lova. På väg till Rödby från Helsingör råkade vi köra in i Köpenhamn och hittade inte ut igen förrän ungefär en och en halv timme senare, med en frustrerad Jonas bakom ratten. Vad vi då hunnit med var att fota massa konstiga danskar längs vägen, samt att konstatera deras fullkomliga oförmåga att skylta tydligt. Eller att skylta över huvud taget.
Några timmar senare, efter en lång och spännande frågesportskamp (som jag och Jonas vann ;)) tog vi oss äntligen över danska gränsen och in i Düskland. Snart var vi nere i Hamburg och vi hittade faktiskt hyfsat snabbt tillbaka till hotel Figaro som vi bodde på sist. Men den här gången var det helt fullt, liksom nästan alla andra hotel/hostel i stan, tack vare att Reeperbahnfestival pågick just de dagarna. Vi lyckas alltid pricka in något event.

Vi letade boende ett tag i ösregn och hittade till slut ett stort rum på ett ganska flott hotell. Vi fick det 500 kr billigare eftersom TVn inte funkade. Men TVn funkade. Bra deal.
När vi väl spikat boende strosade vi runt lite mellan alla grymma hak. Käkade en kebab som sig bör, tog första ölen på ett ställe och nästa öl på ett annat. Efter en timmes powernap fortsatte vi resten av kvällen på det sättet. En öl här, två där, jäger på nästa. Hamburg är alldeles fullt av små nichade och märkliga hak och butiker. I love it! När vi var sugna på öl och "nåt sött" sprang vi på ett våffelcafé som sålde våfflor, glass och öl :) St Pauli är ruffigt men väldigt trendigt, urbant och annorlunda. Det var mer än härligt att spatsera omkring i en stad som faktiskt är en stad. En "riktig" stad.

Många trevliga barer avverkades, en av dem med julgransglitter och röda rustaslingor på väggen. Någonstans i den vevan blev vår Björn lite sjuk och fick lägga sig på hotellet en stund medan vi andra utforskade det mest lokala haket av dem alla; Jolly Roger! Sjukt skönt ställe. Tyvärr repade Björn inte sig så vi andra fick dra till Reeperbahn utan honom. Kvällen avslutades således i en stor kavalkad av porrbutiker, barer och festande människor. I en av barerna hängde bara retrofolk som styrt ut sig i 40-talsuniformer a´la Pearl Harbour. Det var sjömanstatueringar, swingmusik och lagda frisyrer som gällde där. Tyskar är ett roligt folk. Vi hade jätteskoj men saknade förstås Björsa; den viktiga och oersättliga fjärdedelen!

Söndagen var också trevlig, vi strosade omkring, gick vilse en vända, fotade lite här och där och käkade ännu en kebab. Sen bar det av hemåt igen med volvon. Fler frågesportsturneringar genomfördes och den här gången var vi riktigt effektiva när vi fyllde bilen med öl, sprit och billig choklad. Vi lyckades också stanna och äta innan allt stängde, och vi kollrade inte bort oss i Köpenhamn igen. Skönt.

Att åka till Hamburg och kalasa är nu efter två gånger en tradition, och den kommer förhoppningsvis upprepas fler gånger. Hörrni JMG 2b; kan inte fler åka med?! Det är superskoj! Idéer som Krakow, Berlin eller Tallinnfärja har redan nämnts. Öststatstema känns populärt!