onsdag 6 januari 2016

Nils, nio månader


God Jul och grattis på niomånadersdagen!

Jag skriver det här brevet några dagar i efterskott, för den 24:e när du blev nio månader prick var det ju julafton. Vi firade hos din mormor och morfar med bådas familjer och du tyckte det var jättekul att öppna julklappar (framför allt att få leka med prasslande papper och roliga snören). Varken du eller hund-Elsa eller katt-Elsa eller Lennon välte granen – yey!

Den senaste månaden har det hänt mycket. Jag har börjat jobba igen och Axel har gått hem på föräldraledighet. Det har funkat jättebra. Jag får små rapporter från er på sms med gulliga bilder på vad ni gör på dagarna, som när Axel vattenkammat ditt hår i en kul frilla eller ni har varit på bibblan med några kompisar eller när ni dansar fredagsdansen i vardagsrummet. Axel har verkligen längtat efter att få vara hemma med dig!
Du verkar lika nöjd oavsett vem av oss som är hemma, men när Axel sa en dag att du sagt mamamama mitt på dagen fick jag hjärtsnörp. Tänk om du undrade vart jag hade tagit vägen? Åh. Men du säger både ”mamma” och ”pappa” ganska frekvent så du kanske mest vill snacka bara. Det känns verkligen som att du säger mamma och pappa medvetet nu, att det faktiskt är oss du pratar om. Wohoo! Vill high five:a livet varje gång. Och ibland säger du något som med lite välvilja låter som ”där” eller ”hejhej”.

Du är jättesnabb på att krypa och ställer dig upp mot allt du kommer åt. Du testar just nu en ny krypvariant där du går på händerna och fötterna som en liten apunge. Du pruttar luft med munnen mot hud och gör roliga ljud när vi 'spelar' på dina läppar. 
Du har börjat leka aktivt med Elsa genom att trycka in en liten boll i hennes mun, eller dunka hennes gosedjursälg mot henne för att hon ska börja leka med den. När hon gör det skrattar du förtjust. Ni kan leka ganska vilt men aldrig att du får minsta skråma, hon är försiktig som om du vore gjord av glas, det fina lilla hundskrället. Du har fått din sjätte tand och kryper fram och kysser dig själv på munnen när du får syn på din spegelbild i hallen. (Förstår dig, det är en pussvänlig liten mun du har.) Det bästa jag vet är när du lägger din lilla kind mot mig och gosar in dig. Jag minns när du var nyfödd och Axel sa tänk när han kan komma till en och gosa på eget initiativ, för att han själv vill. Nu gör du det! Det är ljuvligt! Och du vet precis var lampan är någonstans när vi frågar dig, men ibland tittar du på den även när du får frågan om var mamma är. (”Mamma” och ”lampa” låter kanske inte heelt olikt, men ändå. Mamma är ett ord du borde pria att få stenkoll på! Hehe).

I mellandagarna var vi i Bexet och då lärde du dig vinka! Det är din allra senaste skill. När vi kommer in i rummet eller säger hej hej  till dig så tar du upp din lilla högerarm, tittar på oss och vinkar glatt med fingrarna inåt, liksom mot dig själv. Det är så gulligt så gulligt så gulligt så gulligt. 

Jag läste just i förra brevet om hur det var att borsta dina tänder förra månaden och kan inte låta bli att skratta. Det står att du ”lutade dig tillbaka och njöt”. Ha! Those days are gone kan jag säga. Nu vill du suga och bita på tandborsten istället, eller pressa ihop läpparna och kasta dig ner i handfatet för att sätta på kranen. En får vara glad om tandborsten ens nuddar dina tänder… Men bada badkar gillar du, vi brukar klämma ner oss i badkaret alla tre. Du, jag, pappa och alla dina små badleksaker; krabban och pingvinen och sjöhästen. Det blir trångt men är himla mysigt. När vi kliver upp ur badet krullar sig ditt hår och du får samma frilla som Steve i Beverly Hills.

Nils, min lilla lintott, du är bäst. Snart börjar ett nytt år och 2015 läggs till historien som ett fantastisk sådant. Det finns så himla många ögonblick från det här året som jag kommer att minnas för alltid, bära med mig i hjärtat och tänka på ofta. Jag kommer alltid minnas när jag såg dig för första gången, som en skynklig liten korv på mitt bröst. Du var det finaste jag sett. Hur du log i sömnen de första dygnen på BB, din lilla hand runt min tumme i ljuset från nattens alla lampor utanför sjukhuset. Alla morgnar hemma då jag slagit upp ögonen och fått syn på dig och din fina pappa intill. Allt ska jag minnas. Allt ska jag älska. Jag är din mamma och det är en sån ynnest. DIN mamma! Din MAMMA! Jag älskar dig kopiöst, nu och alltid. 

6 kommentarer:

Peppe sa...

en son liten sötlök!

Maria sa...

Du skriver så fint att jag blir arg på mig själv för att jag inte orkat göra sådana här månad för månad-anteckningar. Tänk vilka otroliga minnesinlägg att plocka fram om några år!

Jenny sa...

Den där ap-gången körde Pampas också. Himla lustigt (och fattar inte hur de orkar?).

Johanna sa...

Maria: Alltså det kommer alltid vara så att man kommer på tusen såna grejer i efterhand, som man HADE kunnat göra. Man gör det man hinner helt enkelt, vilket aldrig är allt, och så blir det bra ändå. (Dock att jag själv JÄMT håller på och grämer mig över sånt, så fattar precis din poäng. Senaste grämet: att vi inte filmade något de första dygnen, typ på bb och så. Hade så himla gärna velat kunna kika tillbaka. Har små korta mobilklipp av Nils i plastbaljan i alla fall. Och typ 400 filmsnuttar från det här året..hehe. Så kommer sannolikt överleva.)

Jenny: Nej men exakt, verkar superjobbigt!

egoistiska egon sa...

Så fint! Och ja, när de börjar självmant visa att de vill gosa är så fantastiskt. Trodde man skulle vänja sig, men icke. Frans senaste grej: jag sa att jag hade ont i magen, han kröp upp i mitt knä, gav mig en puss och en klapp på kinden och sa "mamma ont magen". Dog lite av gull.

Colombialiv sa...

Åh så himla fint! Och är han inte VÄRLDENS sötaste?