Nicole och Martin

Nicole och Martin är två av mina bästa vänner, två av dem som utgör den innersta kärnan i min vänkrets. Sådana som bara är där, alltid. Nicole har jag känt sedan jag var sju, Martin sedan han började i min klass på gymnasiet. Genom åren har vi gjort så mycket tillsammans, pluggat, tagit studenten, skrattat, gråtit, rest i olika delar av världen och mycket, mycket mer.

I lördags gifte de sig.

Ingen är gladare över det än jag. Två briljanta människor som verkligen förtjänar varandra och all lycka i all evighet. Ett under att jag inte gladlipade mer än jag faktiskt gjorde när jag stod där längst fram som tärna bredvid Nicole under vigseln. Eller när jag höll tal till dem senare på kvällen. Jag berättade om hur jag och Sofia under gymnasiet lärde Martin att kramas, i början körde han nämligen med sådana där grabbiga dunk-i-ryggen-kramar. Då protesterade vi och lärde honom krama gossigt istället. Viktigt viktigt. Och nu kan han! I övrigt tyckte vi att han var perfekt för vår bästa vän, och det har han också varit ever since.

Jag var inte bara tärna utan också bröllopsfotograf i lördags, känner mig så mallig för att folk vågar anlita mig som det. En fantastisk ära att få vara både fotograf och tärna, men det var två uppdrag som var ganska kluriga att kombinera. Har inte hunnit kika på allt än, men jag hoppas att resultatet blev bra.

Allt som allt blev den 2 juni 2012 en så himla lyckad dag, festen var kalaskul, 104 glada gäster dansade natten lång och av dem kände jag många, många. Alla gamla vänner som man träffar alldeles för sällan samlade i ett och samma rum. Fint. Martins pappa fick dock en nedfallande stripp-påle i huvudet - ett litet minne från poledance-lektionen på svensexan som M:s vänner hade monterat upp, icke tillräckligt bra uppenbarligen -  och just den detaljen var kanske lite mindre angenäm. Han repade sig dock.

I söndags var jag helt, helt slut. Av all dans, av anspänning som släppte efter veckor av stress, och av bakisness. Det var längesen jag kände mig så klubbad, de senaste veckorna har varit hysteriska. Jag och D sov halva söndagen, och på kvällen tog vi oss i kragen och cyklade till västra långvattnet uppe i skogen. Typ en miljon grusvägsuppförsbackar dit. Jag läste bok på en filt och D metade upp en regnbågslax som var för liten för att plocka upp. Vi släppte i den igen men hade visst råkat ha sönder den lilla vännen så han kunde plötsligt bara simma uppochner. Makabert.
Vi fick mycket dåligt samvete över detta och kom fram till att det mest barmhärtiga var att äta upp honom, så att han inte dog förgäves. Så igår hade jag egenfångad fisk i matlådan på jobbet. Gott!

Och det var den helgen. En jag kommer minnas hela livet.

(PS. Det kommer såklart fler bilder från bröllopet, förutom dessa två oredigerade, så fort jag hunnit kopiera och greja och dona).