När jag flög hem till Göteborg förra torsdagen var jag som alltid tvungen att låta mina stövlar passera genom röntgenapparaten på flygplatsen. Tullkillen lutade sig då förbryllat fram och stirrade på genomskärningen av mina sulor. I klacken såg man nämligen ett tiotal spikar som spretade åt olika håll.
Spikarna kommer från de otaliga gånger jag har fått klacka om mina älsklingsstövlar. Trots att jag nog betalat mer för det än för själva stövlarna när de var nya, är det så väldigt värt det. Jag älskar det som skomakarna gör. Men jag älskar inte alltid skomakarna. Är det bara jag som tycker att de är arga och läskiga?
Varje gång får jag en smärre utskällning. Förra gången, i närheten av min dåvarande lägenhet, sa skomakarn "Nu GÅR det inte att klacka om dem fler gånger. Hör du det?".
Så nu har jag bytt skomakare, till en på Eklandagatan. Han började med att riva sönder hela sulan. Jag dog inombords. Sen sa han "har du försökt limma själv eller?". Jag svarade "nej, jag vet inte, nej, det tror jag inte. Nej." (Men det har jag naturligtvis, jag älskar ju Superattack såsom en geting älskar ett glas saft.) Sen påvisade herr skomakare en saltrand som han beskrev som "beviset på att jag gått i djupt vatten med stövlarna". (Ser du randen? Ser du den? Så högt vatten har du gått i!). Sen sa han att han skulle ge mina stackars stövlar nya och helt hål-fria sulor för 320 pix, om jag lovade att smörja kanterna med fett i framtiden.
Lättad lämnade jag lokalen. Men det är verkligen en skräckblandad förtjusning varendaste gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar