"När jag gick på högstadiet..."

Önskerubrik önskad av Josefine.

Högstadiet, mon dieu. Flashbacks av ljuslila Savann-byxor och uppsnurrade hårnålsfrisyrer flimrar förbi. Blickar över skåpen, killar på mopeder och gula tegelväggar i korridorerna.

Min klass, A-klassen, var inte tuffast. Det var inte vi som tjuvrökte och sprang omkring i Fila-skor som E-klassen, och vi var inte heller uppdelade i massa små gäng som C-klassen. Min klass hade den där sammanhållningen som de andra var lite avundsjuka på. 

Jag umgicks i ett stort gäng som bestod av mig, mina tre bästa tjejkompisar och "killarna", och vi kallades för Beverly Hills-klassen eftersom vi brukade kramas i korridorerna och sitta i varandras knä. Det var rätt mysigt.

I Sävedalen var det handboll som gällde och precis som i varje svensk högstadieskola (gissar jag) var ett bra bollsinne synonymt med popularitet. Jag spelade handboll i åtta år - och det var skitkul - men i ärlighetens namn var jag inte särskilt bra. Eller, jag sög. Jag gjorde mål ibland, men ganska sällan, och jag tror inte att jag någonsin lyckades göra fler än två mål i samma match. Lyckligtvis var det inte bara handboll som räknades i min klass, hos oss var det även rättså coolt att vara "bra i skolan". En väldig tur för mig för jag var en sån där unge som hade lätt för mig och mvg i nästan allt.

Högstadiet var fint på många sätt. Det var filmkvällar i Sofias källare, lappskrivning på lektionerna och ilningar i bröstkorgen när handen hos den man var kär i nuddade ens egen. Gud, vad det ilade!

En gång krockade jag med Jonas Holst från parallellklassen. Smash, frontalkrock med mopederna, ambulans till sjukhuset. Ingen blev allvarligt skadad och på det stora hela var det ganska trevligt med uppmärksamheten som krocken förde med sig. Kommer fortfarande ihåg förväntningarna när jag skulle gå tillbaka till skolan och alla visste att jag hade legat på sjukhus. Det var stort. Min sjukhusvistelse varade nog bara åtta timmar eller så, men på den tiden räckte det för att man skulle bli en spännande person. 

Det här med status var ju väldigt viktigt, farao vad jobbigt egentligen. Minns den där ångestladdade pressen av att alltid vara med överallt - om man reste bort när de andra hade setts kändes det som att man hade missat något livsviktigt som aldrig kunde tas igen. Och i början, i sjuan, var vi skräckslagna över att betraktas som töntiga eftersom en del av tjejerna som kom från andra skolor redan hade börjat med stringtrosor och det hade inte vi.

Men mest var det bra. Jag blev kär i Johan på högstadiet och Johan blev kär i mig och vi blev Årets par på balen i nian. (Icke att förväxlas med det amerikansk-inspirerade "årets king/ queen" som erhölls av skolans häftigaste. Hon som blev queen jobbar idag som fotomodell i Paris och Milano, lite lustigt ändå.) "Årets par" var en utmärkelse av lite "gulligare" karaktär, vi fick varsin t-shirt som jag fortfarande inte kunnat med att slänga för alltihopa var så rart på något vis. 

Johan och jag var ihop långt in i vuxenlivet, i nästan ett decennium, och han är fortfarande en av mina närmaste vänner. En av de viktigaste. För några veckor sedan fick han en liten son, och han har gift sig med en tjej som är jättebra.

Och jag har träffat David, och är fortfarande bästis med Sofia och Nicole. Tänk ändå, att livet liksom fortsatte efter de där högstadieåren och bjöd på en massa mer. Tänk att det har kommit en tid när högstadieåren plötsligt känns avlägsna. Tänk vad man inte trodde då att de någonsin skulle göra det.