Summera opp'et

Jaha. Så var det dags att summera sitt år och sånt. Det är just nu en alldeles förtjusande nyårsafton med frost och sol. Härlig kontrast till julaftonens regn och plusgrader. Jag kikade på förra årets nyårsinlägg och insåg att jag varit duktig och listat låtar och skrivit i punktform vad som hänt under året. Läsningen resulterade i två reflektioner:

1. 2006 måste ju för bövelen ha varit mitt livs roligaste år. Man vill ju gärna peaka varje år, men jag tror att jag kan få svårt att toppa årets "detta har hänt" med fjolårets, faktiskt.
2. Min blogg var ungefär 718 gånger roligare/intressantare/bättre skriven i dec 2006 än i dec 2007. Härligt att se sitt eget förfall.

Nåväl. Här kommer den. Detta har hänt i Johannas liv under 2007:

• Jag har läst 2 terminer på journalistprogrammet och träffat flera sagolikt härliga nya vänner.
  
• Jag har dykt en vecka i röda havet och sett massor av sköldpaddor och hajar och simmat omkring inuti stora vrak.
• Jag har lärt mig att surfa, och lyckades faktiskt ta flera riktiga vågor, inte bara skummet. (Det var när jag reste i sex veckor i Hongkong, Filippinerna, Indonesien, Malaysia och Singapore med Johan, Nicole och Martin. Fantastiskt på alla sätt och vis.)
• Jag har blivit bestulen på min Nikon d70 och köpt en d80 istället. Efter att ha ältat vilka objektiv som är bäst i minst 7 dagar.
  
• Jag har unnat mig att jobba en sista sommar på Ågrenska och insett att jag från och med nästa sommar borde bli vuxen och duktig och sommarjobba med något journalistiskt. Press press.
  
• Jag har till min stora lycka sett enorma, enorma manta rays (under dyk i Filippinerna).
• Jag har varit pris i en radio p4-tävling mellan Smålands alla turistbyråer.
• Jag har "förlorat" två av mina bästa vänner till studier i utlandet. Sofia i Danmark och Karin i Tyskland.
  
• Jag har flyttat ifrån solrosgatan och J. Vilket förmodligen är anledningen till att årets lista inte kändes lika peak som förra årets.
  
• Jag har kommit tvåa i Måndagspokern säsong 4. (Säsong 2 för min del). Det måste jag ändå räkna som någon form av bedrift.
  
• Jag har tillbringat två hela nätter i min skola. En gång när jag och D var inlåsta, en gång när jag och P satt och pillade klart detaljer i layouten på vårt uppsatsmagasin. Också en bedrift.
  

Så. Nu ska jag prova min spontaninhandlade guldiga nyårsklänning och slänga på lite matchande guldaktigt nagellack. Sedan ska jag äta nyårslunch med min fina familj innan jag och Nicole drar till Sofia och förbereder middag och fest och grejer. Wohoo.

Gott Nytt År, allesammen! Jag hoppas ni alla peakar 2008. ;)

Oblique i GP

Helsida med Oblique i dagens (torsdagens) GP.

Jul på Ådäljan

Så var klockan mer än tre och julafton är över. Jag hoppas ni alla haft en magnifik jul. Det har jag! Snölös men oerhört familjär och trevlig. Ungefär såhär blev den:

Hela familjen sov ut och åt frukost i sängen. Mysigt. Sen letade jag och Anders traditionsenligt efter varsin julklapp som "tomten varit inne och gömt under natten". Ja, jag är 23 år och min bror är 20, men vissa traditioner är helt enkelt för trevliga för att sluta med. I år låg klapparna under pianostolsfårskinnsfällen.
Vi hann precis med att tända ljus på farmors och farfars grav innan det var dags att bänka sig framför Kalle Anka. Jag älskar Kalle. Nicole sa idag att hon tyvärr tröttnade på det för några år sen, en känsla jag verkligen inte kan relatera till. Alls. Kalle ÄR julen, ju. Min familj brukar skratta extra mycket och kommentera under de här tillfällena: 1. När en av tomtens nissar målar ett schackbräde med rutig färg.
2. När en av askungens möss slickar på tråden, måttar, och sedan stoppar in hela armen i nålsögat.
3. När Piff kastar en röd kula på Pluto och han tar emot en grön.
4. När en av dvärgarna i Snövit drar sitt solo på gitarr och fingrarna liksom flyger omkring.

I år såg vi inte Kan du vissla Johanna som går efter Kalle varje år, men jag vill ändå skriva om den för vi har sett den rätt många jular och den är antagligen den allra finaste film som någonsin gjorts.

Vid maten som avnjöts en stund efter Kalle stod min pappa upp och introducerade "3 nya smaker på julbordet". Det var enbärsdricka, kallsupen och öl med chokladsmak. Den sistnämnda var väldigt intressant. Den smakade verkligen choklad, och öl. Samtidigt. Och det var inte alls äckligt men det konstiga tog liksom överhanden och det gjorde det svårt att säga att det var gott. Lite som oliver är innan man lär sig äta dem. Alltså finns det kanske hopp för den. (Banan-och-choklad-läsken som finns på Netto finns det dock inget hopp för. Jag smakade den en gång och är helt säker på min sak).

Efter maten drog pappa på sig sin fantastiska tomteutstyrsel och vandrade iväg för att tomta inne hos våra grannar. Han är en sagolikt vacker tomte varje år, med stor fårskinns-kappa, ullig vit luva, röda mysbyxor instoppade i rödrandiga stickade strumpor, stort skägg och träskor.
När han kommit tillbaka fick han slänga av sig de oerhört varma kläderna och så såg vi Karl-Bertil Jonssons jul. Den är verkligen så bra att man önskar att man hade gjort den själv. Jag älskar hur den är tecknad och hur Tage pratar. Vi ägnade finheten i filmen några kommentarer som "den är otroligt bra, och tänkvärd!" och sen tog vi itu med vår egen -gigantiska- julklappshög. Den var i år liksom varje år väldigt stor trots att vi alla sagt att vi "inte skulle köpa så mycket". Man kan verkligen undra hur det kan bli så varje gång. Men paket är ju oerhört skoj. Jag har väntat som ett barn hela dagen, och är stormförtjust över att få öppna paketen, även dem jag på förhand vet innehållet i. Årets skörd blev som vanligt en succé, jag fick bara bra saker. Jag är nog rätt lätt att ge saker till, ända sedan jag var liten har jag alltid blivit jätteglad för allting. Jag var/är en glad och tacksam unge :) Med en familj som alltid köper bra klappar.
Idag fick jag två jackor och en halsduk som kommer göra mig väldigt snygg i vår, pengar till ett kameraobjektiv och massor av andra saker. Till exempel ett TP. Men inte vilket TP som helst, utan ett TP Deluxe. Det är som vanligt TP fast med ett bonusvarv längst ut med några skojiga bonusregler. Hör ni nu alla som brukar vara med på TP-torsdagarna. Så fort jag skaffar mig en ny lägenhet ska jag bjuda in er oftare än ni orkar till mig och så kan vi spela TP tills vi spyr av all chokladtryffel jag kommer bjuda på. Idag har jag bakat väldigt mycket tryffel. Vit chokladtryffel med lime och brun chokladtryffel med mint. Receptet är choklad + smör + vispgrädde. (Därav insikten av att ni kommer att spy. Jag kommer själv självfallet inte göra det, jag är härdad).

Julaftonen här på Ådäljan rundades av med en invigning av ovan nämnda spel, en omgång som pappa föga förvånande tog hem. Jag kom väldigt, väldigt tätt bakom, flåsandes i nacken på far min. Sen spelade jag och bror poker, casino och stress. Jag vann rubbet. Annars brukar Anders ofta ha en otroligt stor, oförklarlig och helt ofärtjänt tur i kortspel.

I morgon åker vi till Hylte och Bexet och myser och spelar spel och äter mer julmat och träffar släkt. Jag längtar. Jag älskar att julen inte är slut ännu!

Hoppas ni haft en riktigt skön dag, allihop.

Har du bytt frisyr?

Jag har klippt mig. En tjej som nådde ungefär till min navel och som hade både kort och långt, rött och blont hår på samma gång klippte mig och plattade sedan hela håret spikrakt, som frisörer alltid gör.

Min pappas reaktion när han träffade mig var "Jaså har du klippt dig nu? Det är ju ingen skillnad. Hur kan de ta 500 spänn för det?!"
Sen jobbade jag, och en kille på mitt jobb (som känt mig i fem år) sa "Oj, det är ju du! Jag såg dig förut men tänkte 'undrar vem den där tjejen är'. Men det var ju DU. Har du bytt frisyr?".

8 år...

...hade det varit idag. Du är den som känner mig allra bäst. Inifrån och ut. Den jag aldrig behöver göra mig till inför, den som alltid förstår hur jag fungerar. Den som bara vet. Du är en alldeles fantastisk människa, till och med i situationer där man inte behöver vara det.
Jag kan inte nog beskriva allt du betytt, och för all framtid kommer att betyda för mig. Det är klyschigt men alldeles sant. Du är min bästa vän. Och jag älskar dig för alla de sakerna.

Jul är kul

Idag har jag gått i stan hela dagen och nu har jag JÄTTEmånga kassar framför mig med JÄTTEfina julklappar till alla mina JÄTTEfantastiska vänner och familjemedlemmar.

Nu ska jag till Sofia och baka julgodis och äta räkor och dricka glögg och slå in alla presenterna. Mmm. Jag gillar jul.

Dan före dan före dan före dan före dan före dopparedan

Jullov jullov julllov.

Eller ja, vi har opponering i morrn. SEN är det jullov. Veckan har hittills bjudit på:

• fest-måndag, på en fantastisk takterass, sen
• sova-nästan-precis-hela-dagen-tisdag följt av
• baka julgodis-tisdagskväll, hos en av bröderna Jihde med familj, tillsammans med D
• handla julklappar-onsdag som blev till en handla en julklapp och sen fika i två timmar-onsdag

Allt är så ju(v)ligt just nu att jag inte haft tid att blogga ordentligt. Det är sånt som händer. Hejdå, vi ses i morgon. Eller på fredag, eller så.

Notera tidpunkten

Hej.

En gång blev jag inlåst på skolan.

Nu har jag tillbringat den andra natten i mitt liv här, men den här gången var jag inte inlåst. Per och jag har skrivit på uppsatsen hela natten, och är klara rätt snart. Deadline är klockan åtta. Det är om två timmar.

Nu tjuter det väldigt högt, för Per försökte gå upp på fyran med sitt kort. Det får man tydligen inte.

Snart ska jag nog åka hem och äta frukost. Och kanske sova lite. Sen blir det säsongsfinal i måndagspokern OCH världens kanske mest efterlängtade klassfest någonsin. Jag anar många grova fyllor. Jag anar rolig kväll.

EDIT: Nu är klockan strax efter sex. Två väktare har varit här, eftersom larmet tjöt, och de har skrivit ner våra ID-nummer. Jag känner mig väldigt fnissig och lite trött. Hejdå.

Uppsatsplugg i skolan en sen kväll

Kom hit med ljus och sång förihelvete

Idag är det Lucia. Jag har inte lussat eller blivit lussad -jag hade sovmorgon. Faktiskt ett mycket bra val. Men jag önskar lite att någon kom in här och förgyllde vår uppsatsskrivardag med strålande ljus och finstämd sång.
Har ni tänkt på att en sak är lite snopen? När man själv var liten gick man minsann från hus till hus på Lucia och lussade och sjöng och var söt och frös om tårna i träskorna och spillde stearin på händerna (okej jag ljög, vi hade alltid elektriska ljus, men ni fattar grejen.)
Sen blev man för gammal för det, och väntar varenda år på att några andra gulliga ungar ska komma och sjunga i ens vardagsrum. Men inte fan händer det! Suck. Dagens ungdom. Jag säger då det. Vem kan man lita på egentligen?

För att orka med skrivandet utan strålande ljus och finstämda sånger, har vi nyss varit på Hemköp och på 4-Gott och jag har inhandlat:

2 avocado
2 clementiner
1 god fralla med ost på skalet
1 risi frutti sommarbär
1 liter apelsin- mandarin- och äppeljuice
1 påse väldigt gott godis

Och nu jävlar ska här redigeras! För sen ska jag och Wiman belöna oss med att gå till Jazzhuset och dricka glögg. Nu äre jul hörrni.

Kuklukt på JMG. (Premiäranvändning av det ordet. Då syftar jag inte på JMG)

Inne på den högra toaletten på plan tre på JMG har någon haft lite roligt. Jag är helt säker på det. Det luktar nämligen kön, på ett sätt som det inte luktar kön när människor har besökt en toalett med vanliga tråkiga avsikter.

Det finns inget som helst utrymme för att jag skulle kunna ha fel. Odören fullkomligen slog emot mig när jag öppnade dörren. Det festligaste är att vi nu suttit och diskuterat det hela en stund i datasalen, där det sitter ganska många personer. Risken/chansen att det är någon av dem känns rätt påtaglig. Haha. Hoppas att han (eller hon) inte känner sig alltför uthängd.

Var det DU?

In your face, chokladadventskalendern

Jag gjorde just nånting som jag aldrig har gjort förut. Någonsin. Jag åt morgondagens choklad från chokladadventskalendern. Det får man ju inte. Men jag förtjänade det, för nu har jag skrivit klart 3 texter till B-uppsatsen. Och räknat ut massa resultat från vår undersökning med miniräknare, och sen analyserat dem fint i text med pratminus från diverse utrikesredaktioner på svenska dagstidningar, (från intervjuerna vi gjorde i Stockholm). Jag känner mig nästan lite journalistig igen, efter en flera veckor lång "vad-i-helvete-jag-har-ju-glömt-hur-man-skriver-nåt-annat-än-fnösktorr-skit"-period.

Ps. Jag insåg just att klockan är mer än tolv. Den är noll-tre-tolv. Det är alltså den tolfte december. Då får man ju äta chokladen bakom lucka tolv. Så skönt. Jag är laglig. Jag har inte förstört julen. Tomten kommer.
Ps 2. Chokladadventskalendern är ett jättelångt ord. 23 bokstäver långt.

"I would have stayed up with you all night"

Just idag är jag upp över öronen förälskad i albumet How to save a life med The Fray, och i låten Little House i synnerhet. Hela den skivan går för övrigt väldigt bra ihop med Oh Lauras Oh Laura. Jag har provat. Det blir ungefär som Buenos Aireskt kött med västargentinskt rödvin till. Och det gillar man ju.

A-rotation

Min bror har varit här, och uppdaterat mig lite om hur det går med skivinspelningen och allt jox inför skivsläppet. Det går satans bra, tydligen. Jag blev alldeles till mig när jag såg den här radio-listan där de listar vilka låtar som fått a-rotation (dvs spelas en gång varannan timme) och vilka som har B- och C-rotation. Bland banden som spelas lika ofta som Oblique finns bland annat Arctic Monkeys. Bland banden/artisterna som spelas mer sällan än Oblique finns Bloc Party, Jens Lekman, Gwen Stefani, Stereophonics, Kapten Röd m.fl, m.fl.
Lotsa STIM-stash Im telling you. (Bilden är väldigt klickvänlig)

Sen vill myspace.com göra massa reklam för dem på myspace startsida inför skivsläppet, också grymt.

Tror ni att jag är världens stoltaste syster? Tror ni det? Ha?

Ett av de värsta snusken som finns...

Roligaste löpsedel-ordet på väldigt länge:

KÖTTSNUSK
(Från Expressen häromdagen)

Stockholm i mitt hjärta

DEL I; Resans syfte och inledning: I tisdags kväll åkte vi fem personer i en väldigt liten bil hit till Stockholm, och dagen därpå intervjuade jag och Wiman en kvinna på Expressen, till vår B-uppsats. Det var intressant att se hur flashiga alla kvällstidningsmedarbetare är. Vi gick omkring på redaktionen och kände oss ganska små, när backslick-män och "jag har världens största stövlar"-kvinnor utbytte dialoger i stil med -Har du läst? -Ja. Fruktansvärt. Fruuktansvääärt. -Vi får snacka om det sen. -Verkligen.
Efter intervjun spankulerade vi omkring i stan och hade en fantastisk dag. Vi fikade på ett källarfik i gamla stan från halv tolv till kvart över fyra, exempelvis. Sen tjatade vi [jag] till oss [mig] att få gå ut på altanen på Kulturhusets tak och fota julvimlet lite.


 





 DEL II; Vilse i Pannkakan. Dag två blev lite mer...actionfylld. Den började med en intervju med utrikeschefen på DN. Sen skulle vi ta oss till söder för att intervjua Andreas från nyhetsbyrån IPS. Vi visste att vi skulle ta buss 4, och det gjorde vi. Sen hände följande:

Någonstans i närheten av Fridhemsplan konstaterade vi att vi åkte åt fel håll. Vi hoppade av i en korsning och bytte sida. Efter en stund kom det på en man som såg ut ungefär som..tja..Becks granne. Han skällde ut oss efter noter, men utan att tala direkt till oss. Istället berättade han högljutt för alla passagerare vilka hemska människor jag och Wiman är, för att vi satt på "tant med käpp"-platserna. Vidare utvecklade han att kärringar tydligen heller inte förstår nånting, och absolut inte invandrare.
En stund senare passerade vi Mariatorget, och där kom Kristoffer Bergström på bussen. (En kompis till oss som jobbar på Aftonbladet nu.) Vi hade pratat om honom precis och det kändes såklart helt absurt att han bara klev på vår buss sådär. Vi pratade ironiskt nog med honom om "att hamna fel när man åker Stockholms kollektivtrafik", och ändå visste vi föga av vad som komma skulle...
Vi gick alla av vid Gullmarsplan. Där skrattade två busschaufförer åt oss länge och väl, när vi sa att vi skulle ta buss 43. "Ni är HEEELT fel" sa de. Heeeeelt fel!" En av dem erbjöd sig att skjutsa oss i en tom buss (...), men vi avböjde. Istället tog vi buss 4 igen, samma buss tillbaka som vi redan åkt med både länge och väl åt alla möjliga håll. Vi åkte hela vägen tillbaka och gick av nära ändhållplatsen i andra änden, när chauffören sa till oss att vi var vid "roslagsgatan" dit vi tydligen skulle enligt honom. Jag hade ringt Andreas på IPS, som bekräftade att vi skulle av på en gata som hette "ros, nånting".
Väl framme frågade vi folk vart vi skulle. En dam sa "Jag har bott i Vasastan i TJUGOSEX ÅR, och jag har ALDRIG hört talas om den vägen". Jag tänkte Vasastan!? vadå där är vi väl inte? Vasastan ligger inte på söder, och vi ska till söder... Men jag sa inget, utan lät Wiman fråga vidare. Nästa man sa samma sak. Vi ringde Andreas igen. Han kiknade av skratt, och meddelade att vi var i helt fel stadsdel. Igen.

Nu övergav vi bussjävlarna och tog tunnelbanan, vilket var mycket lyckat. När vi äntligen var på rätt spår ringde Johannas mamma, som hade budat fram en tågbiljett hem åt sin dotter via Tradera. "Johanna, jag har betalat den nu men det står att det är från Göteborg till Stockholm på den. Det är ju fel håll!" sa hon. Såklart. Vad kunde inte gå fel den här dagen?
Vi gick av vid Mariatorget och när vi började gå insåg vi att vi var vid hållplatsen där Kristoffer hade stigit på, för kanske tredje gången. Vi hade bara aldrig fattat att vi skulle av där...Haha! Jag har -på riktigt- aldrig känt mig mer vilse i en stad. Någonsin.

Sen hände det bästa av allt. Den sura roliga gubben från bussen dök upp! Igen! Helt fantastiskt skoj! Han stod och skällde på en trafikvakt och vi var tvungna att smygfota honom.

DEL III: Epilog. Johanna kom hem till slut. Hennes fantastiska mamma köpte en ny dyr SJ-biljett åt henne så hon slapp åka nattbuss i 7 timmar med 2 timmars paus i Jönköping. Jag själv stannade ett dygn till i huvudstaden och sista kvällen var vi ute och drack öl ett gäng på diverse märkliga barer på söder. En av dem såg ut som Koh Pha Ngan i Thailand. En hade kristallkronor, boule och pingis. En var bara trevlig och gammal och fin.

Top secret!

En sak intresserar och förbryllar mig väldigt mycket. Det är "flyglarmet" som tjuter över hela stan (landet?) klockan 15 den första måndagen i varje månad. Det är så oerhört konstigt, och medför så många frågetecken. Var sitter högtalarna? Hur i helvete kan det låta så högt, och liksom lika högt överallt? Hur högt låter det om man står nära ljudkällan? Blir man döv då? Hur många är högtalarna, och hur är de placerade?

Det ryktas att informationen om varifrån man styr flyglarmet är hemlig, så att ingen ska kunna ta sig dit och sätta igång det när det inte är en krissituation. Det är ju lite kul att det är hemligt. Ännu roligare är det att fundera på vem det är som har som jobb att gå till det hemliga rummet och trycka på den hemliga knappen en gång varje månad.

Jag drabbas av en sån lust att ta reda på allt om det här! Om jag någon gång kommer göra radio ska jag ha temat "ta reda på saker man inte vet men som man vill veta". Sen ska jag ägna en dag åt att researcha det här och intervjua han (eller hon, för all del) som trycker på knappen.

Debut

Idag har jag och Tjusberg för första gången* medverkat på en modeblogg. En smula roligt, jag kan ju ingenting om mode. Det är Anns blogg som har modetema den här veckan, och jag insåg när hon intervjuade oss [i datasalen i skolan :)] att jag just idag hade på mig kläder som är inköpta i 7 olika länder..haha. Jag släpar med mig mycket saker hem när jag reser.. Per däremot, jobbade lite mer med ett enda köpställe, just idag. Innebandytema. Martin är också med i ett inlägg, där han håller för gylfen med en bunt papper eftersom den var helt trasig och öppen..

* Jag talar för mig själv här, vet ju förstås inget om Pers tidigare eventuella modekarriär.

De 10 budorden enligt Natasha

Mina föräldrar har en bok på sin toalett som heter dassboken, en liten skrift fylld med humor att förnöjas över medan man uträttar sina behov. I dassboken finns bland annat en lista över "råd till husmödrar" som publicerats i någon bok på 40-talet. Där står saker som "Var alltid fin i håret och se till att ha maten färdig innan din man kommer hem, så att han slipper störas av stök i köket". Jämte den finns en modern version som innehåller begrepp som "mikromat" och "me-time".

Hur som helst, det har idag visat sig att det finns folk som fortfarande kör på 40-talslinjen. Jag och Johanna har hittat Natasha Peyres blogg, och den är onekligen väldigt underhållande att läsa. Natasha ger råd till unga tjejer om hårförlängningar, förhållanden, kläder och livet. (Av kommentarerna att döma tas råden emot med öppna armar av massor av tonårstjejer.) Här är De 10 budorden av Natasha Peyre:

1. Ge killen blickar så han förstår att du är intresserad, men låt honom ta första steget och komma fram
2. Visa dig vara lite svår men på ett trevligt och flörtigt sätt
3. Var inte för på, låt honom ringa dig när han vill något
4. Det är jätte viktigt att alltid vara fräsch och dofta gott
5. Visa att du inte tar skit från någon, om han säger något olämpligt
6. Var inte för tillgänglig
7. Om killen träffar andra samtidigt och du är ute efter något seriöst ska du sätta ultimatum, annars kan han dra.
8. Det är jätte viktigt att ha kommunikation med killen du dejtar eller är tillsammans med, det gäller allt från sex till vardagliga saker
9.Våga vara barnslig, killar gillar själdistans
10. Va inte alltid festfixad

Jag tycker att listan peakar på nummer 10: Var inte alltid festfixad. (Haha. Vem är alltid festfixad?) Du kan även få ha myskläder på dig, men se för guds skull till att vara fräsh och att lukta gott, annars bryter du mot budord nummer 4.
Sen undrar man ju också varför man skulle välja att vara tillsammans med killar som "ger en skit" eller "säger olämpliga saker". Och är det själen man ska ha distans till? Det verkar lite farligt.

"Det är så himla naturligt med tjejer och sport"

Men herrejävlar. Den här artikeln ligger överst på GP:s hemsida just nu. Efter 120 år får tjejer numer tydligen spela fotboll i ÖIS.

- Det känns så himla naturligt, säger Ulf Larén, ungdomsansvarig.

"Så himla naturligt". WOW. Jo, resten av världen tycker ju också att tjejer och sport känns som en relativt naturlig kombination, Uffe. Vidare säger han bland annat att "Visst, det har dröjt länge, men vi har väl haft en del andra problem att ta tag i". Men nu är det tydligen dags att ta tag i "problemet" att även tjejer vill spela fotboll. Det gör man genom att låta flickorna vara med i pojklagen. Från och med i mars nästa år. För nu har de (citat från Larén igen) "fått in lite ny energi i ungdomsstyrelsen, så det känns som att det är läge för det här. Vi lever ju faktiskt i 2007.." Ja, tänk, det gör vi ju. Man häpnar över hur långt borta det känns ibland.

13,5 timmars resväg och shopping man skäms över

I Danmark säger man knus istället för kram. Knus låter som snus. Inte så kramigt. Fast snus är ju också kramigt, på sitt sätt. Om det är kramsnus.

Jag och Nicole är i Århus nu, och hälsar på Sofia. Det tog mig 13,5 (!) timmar att komma hit. När jag kom till Stena-terminalen igår morse, bara lite sen med 16 minuter kvar till avgång, var jag ju övertygad om att det var lugnt.

-Det är tyvärr för sent, vi håller på att dra in landgången (läs, fälla in en "flik" av stål)
-Men jag ser ju att båten står där. Och att bilarna kör på.
-Tyvärr
-Okej, men jag springer ner och går in via bildäck då?
-Nej, det går inte. Det GÅR inte. Om du betalar lite extra kan vi boka in dig på nästa färja. Den kommer om sex timmar.

Herregud, i sexton hela minuter fick jag sitta och stirra på när andra människor tog sig ombord på färjhelvetet. Sen tänkte jag "äh", byggde en koja i en röd soffa och sov som en sten alla sex timmarna. Det kändes hemtrevligt. Jag hade med mig en krukväxt till Sofia, som jag ställde fram. Jag är faktiskt väldigt bra på att fördriva tid och hade en utomordentligt bra dag, utan att egentligen göra någonting alls i 13 timmar.

Efter att ha lagat mat här i Sofias danska kollektiv, och pratat hela natten, klev vi upp i morse och åkte till byn. Efter ett par timmars shopping (som slutade i att jag köpte två saker jag skämdes oerhört över* och några andra saker som var lite bra att ha), blev vi bjudna på fika hos Sofias kompis Lindas "sort of boyfriend" Nils, som jobbar på ett café.
Först fick vi varm choklad och kaffedrinkar. Sen insisterade han på att vi skulle ta glögg också, eftersom det var "svensk blossaglögg!". Vi sa ja. Och vi fick glögg. Vinglögg. I halvlitersstora glas. De har förstått grejjen med glögg här, men häller upp ungefär 7 gånger mer än vi gör i Sverige. Märkligt folk. Alltid ska de vara värst.

_______________________________________
Ikväll ska vi ut på galej... Nån fest, hos Linda. Jag hoppas verkligen att jag kommer förstå vad folk säger. Danska som är så lurigt. Linda, som är svensk, har varnat oss för att säga "generad" (som betyder besvärad) och "klunk" (som betyder pungkula). Bra att veta.

(* Hemligt julpyssel och en badboll som är en jordglob.)

Måndagspoker, fast edt.

Jag har en hel del att berätta om Måndagspokern, som fått lite väl lite utrymme på bloggen de senaste veckorna.Verkligen lite i relation till dess betydelse i mitt liv.. :) Nåväl. Jag har inte riktigt tid nu, att berätta om när vi var utklädda till nationer (jag var Norge och Tunisien), när vi spelade och söp samtidigt, eller när en hund som hette Caesar juckade som en besatt på mig och slickade upp hela mina vader mitt i en turre. Att jag inte har tid beror på att klockan är över tre och jag ska upp 06.30, för att åka till Danmark. Och jag ska börja packa snart.

Så istället för text vill jag bara lägga upp den nuvarande ställningen i maratontabellen och champstoppen (vilka veckovis (nåja, oftast veckovis) uppdateras av Gus på den här bloggen.

Notera, om ni inte fattar det själva, att ni ska se vem som är tvåa i båda och sen skriva långa hyllningsmetrar i kommentarsrutan ;) Gus själv är ju pokerproffs så honom kan man ju inte gärna råda på. Jag är mycket nöjd med att ligga tvåa efter honom. Narccisism i all ära, här kommer listan:

Maratontabellen:

102p - Gus
93p - Johanna
87p - Tjus
85p - Määääääääääätin
81p - Bamse-Jonas
72p - Björn
56p - Nat
31p - Söder
27p - Bogdan
12p - Robban
8p - Original six-Jonas
7p - Hellboy Jonathan
7p - Inzaghi
7p - Viktor, Gorans kollega
6p - Kristoffer
2p - Ebba
2p - Rookie-Määäääätin


Champ-toppen:
Segrar:
1:a - Gus 7
2:a - Johanna 4
3:a - Björn 4
4:a - Tjus 3
5:a - Määääätin 2
6:a - Bamse-Jonas 1
7:a - Nat 1
8:a - Söder 1

Är du en bajstittare?

En sak är lite märklig. När man tillåter sig själv att ta en 2 enheter längre sovmorgon än dagen innan, kommer man bara 1 enhet senare till skolan. Hm. Väldigt weird. Och dumt på ett sätt, eftersom det då på sätt och vis känns som att man "tjänar" tid på att ge sig själv sovmorgon. Men bra, just av samma anledning; man tjänar på att ge sig själv sovmorgon!

Nåväl. Jag kom till skolan ungefär kvart i kvart över tio idag. Nu är klockan tjugo i tolv. Vi sitter i datasalen och bara tjejerna är här, vilket har lett till att vi inte börjat plugga alls, utan istället enbart diskuterat följande ämnen:

1. Bajs. Johanna höll upp ett bajsreportage i GP som var väldigt underhållande. Och på facebook finns grupper där man tvingas välja om man är en person som "tittar på pappret för att se om det är färdigtorkat" eller om man är en person som "inte behöver titta på pappret för att veta om det är färdigtorkat". Sjukt roligt. Efter några sekunders pinsam "herregud vågar vi säga vilken vi tillhör" kom alla fram till att vi tillhör den första. Den fräscha gruppen.

2. Bröst. Ann beskriver på sin blogg hur programledarna i de tyska motsvarigheterna till "Ordjakten" och "Pussel" klär av sig plagg efter plagg och sedan står nakna i TV. Allt för att fler ska ringa in. Är det inte helt sjukt? Ingen kommer ju ringa in, eftersom alla såklart stirrar på tuttarna och därmed inte kan räkna ut vilket ord de söker.

Världen är skum, må jag säga.

"Någon som är sugen på att tugga på en baguette?"

Idag sitter vi i datasalen och jobbar intensivt med vår B-uppsatsundersökning av svenska medier. Jag har just läst Expressens väldigt skojiga rubrik "Top Model-Jenny blev nerkissad av apa -bröt ihop" och vi har fnissat åt den en stund. Då vänder sig Per om, och frågar mig och Johanna:

"Är det nån som är sugen på att tugga lite på en grov baguette?"

Det blev väldigt, väldigt tyst i några sekunder. Sedan råkade jag och Johanna få syn på varandras ansiktsuttryck och då bröt vi ihop helt. Fy farao vad roligt. Vi förstod förstås senare att Per bara hade lite bröd över efter lunchen, och inte alls försökte slänga ut en allmän oralsexinvit. Han försökte bara vara snäll.. Men det hela blev ännu roligare när han i nästa sekund, lite generad, tillade:

"Snälla, blogga inte om det här nu."

(Johanna sa sedan "åh, jag måste blogga med en gång så att jag inte glömmer", och någon gång efter det fick jag tillåtelse att skriva om det här. Bara så att ni vet.)

EDIT: Vi har nu hämtat oss från skrattattacken när Per kom och sa "Johanna, jag vill smaka på din saffransgiffel.." Hahaha...
EDIT II: Johanna, alldeles nyss: "Haha, varför sa vi skäggbiff? Eller, nej, det sa vi ju inte. Vi sa ju kanelbiff!
Jag: "Eh, nej Johanna, inte kanelbiff. Saffransgiffel.."

Ledigast är bäst.

Klockan är 16.34 och jag ligger fortfarande i sängen. Detta är farao den ledigaste måndagen på länge.

Om dagen som för alltid definierade ordet vinter

Jag känner att det här med 17 november* borde få lite mer utrymme än den där enda lilla meningen i förra inlägget. 17 november är ju ändå nån sorts milstolpe i ens liv. Åtminstone om man är från Göteborgstrakten och född på 80-talet. Den dagen är en starkt lysande stjärna på himlen över fina och roliga barndomsminnen. En dag som skapade definitionen för vinter, och som gör att vi numer aldrig blir riktigt nöjda längre. Det blir aldrig mer vinter som den dagen. Nåväl. De härliga minnena väger tyngst.

Jag minns mitt 17 november mycket väl. Det var en torsdag. Jag gick i femman på Oxledsskolan i Sävedalen. Mina föräldrar kom in och väckte mig på morgonen och sa att det snöat så mycket på natten att vi inte kunde gå till skolan. Fröken Mari hade ringt och sagt det. Jag sa "haha, kul" och försökte ligga kvar och morna mig. Mamma sa "Jaja, det är sant". Jag satte mig upp, spärrade upp ögonen och var ute ur rummet på en halv sekund. I hallen på övervåningen mötte jag brorsan och vi såg på varann och gjorde vår "detta är SÅ-HIMLA-KUL"-min [dvs gapa stort och se galen ut. Vi gör den fortfarande ibland] Vi rusade ner för trappan och in i vardagsrummet, och det var faktiskt sant. Det var snö ovanför fönsterkanten. Man kunde inte öppna dörren.

Jag minns att vi åt frukost hela familjen och det kändes alldeles magiskt. Vi skulle inte gå till skolan. Mamma och pappa skulle inte gå till jobbet. Istället åt vi rostat bröd med leverpastej och drack apelsinjuice och mellanmjölk och när vi ätit upp hejade vi med förtjusta tillrop på pappa när han lyckades öppna dörren så att vi kunde ta oss ut. Sen åkte familjen Lagerfors pulka i backen på andra sidan bäcken. Hela dagen. Ända till kvällen. Det var fantastiskt roligt, minns jag.

Så nu undrar man ju lite. Var är snön? Jag är så oerhört sugen på mössor och vantar, varm choklad och brasa, pulka och röda kinder, knarr under skorna och rökiga utandningar. Och på kyla och krispig luft och stickade halsdukar. Och tända ljus! Och te! Jag och Johanna har hittat ett "Christmas Tea" som man kan köpa på coffee dream för 24 kr. Det planerar vi att göra minst vanannan dag fram till jul. Heja Julen! (För mig får den gärna sätta igång redan nu. Vad är grejjen med folk som vill att man ska vänta till december. Ett november med jul måste ju vara bättre än alternativet -ett november utan jul. Logik at its easiest...)

*17 november 1995, dagen då det var så mycket snö i Göteborg att ingen kunde gå till skolan/jobbet. Dagen vi därmed aldrig glömmer.

Idag den 17 november har...

... det gått tolv år sedan den var snökaos här och man fick vara hemma från skolan.
... Sverige förlorat i en pinsam fotbollslandskamp mot Spanien i EM-kvalet.
... jag packat det mesta jag äger i ganska många stora kartonger. Och väskor. Och kassar.
... jag gråtit kanske fyra gånger när jag packade det mesta jag äger i ganska många stora kartonger.
... jag peppat mig själv till att vara stark när jag packar det mesta jag äger i... de där kartongerna, ni vet.
... jag lyssnat mycket på Ben Folds "Landed" som är en väldigt fin sång.

Kärt återseende eller "Att göra sig en macka".

Jag är ett stort fan av mackor. Mackor är så sjukt gott. Jag är dessutom väldigt bra på att göra mackor, kanske bäst i världen, och alla som någonsin fått prova en håller med. Jag slår vad om att mina mackor är godare än alla smörgåsar i Lasses bok [bilden]. Min nuvarande favoritmacka är:

bröd + keso + avocado + rödlök + fetaost + citronpeppar + salt

Galet gott. Eftersom jag äter ovan nämnda macka minst en gång om dagen har jag av någon anledning glömt min gamla favorit, nämligen den här!:

bröd + ost + champinjoner + rödlök + fetaost + oregano + salt (och sen in i micron tills osten smält)

Jag har inte gjort den på evigheter, men jag kom just att tänka på den, och hade alla ingredienser hemma. Hurraa!! Hurraa! Som ni alla nu förstår är rödlök, fetaost och salt nyckeln till allt som är vackert här på jorden. Jag överdriver endast marginellt.

Det tog 23 minuter...

Det var lite tuffare än jag trodde att lägga mina saker i kartonger med texten "denna sida upp"

Sista veckan på sunflowerstreet

Vi har bestämt att Johan ska bo kvar här. Det gjorde vi redan i lördags. Både ville att den andre skulle få lägenheten, men jag insisterade på att få vara den som låter honom bo kvar.. Det känns bra, och rätt, och allt sånt. Så nu bor jag min sista vecka på sunflowerstreet. Ensam.

Men nu måste jag alltså ta tag i två saker:
1. Hitta en lägenhet.
2. Packa alla mina saker.

Eftersom jag inte har en aning om hur man hittar en lägenhet (och tänker hitta en perfekt, fin, mysig, lagom dyr, lagom stor, lagom charmig lägenhet i en härlig del av stan, där jag kan flytta in jättesnart) börjar jag med punkt 2.

Så nu ska jag packa lite. Jag börjar med böcker. De har så bra form för att ligga i lådor.

Ja, och så tar vi väl lite lunch vid 18-snåret.

I helgen sov jag två nätter hemma hos mina föräldrar. Mamma sa en sak som fick mig att inse att min lillebror faktiskt bodde där rätt länge utan mig (innan han också flyttade hemifrån). Klocken var 10.10 på morgonen och jag hade vaknat. Då tassade min mamma in, och sa -viskandes!- "Jag tänkte komma med frukost på sängen. Men jag kan komma när som helst. Det är ju fortfarande väldigt tidigt.... ska jag komma vid 12?"

Vid TOLV?! Haha... Min sjusovande bror har verkligen påverkat mina föräldrars tidsuppfattning när jag inte bodde där längre...

Såhär ser min nyvakna bror ut! :) (Bilden är tagen när vi var i Beijing feb -06)

Jag kan inte skriva en rubrik till det här utan att börja gråta. Och det orkar jag inte göra mer just nu.

Oj.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Diskussionen om vad man kan/vill/ska/bör blogga om känns mer relevant än någonsin och jag vet inte riktigt hur man säger sånt här. På en blogg. Vad vill man berätta? Vad vill man inte berätta? Flera gånger har jag tänkt att om detta händer kommer jag bara skriva "mitt liv är ett svart hål just nu, jag återkommer", och sen lämna bloggen som den är ett tag. Men jag vill nog skriva lite tror jag.

Jag är okej och allt är.. verkligen okej. Men jag och Johan har bestämt oss för att vi ska dela på oss. Efter åtta år tillsammans. Så är det. Vi är världens bästa vänner och ärligt talat tror jag inte att man kan göra detta på ett bättre/smidigare sätt än vi faktiskt gjort. Men så är vi ju också väldigt väldigt bra på att prata med varandra och att bry oss om varandra. Naturligtvis är det jättejobbigt och sorgligt och tungt. Beslutet var mitt, men vi förstår varandra verkligen helt och fullt och ingenting känns oklart eller konstigt. Alls. Och det känns verkligen inte omöjligt för någon av oss att det blir vi ändå, till slut. Men nu behövde vi göra såhär.

Vi älskar varandra fortfarande precis hur mycket som helst, och det gör nog det hela både svårare och lättare. Det finns ingen bättre människa i världen än J. Till och med i det här har han varit helt makalöst briljant. Sådär fantastisk som man inte ens behöver vara. Men sån är han, ju. Det är ju därför jag älskar honom. Men jag har efter enormt mycket funderande, ältande och kännande kommit fram till att vi måste göra såhär. För jag hade en känsla i magen som inte skulle vara där. Och även om den varit liten hela tiden, även om nittiofem procent av alla känslor var hur bra som helst, fanns där ett tvivel på fem som sa att vi båda behöver något annat just nu. Och vi förtjänar båda två att känna den där hundraprocentskänslan som vi vet är möjlig. Kanske kommer vi att göra det tillsammans senare i livet. Kanske blir det inte så. Men hur som helst kommer vi alltid ha varandra kvar på något sätt.

Efter att vi pratat igenom detta i fredags kväll sov vi på varsitt håll, men igår var vi här i lägenheten hela dagen tillsammans. Vi kramades, pussades, pratade, bestämde lite praktiska saker, skämtade om våra nya liv, grät, skrattade, kramades mer, bröt ihop fullständigt, kollade på Prison Break och käkade thai. Nummer fjorton och nummer nitton, som alltid. En vanlig platt tallrik och en djup, som alltid. Och vi funderade lite skrattandes på när man helt plötsligt ska sluta att pussas när man ses. Och försökte båda få den andra att ta emot alla gemensamma saker. Och vi funderade på hur vi över huvud taget ska kunna leva utan varandra. Jag undrar faktiskt rätt mycket hur man gör. Men man lär sig, nog. Man måste ju. Det hela var väldigt absurt, men fantastiskt, fantastiskt skönt. På så många sätt.

Jag har förmodligen en miljon saker jag vill få ur mig. Just nu är det lite svårt. Eller mycket svårt. Just nu ville jag bara skriva ett "detta har hänt, bara så ni vet, och jag är okej och ni får gärna fråga hur det är med mig för jag mår, faktiskt, rätt okej trots allt"-inlägg.

Ibland ligger jag på golvet och gråter ut min sorg och då värker det i varenda cell i hela kroppen. Det gör verkligen fysiskt ont. Det skär i mig. Men ibland skrattar jag. Ibland bara är jag. Och sammanfattningsvis är både jag och J nånstans mer okej än väntat, och det känns väldigt skönt att veta. Vi har lovat varann (Johan fick mig att lova minst arton gånger) att inte vara själva alls mycket den här tiden. För ingen av oss klarar av att tänka tanken att den andra sitter ensam och är ledsen. Och det är skönt att veta att vi båda har massor av bra människor omkring oss. Tack alla ni som är de människorna. Och mest av allt, Tack Johan. Utan dig hade jag inte varit den jag är.

En liten berättelse om några journaliststudenters fabulösa torsdagskväll

Gårdagens kväll på jazzhuset bjöd på så många roliga inslag att jag är alldeles för ivrig inför skrivandet av detta inlägg. Jag vill berätta om ALLT. På en gång. När verkligheten bjuder på så roliga saker är det svårt att återge det på samma sätt och man får bara prestationsångest. Det är ju mycket lättare att få tråkiga saker att låta skojiga. Nåväl. Slutfilosoferat! Nu till kvällen:

Den inleddes med TP och alkohol hemma hos Johanna. Jättetrevligt. Mest imponerade var när Björn och Martin svarade rätt på frågan "Hur många väpnade konflikter fanns det i världen år 2003?". Svaret var nitton. Roligast var när Emma och Johanna fick frågan "Vilken konstnär fyllde 150 år år xxxx, och fick pryda de svenska julfrimärkena det året?". På det kan man naturligtvis inte gissa nåt annat än Carl Larsson. Johanna sa "Tror du att det kan vara Carl Larsson?". Emma sa "Nej det tror jag verkligen inte". Sedan mumlade hon något om att hon läst konsthistoria, rabblade lite olika epoker och begrepp och gnuggade sina tinnigar. På riktigt. Sedan sa hon "Vi säger Monét". Rätt svar var förstås Carl Larsson. Väldigt lustigt.
Vår vän David gjorde live-TV samtidigt och sällskapade genom att synas i en TV som vi ställt på en egen stol runt soffbordet. Varje gång han var med kom förtjusta tillrop från TP-gänget och dessa tillrop eskalerade när David sa roliga ord som "Fjäll" och "häst", på beställning, i direktsänd SVT-hockey. Way to go.
En sak gjorde mig dock mäkta besviken. Vi fick inte se Johannas "dålig förlorare"-tendenser. Hon har berättat hur hon brukar ropa könsord och kasta kortleken på Erik när hon förlorar i skitgubbe, och jag hade så oerhört gärna velat uppleva lite av den här väldigt briljanta egenskapen. Men hon höll sig lugn och fin. Tyvärr.

På jazzhuset hände sedan flera väldigt roliga saker. Sådana som är ännu roligare att prata om i efterhand. Jag har gjort en topp tre, och börjar med tredjeplatsen:

3. När Erik och Samtidigt som spelade på scen stod vi alla och lyssnade och diggade och hoppade runt lite sådär tufft. Men två brudar drog verkligen det hela till sin spets. Lollo och Ann stod längst fram, hoppade och skrek "Erik är snyggast! Erik är snyggast!" heela spelningen. Sedan frågade Ann Johanna hur det känns att "vara ihop med killen som alla tjejer på stället vill ligga med". Haha. Louise var något generad idag i skolan och mumlade saker som "Jag kommer ALDRIG att titta Erik i ögonen igen, någonsin".

2. Som stark tvåa och konkurrent till vinnaren är Emmas reaktioner då hon ofrivilligt raggat upp en snubbe i baren. Jag och Per såg allt. Emma skulle beställa öl, och en relativt oskön man började prata med henne. Hon stod kvar. Och pratade. Han bjöd på sprit. En stund senare gick mannen omkring och frågade alla efter en penna. "Ni är väl journalister!" sa han till mig och Per, och förklarade att han skulle skriva ett meddelande till Emma. Vi log stort. Emma gömde sig bakom en stol, vilket lyckades sådär. Mannen böjde sig ner och "hittade" henne. Hela incidenten avslutades väldigt sent på kvällen av att Emma kramade min arm, knep ihop ögonen och lutade pannan mot min axel, samtidigt som mannen försökte prata med henne. När jag sa "men Emma" hoppade hon över till Pers axel och vägrade släppa. Slutligen sa mannen "Okejdå, men ha en trevlig kväll". Och gick.

1. Vinnare av kvällens "rolighets-topp-3" är JOHANNA. När hon såg några killar härifrån JMG, stövlade hon genom hela dansgolvet, tog en av dem hårt i armen (han går termin tre, och känner absolut inte Johanna) drog med honom tillbaka och ställde upp honom framför Anns kamera, där hon själv poserade bredvid honom med en ful grimas och V-tecknet. Sedan lämnade hon honom, helt utan någon förklaring. En stund senare fick hon syn på en till kille från trean, en som vi kallar för "håret" (det är orange och jättestort och fluffigt och lite märkligt). Då gjorde hon samma sak med honom. Tvångsposade och attackfotade. Johannas egen kommentar i morse var "Han med håret såg faktiskt helt vettskrämd ut när jag attackerade honom. Usch, så jag skäms".
_______________________________________________________________________________
(Jag gör en linje här för att lura era ögon att tro att texten inte är sådär outhärdligt lång som den är)

I morse vaknade jag halv nio av att Johanna ringde. Björn hade väckt henne med sju sms, och Johanna berättade att hon låg i sängen, med kläderna på, ovanpå sin kamera. Vi insåg att vi var tvungna att ta oss till skolan för helklasspresentationen av B-uppsatsuppslagen, och det var extra viktigt eftersom vi gett gruppmedlemmen Per ledigt idag, i utbyte mot att han hängde med ut igår. Jag kom till skolan något trött, och där satt Johanna, i gårdagens kläder, med ett bakfullt men beslutsamt ansiktsuttryck. Någonstans mitt i allt blev det här -trots huvudvärken- veckans roligaste skoldag. Alla var där, utom Martin. Emma såg inte ut att må sådär jättebra, och hon irrade omkring på rasten och letade efter ett "vilrum". Vi skrattade lite, men förstod snabbt att hon var dödligt allvarlig. "Jag svimmar nästan", sa hon innan hon lade sig ner på en soffa utanför cafét. Efter det har hon inte setts till mer.
När genomgången var över gick vi i en klunga och pratade om huruvida det är okej att skriva om Håret på bloggen. Kan det uppfattas som elakt på nåt sätt? undrade vi. Just då kom han såklart gående, och Johanna skrek "Där är han!" lite, lite för högt. Sen gömde hon sig bakom sina vantar. Jag är lite osäker på hur väl hon lyckades.

Till folk jag känner: Jag röstar för att vi ska göra "Jazzhuset på torsdagar" till en tradition, så att vi får uppleva den här fredagsdekadensen lite oftare. Är ni med mig?

Idag stör jag mig offantligt mycket på:

1. Människor som säger "interjuv" och "interjuva". Gode gud människa, det heter interVJU/interVJUa. Det är nästan lika hemskt som när vuxna människor säger ressigör istället för regissör.

2. Folk som inte kan skilja mellan procent och procentenheter. Värst är det när någon som håller på med statistik i sitt yrke står och föreläser på sitt statistiska material, och ändå säger "här ser vi att xxx ökat med 12 procent på fem år", när något ökat från 15 till 27 procentenheter. Den är en JÄVLA SKILLNAD!

3. Regn. Åtminstone såna dagar då regn inte ens är mysigt, utan bara drygt och tråkigt.

Små irritationsmoment till trots, dagen ser ut att kunna arta sig väl då jag ska hem till världens bästa Johanna och dricka vin och spela TP med vänner, och sedan gå till Jazzhuset och lyssna på Samtidigt som.

Dagens ludd, del II

Ann har sammanställt lite roliga saker som vi som satt längst ner i klassrummet på nedan nämnda föreläsning skrev ner under muntert förtjust fnitter. Jag vet, det är väldigt mycket mellanstadie att förlusta sig över sin lärares tappra försök att engagera klassen en sen eftermiddag. Men ändå. (Och mitt dåliga samvete tvingar mig till att poängtera att nedan nämnda lärare faktiskt säkerligen är hur trevlig som helst och bevisligen duktig och säkert massa annat bra också!)

Nåväl. Här är Anns sammanställning. Den är för snygg för att inte publiceras även här. Läs och le :)

Vi förstår precis

Idag hade jag en föreläsare som kändes.... ja en smula diffus, sådär. Axplock från dagens kommentarer:

• "Om vi ska ta nåt KONKRET. Om en president säger nåt positivt.. öh...eller negativt, om ööh, Maud Olofsson. Då är ju frågan...vem var det som sa det?" (eh, presidenten är väl en het gissning. Och var det där verkligen så konkret du kunde bli?)
• "Ölmage! Nej, inte ölmage... men det var nåt med öl. Ramlösa?" (RamÖLsa? Var det så du tänkte?)
• "Men det där var nästan tio år sen så ingen av er minns ju något av det". (Ehm, vi levde för tio år sen, allihop, faktiskt.)
• "Ni kan inte ens föreställa er hur tv4 såg ut i början." (Jo, det kan vi, för vi fanns för tio år sen och vi minns saker från den tiden. Tro det eller ej.)
• "Jag har fler indikatorer... Ni kan ju se själva hur många indikatorer jag har!"
• "Min slutsa... och då kan man ju fråga sig om den är relevant eller inte, för det kan man ju tycka olika, det beror ju på...men min slutats var det." (Que?)
• "Det finns naturligtvis inget svar på den frågan. Eller, jo, jag tror förresten att jag har svaret. Här... tror jag."

Ett av världens stora mysterier

Jag har funderat över en sak. Varför luktar ens kiss kalaspuffar när man har ätit kalaspuffar? Det är helt sjukt, det stämmer verkligen. VAD är det i kalaspuffarna som kommer ut i kisset? Kan nån snälla förklara det för mig?

(Och ja, jag vet, det är sjukt att vara borta en hel vecka från bloggen och sen komma med just ett sånt här inlägg. Men vad fan. Nu var det det jag tänkte på. Förutom allt jag tänkt på som jag inte vill skriva om. Så håll till godo.)

Förlåt..

Oj. Jag har verkligen vanskött den här bloggen i veckan. Det var inte meningen. Jag har för mycket annat som jag inte fått ur huvudet. Det finns saker som är viktigare än bloggen.

Jag ska försöka bättra mig.

Om du lämnade mig nu

Jag skulle vakna mitt i natten och gå upp och ta en lång promenad
Jag skulle låta blicken möta andra ögon i en främmande stad
Jag skulle inte ha så bråttom med att träffa någon ny, jag har rätt mycket med mig själv precis som du
Jag skulle andas i det tomrum som blev över om du lämnade mig nu

Jag skulle sitta på ett tåg mot Paris och låta Stockholm va
Jag skulle få den tiden över för mig själv som jag har sagt att jag vill ha
Jag skulle ångra mig och drömma hundra mil genom Europa, om en främling lika tillitsfull som du
Jag skulle pröva mina läppar mot nån annan om du lämnade mig nu

Jag skulle kunna leva utan den där blicken som får mig ur balans
Jag skulle sakna den där stunden som vi har när vi tillslut har blivit sams
Jag kanske skulle söka upp kontakter som jag tappat, som jag varit med förut någonstans.
Jag antar det finns nån du skulle ringa om jag inte fanns

Jag kanske skulle leta upp nån yngre som en fjäder i hatten
Det skulle bli för tomt om ingen fanns där som värmde mig i natten
Men jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd, ingen känner mig så väl som du
Jag skulle fastna i min ensamhet igen om du lämnade mig nu

Jag vill bara att ni ska veta det.

Jag vet att det är o-coolt att använda sin blogg till att tacka folk för saker. Men idag vill jag verkligen säga till alla mina vänner att ni är fantastiska, och att jag älskar er. Man behöver människor som får en att skratta, som får en att gråta, såna som lånar ut sin egen tandborste när man behöver en och såna som skickar ett sms precis när man behöver det.
Precis sådana vänner har jag. Tack för det. Gigantiskt tack för det.