torsdag 26 november 2015

Hur glad är lagom glad?

I det senaste avsnittet av Magnus och Peppes podcast (som är superbra och alltid intressant) diskuterar Peppe och Magnus fenomenet att det oftast upplevs som mer intressant att läsa böcker och bloggar där författaren mår dåligt eller skriver om svåra saker. Alla kan nog känna igen grejen, men varför är det så egentligen? En teori som fördes fram var att vi inte har kommit så långt med att analysera lycka och därför betraktar glada inlägg som ytligare än de mörka. Så är det kanske.

Jag har i alla fall funderat på det här. Ibland känns det dumt att skriva eller prata om saker som låter FÖR bra eller härliga, som om det inte är riktigt okej att göra det. Så kan jag till exempel känna ibland när jag lägger upp bilder från nån idyllisk helg på landet, som jag gjorde nu senast. Det kanske inte är så himla intressant för alla att läsa om. Men samtidigt har jag ju inte bloggen för att den ska vara så intressant som möjligt för andra, jag har den framför allt som en sorts dagbok för min egen skull (och tycker i och för sig att det är väldigt kul när andra vill läsa, men det är inte prio ett).

Lite samma sak inträffar ibland när det gäller småbarnslivet. Jag tycker det är skitbra med människor som våga beskriva saker som de är och älskar sammanhang där man inte behöver försköna något. Så har jag det både med våra vänner och med vår föräldragrupp. Alla är öppna och ärliga och kan med att fråga varann typ vad som helst. Och ranta över det som är drygt och jobbigt. Så fint är det! Men ibland känner jag mig dum för att jag inte "klagar mer".

För att förklara vad jag menar: Vi har haft det oförskämt lätt än så länge i vårt föräldraskap. Först hade vi jättelätt att bli gravida. Sedan hade jag en jättebra graviditet, där jag mådde nästan som vanligt förutom att jag var lite extra trött i början. Sen kom förlossningen, som såklart var jättetuff på många sätt men ändå, i jämförelse, snabb och smidig. Vi kände oss väldigt nöjda och lättade och stärkta efteråt liksom. Och amningen funkade utan krångel. Och så Nils himself - världens gladaste och lättaste barn. Han var till exempel två månader första gången han grät utan att det gick över direkt när vi höll honom i famnen (och då varade det gråtet i tio minuter). Han är typ aldrig ledsen (även om han såklart kan vara trött-gnällig). Han somnar alltid precis innan middagen är klar, så våra kvällar ser ut precis som de gjorde innan han föddes. Han har heller inte haft ont i magen och knappt skrikit och inte varit förkyld förrän nu – första förkylningen bröt ut igår.
Ja ni fattar poängen. Vi har haft det lylligt. Och SÅKLART finns de motsatta sidorna också; det gjorde ju superduperont att föda barn, hehe, och ibland när Nils vaknar på natten är jag dödstrött och vill bara sova. Andra stunder kan jag vara görless på att fixa fram mat hundra gånger om dagen och längta efter egentid. Som alla gör.

Men som sagt: på det stora hela har allt varit så gött och fluffigt att jag nästan skäms, som att folk ska tro att jag förskönar det hela. Har till och med suttit med föräldragruppen nån gång och velat överdriva det jobbiga bara för att inte låta som en sån där jobbig människa som tycker att allt är bra hela tiden. Minns en gång för länge sen när en bekant sa att hon tyckte att det var så uuuunderbart att föda barn att hon hade kunnat göra det "varje dag". Jag blev så irriterad av det uppenbart ljugiga att jag fick anstränga mig för att inte skrika rakt ut. (Vill du verkligen ligga på en sjukhussäng och vråla av smärta varje dag?) Fattar ju vad hon menade men ändå. Det är störigt när någon uttrycker sig så. Men det måste ju samtidigt få vara okej att vara just där man är. När allt är bra är det ju bra.

Jaja, jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta. Men jag tänker ofta på det här när jag skriver om Nils och om allt det goa med att vara förälder, jag känner mig "skyldig" för att någon som läser kanske har ett barn som just då skriker jämt eller aldrig sover eller är allvarligt sjukt. Man vet ju inte.
Men så skriver flera av er kommentarer om att ni tycker att det är fint att läsa om allt och jag vill bara säga att det värmer så mycket och gör mig så glad! Varje gång. Tack för det.

(PS. Alltså, mitt barn är ju bara åtta månader än så länge. Jag fattar naturligtvis att vi kommer hinna uppleva både eufori och total utmattning och garanterat tusen andra känslor innan han och eventuella framtida syskon blivit vuxna. Känner mig alltid nödgad att poängtera detta efter rabblandet om hur lätt allt hittills varit, hehe. Åtta månader känns ju länge NU, men är såklart en droppe i havet.
En brasklapp till är ju att olika personer upplever saker som olika jobbiga. Vi har absolut haft det enkelt sett till hur det KAN vara att ha en liten spädis, men lite handlar det ju också om inställning och vad man personligen upplever som jobbigt eller lätt. Jag till exempel, har rätt kasst tålamod med vissa saker men tycker inte att det är så jobbigt att behöva vakna på nätterna, eftersom jag kan somna om direkt.)

11 kommentarer:

felicia sa...

Åh, intressant resonemang! Jag blir mest inspirerad av dig och hur din inställning till livet verkar vara så himla lättsam. Nu förstår jag ju såklart att allt inte kommer fram i en blogg, men tycker ändå att det är härligt att du verkar så himla glad och snäll och ha fina vänner och familj. Kanske är det något man föds med lite (börjar typ mer och mer tänka att det kanske är så?) eller har du något hemlig formel till denna livsinställning? :) Hur som helst spännande detta och såå skönt att ni haft det så gött med Nils! Han verkar helt ljuvlig.

felicia sa...

Gud, läste min kommentar nu och inser att "så himla lättsam" lät en aning drygt där i början. Menar det absolut inte som något dåligt (precis som resonemanget handlar om, hehe) utan bara något fint och härligt. Bara så att det framgick :)

Stambyte sa...

Så himla intressant, har tänkt på detta mycket själv. Nu hade vi inte ett så lätt barn första året, lillhjärtat kämpade väl på men det gjorde ju vi också. Men sen dess, så himla lättsamt. Det känns ofta som att jag måste ta till med hittepåöverdriv för att inte vara den självgoda dryga jäveln när folk runt mig pratar trots. (Ja, eh, sånt som treårsföräldrar diskuterar typ lika ofta som spädisföräldrar pratar sömn). Jag vet hur provocerad jag kunde bli när folk runt mig hade det lätt när vi kämpade på, för det är ju inte rättvist det där med vad man "får".

Dock tänker jag ofta att vi liksom får passa på att njuta, för faserna kommer och faserna går, och snart kanske vi har en kämpig tid framför oss. Så njut, njut, njut nu när ni har det härligt. Det kanske ni får ha länge, men desto mer njut i så fall!

Johanna sa...

Felicia - Haha tack, det framgick att du menade det på ett bra sätt! :) Jag tror att jag är väldigt positiv som person, eller jag har en ganska stark "det ordnar sig" - inställning. Har alltid haft. Är inte så orolig av mig helt enkelt. (Dock kan jag vara ganska ältig när det gäller vissa typer av beslut. Riktigt kass på det!). Allt sånt där kanske beror på personlighet eller uppväxt eller något annat, jag vet inte riktigt. Säkert en kombo av allt! (Och det där med fina vänner och familj stämmer verkligen, de är guld :))

Stambyte: Jamen visst är det lite konstigt att det är så? Att ingen sticka ut FÖR mycket, åt något av hållen. Ingen vill trampa på några tår, och det är väl en bra grej i och för sig. Men det kan ju gå till överdrift också. Men ja, det är verkligen orättvist i hur det blir med allt, ett lotteri på många sätt.
Och JA, vi gör verkligen det (passar på att njuta nu alltså) och räknar samtidigt med diverse faser åt alla håll framöver. Verkar vara så det funkar, så lika bra att vara beredd :)

tankarochvardagslunk sa...

Jag tänkte på precis det igår. Jag var på middag med kollegorna, hon som jag delar rum med har precis fått barn, deras första, och hon kom ensam, barnet (snart två månader) var hemma med pappan.

A hade ont i magen när hon var liten. Skrek dygnet runt (på riktigt) tills vi upptäckte allergin, då vände det. En kollega hade också barn som skrek och aldrig var lugn annat än i mammans famn. Och så blev det liksom någon slags tävling mellan oss om vem som hade haft det jobbigast, på ett inte helt trevligt sätt, när vi egentligen borde gratulerat den nyblivna mamman till att det funkar så bra för henne.

Nu känner jag mig inte så skyldig, den nyblivna mamman är en god vän, jag har hälsat på flera gånger sedan bebin kom, och innan har vi suttit och pratat om livet i timmar så vi vet det mesta om varandras rädslor och förhoppningar, men jag kan ändå tycka att det är sjukt. Det är liksom inte okej att ha det bra som nybliven förälder. Vågar man erkänna att det är harmoniskt går man höra "du vet inte hur bra du har det", "det hade aldrig gått med vårt barn", "det är nog inte långvarigt". Man får liksom aldrig vara glad.

Men jag kan också säga att jag är en sån som skulle kunna följa barn varje dag :)

tankarochvardagslunk sa...

Föda barn varje dag, skulle det ju vara.

E sa...

Tänk, jag har upplevt det precis tvärtom. Att när jag pratade om den första tiden, som för oss var väldigt jobbig, så blev de övervägande reaktionerna "jaha...men njut nu, det är så kort tid". Jag hörde sällan någon som bekräftade att det varit jobbigt för dem också, vilket fick mig att må ännu sämre. Jag tror att det är mycket i oss själva som det här pågår - alltså tankar om att "jag borde vara mer glad och tacksam" och i andras huvuden "jag borde inte vara så glad, tycka att det är så lätt". Svårt är det likafullt! :-) Vi får olika barn, vi är olika som personer, vi blir föräldrar under olika omständigheter och allt det påverkar. Kram!

Linnéa i Colorado sa...

Jag tycker det ar sa harligt att hora olika versioner av smabarnslivet. Saklart det ar olika, vi har olika barn och olika forhallningsatt! Daremot kan jag erkanna att de dagar jag var som trottast och knappast orkade med att bara andas dagen.. da ville jag inte hora om andra barn som "sov hela natten ifran att de var tva veckor gamla" etc. Hahah

Emma Esteban sa...

Fattar verkligen vad du menar, men tycker inte du ska känna dig skyldig när du skriver om fluff och gött! Redan innan Jack kom så tyckte jag det var fantastiskt att läsa om hur göttigt det kunde vara att bli förälder, och tycker det fortfarande! Skriv på! Njut på! /eh, så uppenbart ännu en förälder med ett hittills (åh detta ta i trö:ande!) snällt och belåtet kid

Maja sa...

Hej! Åh, detta har jag tänkt mycket på. Lasse, snart 15 månader, har ännu aldrig sovit en hel natt. Amningen vad vidrig i början med blod och Ipren och ja jag ska inte gå in mer på det. Han var ständig ledsen, sov ibland bara 4 timmar om dygnet, allt var så jävla jobbigt och mitt i detta uppmanades jag att "njuta". Smäll på käften, så kändes det. Med det sagt kan jag ibland sucka och rulla med ögonen när jag läser ovh familjer där barnet inte bara sov hela natten från 2 veckors ålder utan dessutom gjorde det I EGET RUM och det kunde gå 4 timmar mellan amningarna (hos oss? Max 30 minuter. Hann knappt gå ut med soporna innan det var dags) och ja naturligtvis gråter han ALDRIG och föräldrarna kunde leva på precis som vanligt. OBS inget ont mot mitt barn, det kändes bara ganska hopplöst och jobbigt och framför allt så ohemult TRÖTT där i början. Men dendär känslan har mattats av med tiden. Jag är förstås våldsamt lycklig över mitt barn trots hans tillkortakommanden när det gäller sömnen. Han är den mest aktiva, roliga, skojiga och lustiga jag någonsin träffat på. Men där i början blev jag faktiskt chockad över min avundsjuka mot föräldrar som hade det så himla enkelt. Och eftersom jag själv i normala fall är en positiv person som gillar utmaningar *ler CV-leendet* vet jag att det inte heller bara handlar om inställning utan att barn faktiskt kan vara mer eller mindre krävande. Tycker hur som helst det är självklart att alls ska berätta utifrån sina egna upplevelser och aldrig oroa sig över vad andra tycker. Herregud, man får väl skylla sig själv om man läser och blir irriterad. Någonstans har man ju då faktiskt valt att göra det. Och så kan man ju alltid tänka att nästa barn blir ett sånthär enkelt...

Johanna sa...

Tack för alla era kommentarer, och förlåt för mitt superlångsamma svar.
Det är väl helt enkelt så att det är svårt det här, för det blir så uppenbart så att alla jämför sig och sina barn med varann. Men det viktigaste är väl att vara medveten om att det är olika för alla, och lite lyhörd för det. Samt att allt ju är en fas, alla kommer hinna få sin beskärda del av både bra och dåligt.

Men Maja och flera av er andra: fy farao vad tufft, all styrka i världen till er. Vilka hjältar ni är.